askiner och verktyg ha numera nått en hög grad av driftsäkerhet och än- damålsenlighet, men den mänskliga fak- torn i det industriella arbetet represen- terar ett osäkerhetsmoment. Detta av- speglar sig i industriens olycksfallssta- tistik, vilken som bekant uppvisat gan- ska skrämmande siffror. Då olycksfallsfrågan för ett par år sedan var föremål för allmän uppmärk- samhet i samband med en av statens informationsstyrelse anordnad varsam- hetskampanj, framhölls sålunda, att antalet årligen förlorade arbetsdagar som följd av olycksfall kunde uppskattas till ej mindre än 10 miljoner. Uttryckt på annat sätt innebar detta, att en arbetsstyrka av omkring 35.000 man konstant var un- dandragen produktionen på grund av olycksfall. Detta är så mycket betänkligare som den sjunkande nativi- teten medför en minskning av antalet nytillträdande arbetare. Enligt en verkställd undersökning nedgår nämligen under 16- årsperioden 1941—50 antalet 18-åringar, som inträda i för- värvsarbete, med cirka 220.000 i jämförelse med motsvarande tillströmning under decenniet 1931—40. Vår industri har där- för ej råd till en åderlåtning genom olycksfall av 35.000 man. Riksförsäkringsanstalten handlägger årligen hundratusen- tals olycksfallsärenden. Dessa representera i penningar en summa av storleksordningen 100 milj. kronor. Av denna nationalförlust utgöra de direkta olycksfallsersättningarna mer än 30 milj. kronor. et finns emellertid en ljuspunkt i denna nedslående statistik. Nämligen den, att enligt sakkunnigt bedömande 2/3 av olycksfallen skulle kunna undvikas genom större försiktighet i umgänget med maskiner och verktyg samt mindre vårdslös- het på arbetsplatserna. Mycket göres också för att genom upplysning och propa- ganda öka varsamheten hos arbetarna, bl. a. genom Skydds- tekniska föreningen, som organiserar säkerhetstjänst inom industrien efter effektiva och systematiska principer. Hos många företag har genom skyddsarbetets intensifiering en väsentlig minskning av olycksfallen kunnat åvägabringas. Det är att hoppas, att en samverkan mellan arbetsgivare och arbe- tare med ökad säkerhet mot olycksfall till ändamål skall bli regel inom svensk industri. Utsatta för arbetets faror äro även många ingenjörer, som omhänderhava de undersökningar och prov, vilka äro nödvän- diga för tekniska och industriella framsteg. Olycksfallen inom denna grupp betyda givetvis kvantitativt mindre i jämförelse med de förut nämnda siffrorna, men om de drabba högt kvali- ficerade arbetskrafter, representera de stora förluster för lan- det och dess näringsliv. dessa dagar ha 30 år gått, sedan en dylik olyckshändelse upprörde ej blott vårt eget land, utan hela den civiliserade världen. Vi syfta på det tillfälle, då den världsbekante upp- finnaren och chefen för Gasaccumulator Gustaf Dalén drabba- des av blindhet. 8 TEKNIK för ALLA Den 27 september 1912 utfördes på en avsides liggande experimentplats en del prov för undersökning av gasaccumu- latorernas förhållande vid direkt uppvärmning. Genom miss- visning av en manometer eller stopp i en manometerledning blev Dalén utsatt för en exploderande accumulator, vars bränn- heta fyllmassa illa tilltygade honom. Han svävade flera vec- kor mellan liv och död, men räddades till livet, ehuru berövad synen. Olyckan träffade Dalén vid en tidpunkt, då han genom sina uppfinningar byggt upp grundpelarna till AGA-systemet, och detta begynt sitt segertåg hos världens fyrmyndigheter. Gas- accumulator hade sålunda tidigare på året i konkurrens med de mest framstående leverantörer inom branschen fått beställ- ning på Panamakanalens fyrljusanläggningar. ; Dalén kunde emellertid, som torde vara allmänt bekant, tack vare sin själsstyrka och begåvning återtaga sitt arbete och hade ledningen av Gasaccumulator om hand till sin död på senhösten 1937. Härunder framkommo nya uppfinningar som resultat av hans tekniska idérikedom, bl. a. den för sin goda ekonomi och stora arbetsbesparing kända AGA-spisen. å dagen 5 år efter denna katastrof inträffade i Aseas verk- städer en annan svår olycka, för vilken två ingenjörer och två arbetare föllo offer. Den 27 september 1917 sprang en generator för ett norskt kraftverk vid det s. k. rusningsprovet i stycken, varvid norrmannen, konsulterande ingenjören Karl von Krogh, chefen för verkstadens provrum, ingenjör Gustaf Cederholm, samt arbetarna Arthur Kumlin och Carl Skoglund dödades. Även i detta fall var det framstående tekniker, som jämte dugande arbetare förolyckades, troligen på grund därav, att vid gjutningen av generatorns magnetringar uppstått inre håligheter, vilka förorsakat en så hög påkänning i materialet, att bristning uppstått. Härvid slogs statörn sönder, och dess kringflygande gjutjärnsdelar synas ha varit den direkta döds- orsaken. i | Numera har man medel i sin hand att upptäcka riskabla håligheter i gjutna maskindelar, varjämte liknande prov alltid företagas i s. k. rusningsgropar, där sådana olyckshändelser äro uteslutna. Den ökade driftsäkerhet, som de här nämnda katastroferna'” medfört, köptes till ett sorgligt högt pris. Teknikens pionjärer måste emellertid vara beredda till personliga risker, som fram- för allt äro till finnandes, då det är fråga om explosivämnen "och höga rotationshastigheter. Parallellfall finnas på det me- dicinska området, så har t. ex. utvecklingen av röntgenbehand- lingen krävt många offer bland banbrytarna. Omistligheten av de personliga insatserna i framstegsarbe- tet, vilka alltid innebära uppoffring av tid, arbete och krafter, framstår i skarpaste ljus i sådana fall som de här anförda, där dessutom hälsa och liv sättes på spel. AQ deanuevs