FINSKT MODELLFLYG JV kriget går modellflyget framåt i Finland, den saken kunde man få be- lägg för vid Finska Luftvärnsförbundets internationella modellflygläger i Jämi- järvi, Finlands motsvarighet till vårt Ålleberg. Från början hade man räknat med att få deltagare från bl. a. Sve- rige, Tyskland och Lettland, men tyvärr uteblevo alla utom svenskarna. <Icke mindre än ett 70-tal finska modellfly- gare hade samlats, och antalet modeller uppgick till cirka det dubbla. Segel- modellerna dominerade naturligtvis, me- dan balsa- och gummibrist gjorde, att en- dast ett 30-tal motormodeller startade. De finska tävlingsreglerna skilja sig väsentligen från de svenska. Den stör- sta skillnaden är, att man räknar med bästa tiden av tre flygningar och inte har någon maximitid, medan vi ju räkna medeltid av tre starter och 6 minuter som max. Vidare var omstart tillåten vid flygningar på under 10 sek., en be- stämmelse, som vi hade för några år se- dan men nu frångått. Klassindelningen följde i huvudsak FAT:s regler. Tävlingarna inleddes med hangstart, vilket visade sig vara en mycket rolig tävlingsform, ehuru vi svenskar inte be- härskade tekniken, på grund av den ova- na vi hade vid denna i Sverige sällsynta tävlingsform. Det visade sig, att det inte alltid var den bästa modellen, som vann, utan i stället den, som var mest kursstabil. I Tyskland lär det också fö- rekomma kompasstyrda plan vid hang- tävlingar, och 1939 hade tyskarna en sådan modell på Jämijärvi, som dock ty- värr flög bort före tävlingarna. Hanget i Jämijärvi utgjordes av en ås, och dess höjd var cirka 40 m. När tävlingen för de stora modellerna ägde Vår medarbetare har återvänt från de internationella tävlin- garna i Finland och drar här vissa paralleller mellan svenskt och finskt modellflyg. NE rum, blåste det ganska hårt, och följden blev naturligtvis, att de största och tyng- sta modellerna klarade sig bäst, och två plan med c:a 2 m. spännvidd noterade ungefär 4 min., varefter de försvunno på stor höjd. Hangflygning är en mycket intressant tävlingsform, men tyvärr ha vi inte så stora möjligheter att utöva den här i Sverige, åtminstone inte i stock- holmstrakten. D: finska segelmodellerna äro inte kon- struerade och byggda, som vi äro vana vid i Sverige. Det mest utmärkande för dem är det låga sidoförhållandet hos vingen; man kunde t. ex. få se vingar med spännvidden 100 em. och kordan 18 cm. Stabilisatorytan var ganska liten, c:a 20—25 procent av vingytan. Ut- formningen av vingprofilen lägger man inte ner så stor möda på, som vi äro vana vid här, men glidegenskaperna och tiderna äro inte märkbart sämre för det. Vingen är i allmänhet gjord i två delar och fastsättningen sådan, att vingen loss- nar från kroppen, om planet landar för hårt, t. ex. flyger mot ett träd e. d., vari- genom antalet kvaddningar blir ganska litet. Materialet är genomgående furu så- som varande starkt och billigt, med un- dantag av spryglarna, som äro av ply- sig ut på finkamning av terrängen för att om möjligt spåra upp den känslige för att åtminstone i någon mån kunna fylla sin uppgift. Och den hypernervöse stjärnan blir om möjligt ännu mer ner- vös och irriterad. Modellen går i däck och plockas upp i korg, och publiken har gått miste om den sensation, den gått och bespetsat sig på. I många fall går det till på det sät- tet. Undertecknad är inte själv mo- dellflygare, och synpunkterna får väl fördenskull tas med lämplig reservation; men de är dock publikens synpunkter i viss mån och som sådana värda att be- aktas. Det finns någonting som heter täv- lingsnerver. Skulle det vara alldeles otänkbart, att även modellflygarna skaf- fade sig en smula nervukondition — både i eget, publikens, arrangörers, funktio- närers och hela sportens intresse? Sä- kert inte. Vi.kan helt visst komma överens om, att den där lättirriterade stjärnan (di- van vore ett bättre ord) bör stanna hem- ma nästa gång en tävling anordnas. Stanna hemma och skaffa sig bättre nervkondition till kommande tävlingar. I all annan sport gäller det för de täv- lande att ha kontroll — inte bara över armar och ben utan även över nerverna. 28 TEKNIK för ALLA Varför då inte också inom modellfly- get? Herr Stark anför vidare som sin åsikt, att idealet vore en tävlingsform, där de tävlandes önskemål kombinera- des med publikens krav på ordning och reda. Kanske är denna kompromiss möj- lig, och kanske den är den enda tänk- bara. ”KSAK och hela svenska modellfly- get skulle bli den, som ”uppfinner” den perfekta organisationen för modellflyg- tävlingar, evigt tacksamma. Men kom ihåg, att den måste uppfylla de villkor, som ovan uppställts, d. v. s. 1) hänsyn till publiken, 2) hänsyn till de tävlan- de, 3) begränsat antal funktionärer och 4) starkt begränsade penningresurser”, slutar herr Stark sin artikel samtidigt som Han tillråder alla att gnugga geni- knölarna och försöka ”göra det omöj- liga” möjligt och skapa den ur alla syn- punkter perfekta tävlingsorganisatio- nen. Diskussionen går vidare. Den har bara ett syfte: att tvinga fram den täv- lingsorganisation, som vi alla eftertrak- tar och skulle bli ”evigt tacksamma för”. Som första åtgärd rekommende- ras: en smula ”kommandoton” och färre nervösa stjärnor. Yngve Norrvi. wood. Som beklädnadsmaterial användes en mängd olika papper, bl. a. vanligt tunt, brunt omslagspapper, som visade sig vara utmärkt härtill och dessutom naturligtvis är synnerligen billigt i mot- sats till exempelvis siden, som nästan ald- rig användes av de finska modellfly- garna. Frapperande var, hur säkra de finska segelmodellerna voro i starten, vilket del- vis torde bero" på att man alltid använde sig av stor skränkning av vingspetsarna. Enligt tävlingsbestämmelserna fick man använda sig av antingen 100 m. lina vid löpstart, 150 m. vid start med trissa och 200 m. lina vid vinschstart. Dessa metoder användes ungefär lika mycket, löpstart kanske mest. JVistormodeneres voro som nämnts gan- ska fåtaliga, vilket även berodde på att de bästa motormodellflygarna lågo vid fronten. Aarne Ellila, som deltog vid Ällebergslägret förra året, hade dock lyckats få permission för att starta i tävlingen för Wakefieldmodeller, som han vann klart på en genomsnittstid av över 3 minuter. Det förtjänar kanske nämnas, att tävlingen hölls sent på kväl- len, varför några uppvindar ej funnos. Modellen var utrustad med krax och var för övrigt av enkel konstruktion med vanlig fyrkantig kropp. Denna modells utmärkta resultat torde i viss mån be- visa, hur liten betydelse strömlinjefor- men har vid de låga hastigheter, ett mo- dellplan flyger med. Tävlingens kanske intressantaste gum- mimotormodell var en FAT-modell, helt byggd i furu. Trots detta befanns det vid kontrollvägningen före tävlingen, att den var 5 gr. för lätt för att fylla de internationella reglerna, varför den allt- så måste belastas extra för att fylla reg- lerna! Modellen hade bärande stabilisa- tor, vilket gjorde den ganska svårtrim- mad, men trots att ägaren fick den fär- dig samma kväll tävlingen gick av sta- peln, uppnådde han nära 1 YI minut, trots att modellen stallade i starten och därigenom förlorade höjd ganska avse- värt. Tyvärr är ju gummibristen ganska stor, annars skulle tydligen inte modell- flyget avstanna på grund av brist på byggnadsmaterial, helst som man med fördel kan använda lind i stället för det betydligt tyngre träslaget furu. Or tävlingarna i deras helhet kan sä- gas, att beträffande motormodeller- vi nog i stort sett ligga före våra finska vänner, medan de nog äro oss överlägsna beträffande segelmodeller, kanske delvis beroende på att deras modeller visade stor startsäkerhet, vilket torde få betrak- tas som det viktigaste i fråga om segel- modeller. Trimningen av en segelmodell är ju i allmänhet ganska enkel, det vik- tigaste är, att man tränar sig att sköta vinschen, så att man lär sig ta upp mo- dellen, även om den börjar skära ner sig, något som man inte lär sig i första ta- get. Den som vill lära sig tekniken or- dentligt, tillrådes studera 3-dubble sven- ske mästaren Sven Hjelmerus, när han startar sina segelmodeller. Blom.