Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Modellflyget-problembarnet, av Yngve Norrvi - Finskt modellflyg, av Blom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINSKT MODELLFLYG
JV kriget går modellflyget framåt i
Finland, den saken kunde man få be-
lägg för vid Finska Luftvärnsförbundets
internationella modellflygläger i Jämi-
järvi, Finlands motsvarighet till vårt
Ålleberg. Från början hade man räknat
med att få deltagare från bl. a. Sve-
rige, Tyskland och Lettland, men tyvärr
uteblevo alla utom svenskarna. <Icke
mindre än ett 70-tal finska modellfly-
gare hade samlats, och antalet modeller
uppgick till cirka det dubbla. Segel-
modellerna dominerade naturligtvis, me-
dan balsa- och gummibrist gjorde, att en-
dast ett 30-tal motormodeller startade.
De finska tävlingsreglerna skilja sig
väsentligen från de svenska. Den stör-
sta skillnaden är, att man räknar med
bästa tiden av tre flygningar och inte
har någon maximitid, medan vi ju räkna
medeltid av tre starter och 6 minuter
som max. Vidare var omstart tillåten
vid flygningar på under 10 sek., en be-
stämmelse, som vi hade för några år se-
dan men nu frångått. Klassindelningen
följde i huvudsak FAT:s regler.
Tävlingarna inleddes med hangstart,
vilket visade sig vara en mycket rolig
tävlingsform, ehuru vi svenskar inte be-
härskade tekniken, på grund av den ova-
na vi hade vid denna i Sverige sällsynta
tävlingsform. Det visade sig, att det
inte alltid var den bästa modellen, som
vann, utan i stället den, som var mest
kursstabil. I Tyskland lär det också fö-
rekomma kompasstyrda plan vid hang-
tävlingar, och 1939 hade tyskarna en
sådan modell på Jämijärvi, som dock ty-
värr flög bort före tävlingarna.
Hanget i Jämijärvi utgjordes av en
ås, och dess höjd var cirka 40 m. När
tävlingen för de stora modellerna ägde
Vår medarbetare har återvänt
från de internationella tävlin-
garna i Finland och drar här
vissa paralleller mellan svenskt
och finskt modellflyg.
NE
rum, blåste det ganska hårt, och följden
blev naturligtvis, att de största och tyng-
sta modellerna klarade sig bäst, och två
plan med c:a 2 m. spännvidd noterade
ungefär 4 min., varefter de försvunno på
stor höjd. Hangflygning är en mycket
intressant tävlingsform, men tyvärr ha
vi inte så stora möjligheter att utöva den
här i Sverige, åtminstone inte i stock-
holmstrakten.
D: finska segelmodellerna äro inte kon-
struerade och byggda, som vi äro vana
vid i Sverige. Det mest utmärkande för
dem är det låga sidoförhållandet hos
vingen; man kunde t. ex. få se vingar
med spännvidden 100 em. och kordan 18
cm. Stabilisatorytan var ganska liten,
c:a 20—25 procent av vingytan. Ut-
formningen av vingprofilen lägger man
inte ner så stor möda på, som vi äro
vana vid här, men glidegenskaperna och
tiderna äro inte märkbart sämre för det.
Vingen är i allmänhet gjord i två delar
och fastsättningen sådan, att vingen loss-
nar från kroppen, om planet landar för
hårt, t. ex. flyger mot ett träd e. d., vari-
genom antalet kvaddningar blir ganska
litet. Materialet är genomgående furu så-
som varande starkt och billigt, med un-
dantag av spryglarna, som äro av ply-
sig ut på finkamning av terrängen för
att om möjligt spåra upp den känslige
för att åtminstone i någon mån kunna
fylla sin uppgift. Och den hypernervöse
stjärnan blir om möjligt ännu mer ner-
vös och irriterad. Modellen går i däck
och plockas upp i korg, och publiken
har gått miste om den sensation, den
gått och bespetsat sig på.
I många fall går det till på det sät-
tet. Undertecknad är inte själv mo-
dellflygare, och synpunkterna får väl
fördenskull tas med lämplig reservation;
men de är dock publikens synpunkter i
viss mån och som sådana värda att be-
aktas.
Det finns någonting som heter täv-
lingsnerver. Skulle det vara alldeles
otänkbart, att även modellflygarna skaf-
fade sig en smula nervukondition — både
i eget, publikens, arrangörers, funktio-
närers och hela sportens intresse? Sä-
kert inte.
Vi.kan helt visst komma överens om,
att den där lättirriterade stjärnan (di-
van vore ett bättre ord) bör stanna hem-
ma nästa gång en tävling anordnas.
Stanna hemma och skaffa sig bättre
nervkondition till kommande tävlingar.
I all annan sport gäller det för de täv-
lande att ha kontroll — inte bara över
armar och ben utan även över nerverna.
28 TEKNIK för ALLA
Varför då inte också inom modellfly-
get?
Herr Stark anför vidare som sin
åsikt, att idealet vore en tävlingsform,
där de tävlandes önskemål kombinera-
des med publikens krav på ordning och
reda. Kanske är denna kompromiss möj-
lig, och kanske den är den enda tänk-
bara.
”KSAK och hela svenska modellfly-
get skulle bli den, som ”uppfinner” den
perfekta organisationen för modellflyg-
tävlingar, evigt tacksamma. Men kom
ihåg, att den måste uppfylla de villkor,
som ovan uppställts, d. v. s. 1) hänsyn
till publiken, 2) hänsyn till de tävlan-
de, 3) begränsat antal funktionärer och
4) starkt begränsade penningresurser”,
slutar herr Stark sin artikel samtidigt
som Han tillråder alla att gnugga geni-
knölarna och försöka ”göra det omöj-
liga” möjligt och skapa den ur alla syn-
punkter perfekta tävlingsorganisatio-
nen.
Diskussionen går vidare. Den har
bara ett syfte: att tvinga fram den täv-
lingsorganisation, som vi alla eftertrak-
tar och skulle bli ”evigt tacksamma
för”. Som första åtgärd rekommende-
ras: en smula ”kommandoton” och färre
nervösa stjärnor.
Yngve Norrvi.
wood. Som beklädnadsmaterial användes
en mängd olika papper, bl. a. vanligt
tunt, brunt omslagspapper, som visade
sig vara utmärkt härtill och dessutom
naturligtvis är synnerligen billigt i mot-
sats till exempelvis siden, som nästan ald-
rig användes av de finska modellfly-
garna.
Frapperande var, hur säkra de finska
segelmodellerna voro i starten, vilket del-
vis torde bero" på att man alltid använde
sig av stor skränkning av vingspetsarna.
Enligt tävlingsbestämmelserna fick
man använda sig av antingen 100 m.
lina vid löpstart, 150 m. vid start med
trissa och 200 m. lina vid vinschstart.
Dessa metoder användes ungefär lika
mycket, löpstart kanske mest.
JVistormodeneres voro som nämnts gan-
ska fåtaliga, vilket även berodde på
att de bästa motormodellflygarna lågo
vid fronten. Aarne Ellila, som deltog
vid Ällebergslägret förra året, hade dock
lyckats få permission för att starta i
tävlingen för Wakefieldmodeller, som
han vann klart på en genomsnittstid av
över 3 minuter. Det förtjänar kanske
nämnas, att tävlingen hölls sent på kväl-
len, varför några uppvindar ej funnos.
Modellen var utrustad med krax och var
för övrigt av enkel konstruktion med
vanlig fyrkantig kropp. Denna modells
utmärkta resultat torde i viss mån be-
visa, hur liten betydelse strömlinjefor-
men har vid de låga hastigheter, ett mo-
dellplan flyger med.
Tävlingens kanske intressantaste gum-
mimotormodell var en FAT-modell, helt
byggd i furu. Trots detta befanns det
vid kontrollvägningen före tävlingen, att
den var 5 gr. för lätt för att fylla de
internationella reglerna, varför den allt-
så måste belastas extra för att fylla reg-
lerna! Modellen hade bärande stabilisa-
tor, vilket gjorde den ganska svårtrim-
mad, men trots att ägaren fick den fär-
dig samma kväll tävlingen gick av sta-
peln, uppnådde han nära 1 YI minut,
trots att modellen stallade i starten och
därigenom förlorade höjd ganska avse-
värt. Tyvärr är ju gummibristen ganska
stor, annars skulle tydligen inte modell-
flyget avstanna på grund av brist på
byggnadsmaterial, helst som man med
fördel kan använda lind i stället för det
betydligt tyngre träslaget furu.
Or tävlingarna i deras helhet kan sä-
gas, att beträffande motormodeller- vi
nog i stort sett ligga före våra finska
vänner, medan de nog äro oss överlägsna
beträffande segelmodeller, kanske delvis
beroende på att deras modeller visade
stor startsäkerhet, vilket torde få betrak-
tas som det viktigaste i fråga om segel-
modeller. Trimningen av en segelmodell
är ju i allmänhet ganska enkel, det vik-
tigaste är, att man tränar sig att sköta
vinschen, så att man lär sig ta upp mo-
dellen, även om den börjar skära ner sig,
något som man inte lär sig i första ta-
get. Den som vill lära sig tekniken or-
dentligt, tillrådes studera 3-dubble sven-
ske mästaren Sven Hjelmerus, när han
startar sina segelmodeller.
Blom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
