Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från kvicksilverlampan till strömriktaren, av B. Traneus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN KVICKSILVERLAMPAN
TILL STRÖMRIKTAREN
När amerikanen Cooper-Hewitt 1902
uppfann > kvicksilverlampan, inled-
des en utveckling, som under de gångna
40 åren medfört stora framsteg på
elektroteknikens område och som öppnat
intressanta framtidsperspektiv.
Kvicksilverlampan består av en luft-
tom glaskolv, i vars kulformigt utvid-
gade ändar elektroder ära insmälta.
Kolven är tippbart anordnad och inne-
håller kvicksilver. När detta kortsluter
elektroderna och kolven därpå tippas,
så att den metalliska förbindelsen brytes, bildas mellan elek-
troderna en kvicksilverljusbåge.
Dess ljus saknar så gott som alldeles röda strålar. Av den-
na anledning framträda därav belysta föremål ej i sina na-
turliga färger, och kvicksilverlampans användning för belys-
ning är därför begränsad.
För vissa industriella ändamål spelar bristen på röda strå-
lar ingen roll. Ljusbågen är rik på ultraviolett strålning,
som genomsläppes av en kvartskolv, varför s. k. kvartslam-
por fått medicinsk användning. Slutligen användes för vissa
belysningsändamål s. k. blandljuslampor, där kvicksilverlju-
set kombineras med vanligt glödljus, som är rikt på röda
strålar. Man kan även utnyttja den ultravioletta strålningen
genom lysämnen, varigenom ett tillfredsställande ljus erhål-
les.
De är emellertid på andra områden än belysning som
Cooper-Hewitts uppfinning fått stor betydelse. Kvicksilver-
ljusbågen verkar nämligen som en ventil, vilken tillåter
strömmen att passera blott i en riktning, varför apparaten
erbjuder ett medel att likrikta växelström till likström. In-
förandet av s. k. gallerstyrning har sedan öppnat möjlighet
att åstadkomma omvänd verkan, d. v. s. att omvandla lik-
ström till växelström samt även att omforma växelström
från ett periodtal till ett annat. Likriktare, växelriktare och
omriktare kallas med ett gemensamt namn strömriktare. I
utlandet är den vanligaste benämningen mutatorer.
Strömriktare utföras för strömstyrkor upptill omkring
500 ampere med glaskolvar, medan det vanligaste utförandet
för högre strömstyrkor är användning av järncylindrar. Små
glaskolvar kyla sig själva, för större har man använt kyl-
ning med fläkt och för järncylindrar vattenkylning. Utsik-
ter synas dock finnas att begagna luftkylning även för
stora aggregat.
För driftsäkerheten är ett högt vakuum av stor betydelse.
Glaskolvarna evakueras i samband med . tillverkningen en
gång för alla, men järncylindrar förses i de flesta fall med
pumpanordningar för vakuumhållningen. Dessutom äro sär-
skilda anordningar behövliga för tändning av ljusbågen
utom vid små glaskolvar, där tändning sker genom tippning.
Strömriktaren kännetecknas av flera betydelsefulla egen-
skaper. Den har sålunda hög verkningsgrad vid växlande
belastning samt kräver ingen kontinuerlig tillsyn. Vidare äger
den högre överbelastningsförmåga än roterande maskiner och
är i motsats till dessa tystgående. Slutligen lämpar den sig
för automatisering och fjärrmanövrering.
Likriktarens viktigaste användningsområde är matning av
spårvägar och järnvägar för likström. Den begagnas .emel-
lertid även i kraft- och belysningsnät samt inom industriell
drift för elektriska ugnar och elektrolytiska anläggningar,
där strömstyrkor på upptill 100.000 ampere kommit till an-
vändning.
Omriktaren har hittills ej fått något större bruk för om-
formning av växelström från ett periodtal till ett annat,
ehuru det ej är uteslutet, att den lämpar sig för induktions-
ugnar och bandrift, Statens järnvägars elektrifiering inne-
bär som bekant matning av omformarstationerna med >50-
periodig trefasström, som omformas till 16 2&-periodig en-
fasström.
Vad till sist beträffar växelriktaren, vilken omvandlar lik-
ström till växelstrom, har man i Schweiz gjort ett mycket in-
tressant experiment, vari kanhända skymtar ett betydelse-
fullt framtidsperspektiv, varför vi i korthet skola antyda var-
om det rör sig.
Ti en riksutställning i Zurich 1939 utfördes en kraftöver-
föring, där 5V0 kilowatt transporterades 25 km med 50.000
volts likströmsspänning. Kraftverket levererade trefasström,
som likriktades till nämnda spänning, varpå likströmmen i
Zirich växelriktades till trefasström och inmatades i stadens
nät. Denna provanläggning drevs under utställningen utan
störningar. Lik- resp. växelriktare fungerade där som upp-
resp. nedtransformator vid en vanlig trefasöverföring.
Experimentets betydelse ligger däri, att liksröm har för-
delar framför växelström vid högspänd överföring på långa
avstånd. Sålunda kräver den endast två ledningar — even-
tuellt blott en vid användning av jorden som återledning —
mot tre vid växelström. Detta innebär besparingar i anlägg-
ningskostnad för både master, isolatorer och ledningskoppar.
Vidare medför trefasström vissa energiförluster, vilka man
slipper vid likström.
Att Schweiz har särskilt intresse för kraftöverföring med
användning av strömriktare kan förklaras därav, att i detta
land utbildades före trefassystemet det s. k. Thury-systemet
för högspänd likströmsöverföring. Huruvida anläggningar av
denna art ännu äro i bruk är författaren obekant, men vid
hans vistelse’i Schweiz för ett 30-tal år sedan voro ett par så-
dana kraftöverföringar fortfarande i drift.
Det återstår att se, om strömriktaren skall komma att
medföra en renässans för kraftöverföring med högspänd lik-
ström. För den elektriska energiens distribution torde tre-
fasströmmen även i fortsättningen komma att hävda sin rang-
plats.
Den uppmärksamme läsaren har kanske fäst sig vid att
denna översikt ej innehåller något uppfinnarnamn frånsett
Cooper-Hewitts. Förklaringen är, att den skildrade 40-åriga
utvecklingen från kvicksilverlampan till strömriktaren för-
siggått i elindustriens forskningslaboratorier på skilda håll i
världen och därför burit anonymitetens prägel. Ett bättre
bevis för den tekniska forskningens betydelse kan knappast
anföras än det eltekniska framstegsarbete, som här i korthet
antytts.
Hos oss i Sverige har ASEA inlagt stora förtjänster om
strömriktarens förbättring. Den omnämnda provöverföringen
med högspänd likström utfördes av det schweiziska industrifö-
retaget A.-B. Brown Boveri & Cie, som varit banbrytande för
viktiga etapper i utvecklingen.
Ö draueus
TEKNIK för ALLA 9
Lö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
