Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Himmelriket och jordens dragningskraft. En otrolig historia av Calle Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Minga ha kanske rest både längre
och krokigare vägar än jag på ha-
vet, men jag tror knappast, att någon
sett den ö, varom jag nu skall berätta
Strax före förra världskriget låg jag
nere i Stilla havet med en egen liten
skonare för att fiska pärlor på olika
öar. Det gällde då att komma ut till
trakter, där inga vita män tidigare va-
rit. Dels var tillgången där rikligare,
och dels voro människorna trevligare
att idka handel med.
Vi hade lämnat Samoaöarna för un-
gefär 3 veckor sedan och kryssade i
nordostmosunen söderut. Påskön var
passerad, och nu visste vi knappast, om
vi skulle råka någon mera ö med den
kurs vi hade. Vi beslöto dock att hålla
den några dagar, då vi voro inne i så
okända farvatten att vi mycket väl
skulle kunna råka på oupptäckta öar.
Besättningen på skonaren var ej stor.
Den bestod av en tyskfödd holländare,
som tidigare varit maskinist på en stor
atlantångare men ledsnat och givit sig
ned till Söderhavet. Det var en synner-
ligen godmodig och jovialisk man, vil-
ken jag hade mycken nytta av, när det
gällde att se till motorn, och mycken
glädje hade jag av honom som sällskap.
Han hette Josef — efternamnet tog jag
aldrig reda på. Så hade han sin hustru
med, en eskimåkvinna vid namn Um-
kukka. Hon lagade vår mat och var i
övrigt en trivsam kvinna. Skeppspoj-
ken hette Calle och var från Roslagen,
ett duktigt sjömansämne, som även med
vaken blick iakttog allt märkligt som
fanns att se på de olika öarna. Man
kan knappast tala om befälhavare och
besättning; vi voro som en enda stor
familj.
Vi hade som sagt seglat i okända far-
vatten under några dygn, då en ra-
sande storm överraskade oss den fjärde
natten. Vi hunno knappast få ned seg-
len, förrän vågorna vräkte över vår
lilla skuta, och redlöst drevo vi omkring
till soluppgången. Då fingo vi med stor
möda upp ett stormsegel, så att vi nå-
got så när kunde ha fartyget i vår hand.
Men döm om vår förvåning, då i nästa
ögonblick stormen upphörde, och vi be-
fann oss i en ogenomtränglig dimma.
Vi lågo stilla ett par timmar men trött-
nade, startade motorn och satte kurs
rätt österut.
När vi gått för sakta fart ungefär
en timme, hade vi en egendomlig för-
nimmelse av att vattnet lutade uppåt.
Kunde det vara en jättevåg eller var det
endast en synvilla? För säkerhets skull
bad jag Josef hämta vattenpasset, och
till vår stora förvåning konstaterades,
att vi verkligen voro på väg uppför en
14 TEKNIK för ALLA
En
otrolig historia
av
Calle Möller
N SJ
vattenbacke. Vi ökade farten, ty mot-
ståndet tycktes bli allt större, men vi
voro fullt beredda på att det snart
skulle bära av ned igen.
Men detta blev ej fallet. Dimman lät-
tade, och nu fingo vi skåda det kanske
ingen människa tidigare sett: Vi voro
på väg uppför en vattenkulle, på vars
krön en underbar ö var belägen.
Ju närmare vi kommo ön, dess mer höj-
de sig skrovet över vattnet, och det ver-
kade som om allt blev lättare, även vi
själva. Man hade en känsla av att knap-
past kunna hålla sig kvar på däcket,
och skulle man gå några steg framåt,
fick man hålla sig i relingen och form-
ligen dra sig framåt.
Vi voro allt för förvånade för att
kunna yttra något till varandra, men så
överlämnade jag ratten till Calle och
gick själv ned i kajutan för att tänka
över situationen. Efter en ganska kort
stund kom jag underfund med det rätta
förhållandet, vilket var ganska enkelt:
Vi hade naturligtvis kommit till en
punkt på jordklotet, där jordens drag-
ningskraft mer eller mindre hade upp-
hört att verka. Allting måste därför bli
lättare, även vattnet, varför det tornade
upp sig på detta sätt som en kulle.
D å jag åter kom upp på däck, hade vi
7 kommit rätt nära land, och vi be-
stämde oss för att lägga till bakom en
utskjutande udde. Ovana som vi voro vid
de nya förhållandena, gick det mycket
långsamt för oss att landa och få bå-
ten förtöjd. Trampade vi litet för has-
tigt, åkte vi ett gott stycke upp i luften,
och det dröjde sedan en stund, innan
vi kommo ned igen. Hade vi ej varit så
förvånade, hade vi nog funnit det hela
lustigt, men nu kändes det på sätt och
kusligt — vi kunde ju åka upp och al-
drig komma ned igen!
När vi voro klara med förtöjningen,
fingo vi se en stor skara människor
nalkas oss, men de kommo så långsamt
som en flytande lavaström. Hela mas-
san böljade, varför vi förstodo att de
hade bråttom.
Alla voro vitklädda; de hade någon
draperad beklädnad, som påminde om
den romerska togan. När vi fingo se
detta, skyndade vi — så hastigt som
förhållandena tilläto — ombord och
togo av våra vanliga kläder samt satte
på oss rena nattskjortor, så att vi ej
skulle se allt för märkvärdiga ut i den
anstormande hopens ögon. Något fient-
ligt anfall voro vi ej rädda för, slags-
mål under dylika förhållanden var
otänkbart — ett sådant skulle urarta
till rent vänskapliga omfamningar.
Folkmassan var nu alldeles inpå 9ss,
vi bugade oss djupt till jorden, och
fram kom en gammal vithårig, ärevör-
dig man. Hans ansikte strålade av vän-
lighet, men han såg dock något förvå-
nad ut, när han sade:
— Kära människobarn, era uppfin-
ningar och er nyfikenhet, var skall det
sluta till sist? Det har ej ingått i vår
Herres beräkningar, att någon män-
niska på detta sätt skulle kunna närma
sig vår ö, sättet att komma hit är ett
Vi voro på väg upp-
för en vattenkulle.
mm Ah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
