Minga ha kanske rest både längre och krokigare vägar än jag på ha- vet, men jag tror knappast, att någon sett den ö, varom jag nu skall berätta Strax före förra världskriget låg jag nere i Stilla havet med en egen liten skonare för att fiska pärlor på olika öar. Det gällde då att komma ut till trakter, där inga vita män tidigare va- rit. Dels var tillgången där rikligare, och dels voro människorna trevligare att idka handel med. Vi hade lämnat Samoaöarna för un- gefär 3 veckor sedan och kryssade i nordostmosunen söderut. Påskön var passerad, och nu visste vi knappast, om vi skulle råka någon mera ö med den kurs vi hade. Vi beslöto dock att hålla den några dagar, då vi voro inne i så okända farvatten att vi mycket väl skulle kunna råka på oupptäckta öar. Besättningen på skonaren var ej stor. Den bestod av en tyskfödd holländare, som tidigare varit maskinist på en stor atlantångare men ledsnat och givit sig ned till Söderhavet. Det var en synner- ligen godmodig och jovialisk man, vil- ken jag hade mycken nytta av, när det gällde att se till motorn, och mycken glädje hade jag av honom som sällskap. Han hette Josef — efternamnet tog jag aldrig reda på. Så hade han sin hustru med, en eskimåkvinna vid namn Um- kukka. Hon lagade vår mat och var i övrigt en trivsam kvinna. Skeppspoj- ken hette Calle och var från Roslagen, ett duktigt sjömansämne, som även med vaken blick iakttog allt märkligt som fanns att se på de olika öarna. Man kan knappast tala om befälhavare och besättning; vi voro som en enda stor familj. Vi hade som sagt seglat i okända far- vatten under några dygn, då en ra- sande storm överraskade oss den fjärde natten. Vi hunno knappast få ned seg- len, förrän vågorna vräkte över vår lilla skuta, och redlöst drevo vi omkring till soluppgången. Då fingo vi med stor möda upp ett stormsegel, så att vi nå- got så när kunde ha fartyget i vår hand. Men döm om vår förvåning, då i nästa ögonblick stormen upphörde, och vi be- fann oss i en ogenomtränglig dimma. Vi lågo stilla ett par timmar men trött- nade, startade motorn och satte kurs rätt österut. När vi gått för sakta fart ungefär en timme, hade vi en egendomlig för- nimmelse av att vattnet lutade uppåt. Kunde det vara en jättevåg eller var det endast en synvilla? För säkerhets skull bad jag Josef hämta vattenpasset, och till vår stora förvåning konstaterades, att vi verkligen voro på väg uppför en 14 TEKNIK för ALLA En otrolig historia av Calle Möller N SJ vattenbacke. Vi ökade farten, ty mot- ståndet tycktes bli allt större, men vi voro fullt beredda på att det snart skulle bära av ned igen. Men detta blev ej fallet. Dimman lät- tade, och nu fingo vi skåda det kanske ingen människa tidigare sett: Vi voro på väg uppför en vattenkulle, på vars krön en underbar ö var belägen. Ju närmare vi kommo ön, dess mer höj- de sig skrovet över vattnet, och det ver- kade som om allt blev lättare, även vi själva. Man hade en känsla av att knap- past kunna hålla sig kvar på däcket, och skulle man gå några steg framåt, fick man hålla sig i relingen och form- ligen dra sig framåt. Vi voro allt för förvånade för att kunna yttra något till varandra, men så överlämnade jag ratten till Calle och gick själv ned i kajutan för att tänka över situationen. Efter en ganska kort stund kom jag underfund med det rätta förhållandet, vilket var ganska enkelt: Vi hade naturligtvis kommit till en punkt på jordklotet, där jordens drag- ningskraft mer eller mindre hade upp- hört att verka. Allting måste därför bli lättare, även vattnet, varför det tornade upp sig på detta sätt som en kulle. D å jag åter kom upp på däck, hade vi 7 kommit rätt nära land, och vi be- stämde oss för att lägga till bakom en utskjutande udde. Ovana som vi voro vid de nya förhållandena, gick det mycket långsamt för oss att landa och få bå- ten förtöjd. Trampade vi litet för has- tigt, åkte vi ett gott stycke upp i luften, och det dröjde sedan en stund, innan vi kommo ned igen. Hade vi ej varit så förvånade, hade vi nog funnit det hela lustigt, men nu kändes det på sätt och kusligt — vi kunde ju åka upp och al- drig komma ned igen! När vi voro klara med förtöjningen, fingo vi se en stor skara människor nalkas oss, men de kommo så långsamt som en flytande lavaström. Hela mas- san böljade, varför vi förstodo att de hade bråttom. Alla voro vitklädda; de hade någon draperad beklädnad, som påminde om den romerska togan. När vi fingo se detta, skyndade vi — så hastigt som förhållandena tilläto — ombord och togo av våra vanliga kläder samt satte på oss rena nattskjortor, så att vi ej skulle se allt för märkvärdiga ut i den anstormande hopens ögon. Något fient- ligt anfall voro vi ej rädda för, slags- mål under dylika förhållanden var otänkbart — ett sådant skulle urarta till rent vänskapliga omfamningar. Folkmassan var nu alldeles inpå 9ss, vi bugade oss djupt till jorden, och fram kom en gammal vithårig, ärevör- dig man. Hans ansikte strålade av vän- lighet, men han såg dock något förvå- nad ut, när han sade: — Kära människobarn, era uppfin- ningar och er nyfikenhet, var skall det sluta till sist? Det har ej ingått i vår Herres beräkningar, att någon män- niska på detta sätt skulle kunna närma sig vår ö, sättet att komma hit är ett Vi voro på väg upp- för en vattenkulle. mm Ah