ut ur den rymliga hangaren och släpas och bäras av starka och tjänstvilliga armar ut till startplatserna. Nybörjarna håller till nere på slätten på västsidan, där en ”Schulgleiter” tjänar som övningsplan och tar sina hopp på något hundratal meter. De mer avancerade startar -från ”A-hyllan” — cirka fyrtio meter upp på sluttningen. Lärjungen spännes fast i nosen på planet, får noggranna förhållningsorder av instruktören, gum- mirepet häktas fast, ett par man håller stadigt tag i planets stjärt, de andra spänner gummirepen, och plötsligt kommer det som ett piskrapp från instruktören: ”Loss!” I nästa ögon- blick kastas planet upp i luften, gummirepen faller till marken, Det söndagsflaneronde Falköping söker sig gärna ut till Ålle- berg. Här har en söt västgötska ställt sig i bra position (även för vår kamera) under” korven”, alla flygares omistliga hjälp- reda. Den visar alltid åt vilket håll det blåser, och det måste man noga hålla reda på vid både start och landning. 8 TEKNIK för ALLA Till vänster: Kapten Hugosson ger goda råd till Åkerlind, som just skall upp med ”Klemmen” och den tvåsitsiga ”Kra- nichen” på släp. Ovan ”Kranichen” släpas fram för start. och ”Schulgleitern” seglar fram genom rymden med en stolt — och kanske litet nervös — pojke vid spakarna. Det visslar i stagen, när planet susor förbi med stadig och jämn kurs. Tjugo sekunder skall flygningen räcka, och när dessa förrunnit landar ”gleitern” perfekt på slätten därnere. Och nu blir det arbete av för ”markpersonalen”. Tjugo sekunder tar flygnin- gen, men det tar nästan lika många minuter att släpa upp planet till ”hyllan” — något som grundlägger en strålande kondition. Man arbetar i grupper, och det hela är så ordnat att ingen får ligga på latsidan. För att få göra en tjugo-se- kunders-flygning får man kanske arbeta en halv dag — kanske mera — och det är således inte att undra på, om man gör sitt bästa för att luftfärden skall vara så länge som möjligt. ”B-diplomaterna” har hunnit en smula-längre och tar betyd- ligt djärvare luftsprång, men det är fortfarande ”Schulglei- tern” de får hålla sig till. Det är först när C-diplomet är i fag- gorna, som man får sätta sig i en ”Grunau Baby” eller — om det vill sig väl — en ”Olympia”, och nu börjar den verkliga festen. Start med gummirep från översta hyllan, eller med vinsch från det 700 meter långa fältet uppe på kalotten, och sedermera får man försöka sig på den spännande leken med start.efter ”Klemmen”, som stegrar sig av förtjusning, när den fått några liter ljuvlig bensin i skrovet. J> livet på Älleberg är en fest — även de dagar, då de bort- klemade sucka över dåligt väder, för då pluggar ållebergarna teori så det sprakar om det, reparerar små olycksfall i hangar- verkstaden och resonerar segelflyg av hjärtans lust. I år har man på Ålleberg anordnat en segelflygtävling, den första som någonsin ägt rum i Sverige. Vädret var inte över sig fint, och mycket fick improviseras, men i stort sett var man nöjd med arrangemangen, och till nästa år vill man sätta i gång igen — har fått blodad tand. En dag på Alleberg går fort — alltför fort för den som är ny på stället och för första gåengen får uppleva segelflygnin- gens tjusning, även om det — tyvärr — måste ske på avstånd. Ett är dock säkert; det skall många hinder till att avhålla oss från ett försök att bli — åtminstone — ”A-diplomavt”. Vi har läst doktor Rönnows artikel i början av detta num- mer, läst om sörmlandssmeden, som i likhet med Ikarus och de andra pojkarna med fantast drömde om vingarna, drömde om att få lämna jorden och sväva omkring i det blå, både bildligt och bokstavligt. Tyvärr hade de inte något Alleberg att tillgå, och ingen Grunau eller Olympia, inte ens en Schulgleiter, och man tycker synd om dem, och man förstår dem. Drömmen om vingarna är gammal. Är det inte underligt, att just vi, vår generation, skulle få den förverkligad. Segelflygaren är nu den mest avundsvärda varelsen på — över — denna jord, tycker vi sedan vi sett Ålleberg och känt dess friska, sträva hang- vindar. Segelflyg är en sport för alla pojkar, och vilken av- koppling sen! Nog med superlativer, men de äro motiverade. Yngve Norrvi.