EA SEE skadad?” ropade Kelly; när de börja- de komma ned för den sista trappan. Sigge kunde se, att Kent var kritvit i ansiktet. ”Sigge, hur står det till?” ropade han. ”Vi är allesammans O. K.,” ropade Bates till svar. ”Hur mår Casey?” Casey mådde bra. Läkaren hade lovat, att han skulle vara tillbaka igen på arbetet om ett par dagar eller så. ”Hur många nitar har ni drivit in?” ropade Kelly. ”Tjugofem mindre än rekordet från i fjol, ”muttrade Bates. ”Det är ju inte något vidare.” ”Inget vidare. Men ni har ju vun- nit, karl! Det är utmärkt, det är stor- artat! Det är...” ”Vi har hängt i telefon hela tiden,” berättade Kent för Sigge. ”Baiseleys lag slutade upp för fem minuter se- dan. De har sextio nitar mindre än fjolårsrekordet. De sa, att det var hopplöst i den här stormen.” De följde allesammans Kelly in på kontoret. Premien blev omedelbart utbetald. Alla gratulerades på nytt, och var och en måste berätta histo- rien på sitt vis. När Kelly kom till Sigge, räckte han honom handen. ”Du förtjänar en premie, du så väl som någon,” sade han, ”men styrelsen be- stämde, att den skulle gå till lagets fyra ursprungliga medlemmar. Men jag kån tillsvidare ge dig arbete, som extra man vid kranen, om du skulle tycka om det. ge kunde knappast tro sina öron. Att få arbeta tillsammans med kranarbetarlaget. Också om det bara var tillfälligt, så betydde det högre lön och erfarenhet i det yrke han valt. Det var det bästa som hänt honom på många år. På vägen ut gick Kent och han för- bi lagerrummet, där nitarna förvara- des. ”Nu behöver vi inte bry oss dem,” menade Sigge.” Det blir inte vi, som ska släpa omkring med dem med det första.” 9: Ljuset som bländade. är Kent nästa morgon öppnade dörren till Kents kontor, slog vå- gorna av en ivrig diskussion upp emot honom. Klockan var bara litet över åtta, men luften var tung och blå av cigarettrök. Det verkade som om de suttit uppe och pratat hela natten, tänkte Kent, då han kom in. Kelly satt vid kortändan av ett rit- bord. Hans ena hand vilade på en blåkopia, den andra slog han just i bordet, då Kent öppnade ' dörren. Briggs stod vid sidan av honom. Hans mörka högtidliga ansikte vitt- nade om spänd uppmärksamhet. Ba- ra Jones satt makligt tillbakalutad i sin stol, som nästan helt och hålet dol- des av hans massiva kroppshydda. ”Jag säger er ju, att vi måste för- söka igen!” dundrade Kelly. ”Det är den tjugonde mars idag, och enligt kontraktet ska vi vara färdiga med stålarbetet den första april. Varje dag som går utöver den tiden, föror- sakar bolaget de största svårigheter.” Han såg upp då Kent kom in men ägnade honom inte någon vidare upp- märksamhet. Kent började med att sortera in några brev, och de tre männen vid bordet fortsatte att tala, så att han inte kunde undgå att höra det. ”Om vi blir för sent färdiga med Phoenix Building, så förlorar vi. möjligheten att få kontraktet på Ajaxbolagets andra nybyggnader. Det är det inte ringaste tvivel om.” Det var Briggs som talade och han talade med den dogmatiska övertygelsen hos en lant- ortsklockare. Som en sådan såg har också ut, tänkte Kent. Han var lång och mager och hade en smula tunt hår på ett litet runt huvud. Den lilla sågbladsbiten, som legat på Briggs skrivbord, for Kent i tankarna. Briggs och Swenson var kompis, men om vad? Nu började Jones tala. Hans röst var låg, nästan förtrolig. — Det som är på tok, sade Jones, är att vi allesammans tar allt det här alldeles för allvarligt. Vi har ju va- rit ute för ett par små förseningar, men vi har alltjämt bra chanser att bli färdiga i rätt tid. Pojken här, med sin svampiga hand grep han tag om Kents armåge, och hans kamrat Olson kan ta en god del av äran åt sig för att vi vann Metallverkens pris. Det är en bra grundval för Ajaxkon- traktet. Han gick bort mot korres- pondenshyllan och släppte sitt tag om armen på Kent, som själv drog sig undan från honom så kvickt som möj- ligt. Till och med om Jones försök te visa sig vänlig, väckte han Kents misstroende. Kent kunde inte tåla honom, ehuru Kelly tydligen lade vikt vid vad Jones sade, liksom även Briggs. Det sista var lättare att för- stå. Kent var säker på, att Jones och Briggs samarbetade eller kanske arbetade var och en efter sin linje, ehuru lika ljusskyggt. (Forts. i nästa n:r) Judith Ekblom är född i Västmanland och 18 år gammal. Tycker om att Mn 3 sy handarbeten och är in= ] NS 4 T tresserad av cykelturer. Ni Ni tänder Er cykellykta eller skal- lampan på Er radio kan Ni gott sända en tacksamhetens tanke till Judith och hennes kolleger. Ty det är hon som med skicklig hand svetsar fast den lilla ljusspiralen — knappast så stor som en mygga — vid koppartilledningarna i den lilla Luma- lampan. Försiktigt tar hon den halvt osyn- liga tingesten med pincetten och placerar trådändarna i den elektriska punktsvets- apparaten — ett riktigt lilleputtsarbete. Men hon darrar inte på hand, ljustråden kommer precis där den skall vara och sitter sedan stadigt fast för att tåla alla de stötar, som Ni obarmhärtigt kommer att utsätta den färdiga lampan för. En cykellampa, som Judith och hennes kolleger svetsat, blir jättebra, De svenska Luma-flickornas yrkesskicklig- het är fabrikens stolthet, och de kunna med rätta ta sin del av äran för kvaliteten hos LUM den svenska glödlampan i världsklass i konsumbutiker landet runt TEKNIK för ALLA 23