Ai ntligen! utropade hedersledamoten i kräftans vänkrets, när månaden au- gusti sent omsider behagade infinna sig. Han och alla hans kollegor hade hämtat sig efter julskinkan, påskäggen och jord- gubbarna, och nu var man i gastrono- miskt hänseende helt och hållet inställd på kräftan. Och denna månad ingick med sol, ul- liga moln, månsken (se i övrigt svensk skönlitteratur), kulörta lyktor och dof- tande krondill. Dagen före träffade in- genjör Pettersson som vanligt sina kol- legor vid lunchen på ”Tre utkastare” och yttrade sig i följande ordalag: — Vänner! Ni kommer ut till mig på mitt sommarställe Lunnelull och äter kräftor. Herrarna Andersson och Johansson och Jonsson (med ss) och Johnzon (med z) sade naturligtvis ja och amen. När den stora kvällen randades var vänner- na församlade, under det att fru Pet- tersson med tillhjälp av döttrar, most- rar och förhyrd arbetskraft dukade bor- det i bersån. Då sade herr Pettersson: — Jag har hittat på någonting livat till kvällen. Jag har konstruerat en me- kanisk kräfta, som kommer att finnas någonstans bland de andra, riktiga kräftorna. — En mekanisk! Så trevligt! En röd kräfta som kryper och nyps? — Närå, sade Pettersson. Min kräfta är så förvillande lik en vanlig kokt kräf- ta (med dillsmak) att man inte märker någon som helst skillnad. Men när man tagit stjärten till pärlan och man har den i mun fungerar en i kräftstjärten inmonterad speldosa, som först säger ”ku-ku” och sedan spelar ”Konvaljens avsked”. — Strålande! — Den som får tag i kräftan skall bjuda på frukost i morgon, tyckte Jo- hansson. — Avgjort, sade samtliga. nder den tid, som vännerna fördrev med dylikt lustigt prat, sänkte sig augustiskymningen programenligt, och Värden vinkade ett glatt men matt farväl. 10 TEKNIK för ALLA fru Pettersson med döttrar och mostrar och förhyrd arbetskraft kunde tända de kulörta lyktorna, varefter de finkänsligt nog drogo sig tillbaka för att inte onö- digt störa de glada vännerna i deras viktiga förehavanden. Det blev en verkligt förnäm kräftski- va, den förnämsta i mannaminne. Vär- den höll ett tal för varje gäst, och var- je gäst höll ett tal för värden och ett för varje gäst och ett för sig själv. Man hurrade och sjöng ”Dåne lik...”, och alla kräftorna försvann som smör för solsken. Klockan fem på morgonen, när ström- mingsbåten tutade för Lunnelulls bryg- ga, var 'gästterna färdiga frö inresa till stan. Värden på stället vinkade ett glatt men matt farväl, varefter landskapet försjönk i tystnad. Och omsider nådde båten storstadens lugna hamn. Andersson sneddade över Stortorget för att bege sig hem, han bodde alldeles i närheten. Men plötsligt ryckte han till och stannade. Ett ljudligt ”ku-ku” kom honom att lystra, och färgen vek från hans anlete. Den mekaniska kräf- tan! Vem hade fått den? ”Ku-ku” lät det igen. Andersson var inte säker på om lju- det kom från hans egen mage, men det verkade så. En frukost stod han nog ut med att bjuda på, men frågan var om han stod ut med att ha en kräfta av plåt i magen. Han kände redan hur bleckplåten skar igenom hans inälvor och hur en kvalfylld död närmade sig. En poliskonstapel närmade sig också, och Andersson lade sitt öde i hans hän- der. — Snälla konstapeln, kved han. Am- bulansen, fort! Alla- i gamla stan kände Andersson, även den tilltalade konstapeln, och visste att han inte jämrade sig i onödan. Så- ledes kom det begärda åkdonet mycket snart, och Andersson bereddes en säng på ett lagom fashionabelt sjukhus. — Magpumpning! kved Andersson, sedan de sedvanliga ceremonierna ge- nomgåtts. Den unge läkaren nickade förstående. — Med nöje, sade han, och det vet var och en, som legat på sjukhus, att magpumpning tillhör ett bland de mest gouterade nöjena bland läkarna. Andersson magpumpades efter alla konstens regler, och när proceduren var överstökad, frågade Andersson matt, om man hittat någonting särskilt. — Nej, ingenting ovanligt för års- tiden. Litet kräftskal och diverse and- ra pinaler, som hör denna månad till, men ingenting ovanligt, så Andersson kunde gott åka hem och vila sig efter de utständna strapatserna. Och Andersson åkte hem och tänkte noga över vad som förevarit. Efter nå- gon timme var han så pass återställd, att han kunde lyfta telefonluren och tala med vännen Pettersson. — Tack för i går. Var hamnade den mekaniska kräftan? — Den?! Den glömde jag kvar i stan, upplyste Pettersson, och eftersom det strängt taget var jag som fick den, så är det min plikt att bjuda på frukosten. Skynda dig, de andra är redan här! Andersson blev frisk med ens, och frukosten blev trivsam, och när Anders- son sedermera sneddade Stortorget, hör- de han återigen det där suggerande ”ku- ku”. Men inte bara ett utan tolv styc- ken. Ty Bergströms nere i Brinken sover alltid för öppet fönster, och de har ett gammaldags, hemtrevligt gökur, som Andersson tänker be att få köpa för hyggligt pris. Ett gökur kan vara bra att ha. Climaz. — Ambulansen, fort! kved Andersson.