ev TORRLIKRIKTARE NES gång på 1870-talet upptäckte en fysiker, att kontaktstället mel- lan ett på ytan oxiderat kopparstycke och en ren kopparplatta företedde en egendomlig, dittills ej observerad egen- skap. Varje kontakt mellan två ledare utmärkes som bekant av ett visst, van- ligen mycket litet motstånd för elek- trisk ström, det s. k. kontaktmotståndet: Ju sämre kontakten är, t. ex. på grund av ojämna ytor eller partiellt isoleran- de beläggning, desto högre blir kontakt- motståndet med sjunkande strömstyrka som följd. (Ohms lag utsäger ju, att vid konstant spänning över ett motstånd strömstyrkan är omvänt proportionell mot motståndets storlek). De kontakter som man avser, då man vanligen använ- der detta ord, äro emellertid goda kon- takter med försumbart litet motstånd, och de genomsläppa elektrisk ström lika bra i båda riktningarna — i annat fall skulle vi vara tvungna att anse dem fel- aktiga och få dem lagade. Nu fann emellertid den ovannämnde fysikern, att kontakten mellan en oxi- derad kopparyta och ren koppar hade ett mycket stort övergångsmotstånd — men det var ensidigt. Strömmen kunde med andra ord flyta obehindrat i den ena riktningen, nämligen från den rena plattan till den oxiderade, under det att strömmen i den andra riktningen, d. v. s. med den oxiderade plattan kopplad till det använda batteriets positiva pol, blev högst obetydlig. Fenomenet utforskades ej ytterligare, och det skulle dröja ända tills omkring år 1920 innan någon kom på idén, att det skulle kunna få någon allmännare praktisk betydelse. Dess öde, nämligen att vid upptäckandet anses endast som en vetenskaplig kuriositet utan större intresse delar det med många av den 8. k. rena forskningens resultat. Det ut- gör ett exempel bland många på att ”ren” forskning, "fri från alla sidoblic- kar på profit och exploateringsmöjlig- heter, har sitt stora värde och existens- berättigande, även om för tillfället ej Kontaktstället mellan en oxi- derad kopparplatta och ett rent kopparstycke företedde en egendomlig egenskap — strömmen flöt obehindrat i den ena riktningen men inte i den andra. Frincipen för torrlikriktaren var upptäckt, men det dröjde 50 år innan fenomenet utforskades ytterligare. Av Nils Hunnefelt några vägar kunna skönjas, på vilka en upptäckt skulle kunna göras ekonomiskt inbringande. Ofta föreligger inom tekniken behov av att omvandla växelström till lik- ström. De maskiner eller apparater, som användas härför kallas likriktare och kunna vara av många olika slag: mekaniska likriktare, kvicksilverlikrik- Metall Fig. 1. Spärrskikt tare, glödkatodlikriktare samt den typ, som skall behandlas närmare i denna "artikel, torrlikriktaren. Växelström har ju den egenskapen att den byter rikt- ning för varje halvperiod. 50-periodig växelström byter alltså riktning 100 gånger i sekunden. Kunde man nu ordna det så att alla strömimpulser i den ena riktningen bleve undertryckta, så kvar- stode ju endast de i den andra riktnin- gen, och man hade erhållit en serie lik- riktade impulser, d. v. 3. pulserande lik- ström. För detta fordras tydligen ett motstånd som är stort för ström i ena riktningen, men obetydligt för ström i den motsatta. Det ovan omtalade ensi- diga kontaktmotståndet fyller tydligen precis denna fordran, och det är på detta och liknande fenomen som den moderna torrlikriktaren bygger. enämningen torrlikriktare har här Banvants som om den avsåge en enda enhetlig apparattyp. Så är emellertid ej fallet, utan flera olika typer finnas, benämnda efter de ingående ämnena. De tre viktigaste äro selen-, kopparoxi- dul- och kopparsulfidlikriktaren, av vil- ka dock den senare ej nått någon mera vidsträckt användning på grund av sin mindre goda stabilitet. Alla tre typerna arbeta emellertid enligt samma grund- princip, varför vid beskrivningen av denna tills vidare ingen skillnad göres mellan dem. Torrlikriktaren är uppbyggd som en av flera skikt sammansatt platta. Se principskissen, fig. 1! Tre funktionellt viktiga skikt finnas: metall, spärrskikt och halvledare. Dessutom tillkommer en metallplatta för att jämnt fördela ström- men över halvledarens hela yta. För lik- riktarens funktion som sådan har den emellertid ingen betydelse. Spärrskiktet är oerhört tunt (enligt en författare c:a 10-35 cm) och fullständigt isolerande. Det kan ju tyckas underligt, att strömmen över huvud taget kan passera ett ole- dande skikt, men fenomenet kan anses vara av samma art som den urladdning genom vakuum, som äger rum, då två i lufttomt rum placerade elektroder på- lägges en mycket hög spänning. Vakuum utgör ju också ett fullständigt isole- rande medium, men trots detta erhålles vid tillräckligt hög spänning en mätbar ström. En = torrlikriktareplatta är genom- släpplig för ström i riktning från halv- ledareskiktet mot metallskiktet på andra TEKNIK för ALLA 9