Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den mekaniska kräftan, av Climax
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ai ntligen! utropade hedersledamoten i
kräftans vänkrets, när månaden au-
gusti sent omsider behagade infinna sig.
Han och alla hans kollegor hade hämtat
sig efter julskinkan, påskäggen och jord-
gubbarna, och nu var man i gastrono-
miskt hänseende helt och hållet inställd
på kräftan.
Och denna månad ingick med sol, ul-
liga moln, månsken (se i övrigt svensk
skönlitteratur), kulörta lyktor och dof-
tande krondill. Dagen före träffade in-
genjör Pettersson som vanligt sina kol-
legor vid lunchen på ”Tre utkastare”
och yttrade sig i följande ordalag:
— Vänner! Ni kommer ut till mig på
mitt sommarställe Lunnelull och äter
kräftor.
Herrarna Andersson och Johansson
och Jonsson (med ss) och Johnzon (med
z) sade naturligtvis ja och amen. När
den stora kvällen randades var vänner-
na församlade, under det att fru Pet-
tersson med tillhjälp av döttrar, most-
rar och förhyrd arbetskraft dukade bor-
det i bersån. Då sade herr Pettersson:
— Jag har hittat på någonting livat
till kvällen. Jag har konstruerat en me-
kanisk kräfta, som kommer att finnas
någonstans bland de andra, riktiga
kräftorna.
— En mekanisk! Så trevligt! En
röd kräfta som kryper och nyps?
— Närå, sade Pettersson. Min kräfta
är så förvillande lik en vanlig kokt kräf-
ta (med dillsmak) att man inte märker
någon som helst skillnad. Men när man
tagit stjärten till pärlan och man har
den i mun fungerar en i kräftstjärten
inmonterad speldosa, som först säger
”ku-ku” och sedan spelar ”Konvaljens
avsked”.
— Strålande!
— Den som får tag i kräftan skall
bjuda på frukost i morgon, tyckte Jo-
hansson.
— Avgjort, sade samtliga.
nder den tid, som vännerna fördrev
med dylikt lustigt prat, sänkte sig
augustiskymningen programenligt, och
Värden vinkade ett glatt men matt
farväl.
10 TEKNIK för ALLA
fru Pettersson med döttrar och mostrar
och förhyrd arbetskraft kunde tända de
kulörta lyktorna, varefter de finkänsligt
nog drogo sig tillbaka för att inte onö-
digt störa de glada vännerna i deras
viktiga förehavanden.
Det blev en verkligt förnäm kräftski-
va, den förnämsta i mannaminne. Vär-
den höll ett tal för varje gäst, och var-
je gäst höll ett tal för värden och ett för
varje gäst och ett för sig själv. Man
hurrade och sjöng ”Dåne lik...”, och
alla kräftorna försvann som smör för
solsken.
Klockan fem på morgonen, när ström-
mingsbåten tutade för Lunnelulls bryg-
ga, var ’gästterna färdiga frö inresa till
stan. Värden på stället vinkade ett glatt
men matt farväl, varefter landskapet
försjönk i tystnad. Och omsider nådde
båten storstadens lugna hamn.
Andersson sneddade över Stortorget
för att bege sig hem, han bodde alldeles
i närheten. Men plötsligt ryckte han
till och stannade. Ett ljudligt ”ku-ku”
kom honom att lystra, och färgen vek
från hans anlete. Den mekaniska kräf-
tan! Vem hade fått den?
”Ku-ku” lät det igen.
Andersson var inte säker på om lju-
det kom från hans egen mage, men det
verkade så. En frukost stod han nog ut
med att bjuda på, men frågan var om
han stod ut med att ha en kräfta av
plåt i magen. Han kände redan hur
bleckplåten skar igenom hans inälvor
och hur en kvalfylld död närmade sig.
En poliskonstapel närmade sig också,
och Andersson lade sitt öde i hans hän-
der.
— Snälla konstapeln, kved han. Am-
bulansen, fort!
Alla- i gamla stan kände Andersson,
även den tilltalade konstapeln, och visste
att han inte jämrade sig i onödan. Så-
ledes kom det begärda åkdonet mycket
snart, och Andersson bereddes en säng
på ett lagom fashionabelt sjukhus.
— Magpumpning! kved Andersson,
sedan de sedvanliga ceremonierna ge-
nomgåtts. Den unge läkaren nickade
förstående.
— Med nöje, sade han, och det vet
var och en, som legat på sjukhus, att
magpumpning tillhör ett bland de mest
gouterade nöjena bland läkarna.
Andersson magpumpades efter alla
konstens regler, och när proceduren var
överstökad, frågade Andersson matt, om
man hittat någonting särskilt.
— Nej, ingenting ovanligt för års-
tiden. Litet kräftskal och diverse and-
ra pinaler, som hör denna månad till,
men ingenting ovanligt, så Andersson
kunde gott åka hem och vila sig efter
de utständna strapatserna.
Och Andersson åkte hem och tänkte
noga över vad som förevarit. Efter nå-
gon timme var han så pass återställd,
att han kunde lyfta telefonluren och
tala med vännen Pettersson.
— Tack för i går. Var hamnade den
mekaniska kräftan?
— Den?! Den glömde jag kvar i stan,
upplyste Pettersson, och eftersom det
strängt taget var jag som fick den, så
är det min plikt att bjuda på frukosten.
Skynda dig, de andra är redan här!
Andersson blev frisk med ens, och
frukosten blev trivsam, och när Anders-
son sedermera sneddade Stortorget, hör-
de han återigen det där suggerande ”ku-
ku”. Men inte bara ett utan tolv styc-
ken. Ty Bergströms nere i Brinken sover
alltid för öppet fönster, och de har ett
gammaldags, hemtrevligt gökur, som
Andersson tänker be att få köpa för
hyggligt pris. Ett gökur kan vara bra
att ha.
Climaz.
— Ambulansen, fort! kved Andersson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
