Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Torrlikriktare, av Nils Hunnefelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ev
TORRLIKRIKTARE
NES gång på 1870-talet upptäckte
en fysiker, att kontaktstället mel-
lan ett på ytan oxiderat kopparstycke
och en ren kopparplatta företedde en
egendomlig, dittills ej observerad egen-
skap. Varje kontakt mellan två ledare
utmärkes som bekant av ett visst, van-
ligen mycket litet motstånd för elek-
trisk ström, det s. k. kontaktmotståndet:
Ju sämre kontakten är, t. ex. på grund
av ojämna ytor eller partiellt isoleran-
de beläggning, desto högre blir kontakt-
motståndet med sjunkande strömstyrka
som följd. (Ohms lag utsäger ju, att
vid konstant spänning över ett motstånd
strömstyrkan är omvänt proportionell
mot motståndets storlek). De kontakter
som man avser, då man vanligen använ-
der detta ord, äro emellertid goda kon-
takter med försumbart litet motstånd,
och de genomsläppa elektrisk ström lika
bra i båda riktningarna — i annat fall
skulle vi vara tvungna att anse dem fel-
aktiga och få dem lagade.
Nu fann emellertid den ovannämnde
fysikern, att kontakten mellan en oxi-
derad kopparyta och ren koppar hade
ett mycket stort övergångsmotstånd —
men det var ensidigt. Strömmen kunde
med andra ord flyta obehindrat i den
ena riktningen, nämligen från den rena
plattan till den oxiderade, under det att
strömmen i den andra riktningen, d. v. s.
med den oxiderade plattan kopplad till
det använda batteriets positiva pol, blev
högst obetydlig.
Fenomenet utforskades ej ytterligare,
och det skulle dröja ända tills omkring
år 1920 innan någon kom på idén, att
det skulle kunna få någon allmännare
praktisk betydelse. Dess öde, nämligen
att vid upptäckandet anses endast som
en vetenskaplig kuriositet utan större
intresse delar det med många av den
8. k. rena forskningens resultat. Det ut-
gör ett exempel bland många på att
”ren” forskning, "fri från alla sidoblic-
kar på profit och exploateringsmöjlig-
heter, har sitt stora värde och existens-
berättigande, även om för tillfället ej
Kontaktstället mellan en oxi-
derad kopparplatta och ett
rent kopparstycke företedde
en egendomlig egenskap —
strömmen flöt obehindrat i
den ena riktningen men inte
i den andra. Frincipen för
torrlikriktaren var upptäckt,
men det dröjde 50 år innan
fenomenet utforskades
ytterligare.
Av
Nils Hunnefelt
några vägar kunna skönjas, på vilka en
upptäckt skulle kunna göras ekonomiskt
inbringande.
Ofta föreligger inom tekniken behov
av att omvandla växelström till lik-
ström. De maskiner eller apparater,
som användas härför kallas likriktare
och kunna vara av många olika slag:
mekaniska likriktare, kvicksilverlikrik-
Metall
Fig. 1.
Spärrskikt
tare, glödkatodlikriktare samt den typ,
som skall behandlas närmare i denna
"artikel, torrlikriktaren. Växelström har
ju den egenskapen att den byter rikt-
ning för varje halvperiod. 50-periodig
växelström byter alltså riktning 100
gånger i sekunden. Kunde man nu ordna
det så att alla strömimpulser i den ena
riktningen bleve undertryckta, så kvar-
stode ju endast de i den andra riktnin-
gen, och man hade erhållit en serie lik-
riktade impulser, d. v. 3. pulserande lik-
ström. För detta fordras tydligen ett
motstånd som är stort för ström i ena
riktningen, men obetydligt för ström i
den motsatta. Det ovan omtalade ensi-
diga kontaktmotståndet fyller tydligen
precis denna fordran, och det är på
detta och liknande fenomen som den
moderna torrlikriktaren bygger.
enämningen torrlikriktare har här
Banvants som om den avsåge en enda
enhetlig apparattyp. Så är emellertid
ej fallet, utan flera olika typer finnas,
benämnda efter de ingående ämnena.
De tre viktigaste äro selen-, kopparoxi-
dul- och kopparsulfidlikriktaren, av vil-
ka dock den senare ej nått någon mera
vidsträckt användning på grund av sin
mindre goda stabilitet. Alla tre typerna
arbeta emellertid enligt samma grund-
princip, varför vid beskrivningen av
denna tills vidare ingen skillnad göres
mellan dem.
Torrlikriktaren är uppbyggd som en
av flera skikt sammansatt platta. Se
principskissen, fig. 1! Tre funktionellt
viktiga skikt finnas: metall, spärrskikt
och halvledare. Dessutom tillkommer en
metallplatta för att jämnt fördela ström-
men över halvledarens hela yta. För lik-
riktarens funktion som sådan har den
emellertid ingen betydelse. Spärrskiktet
är oerhört tunt (enligt en författare c:a
10-35 cm) och fullständigt isolerande. Det
kan ju tyckas underligt, att strömmen
över huvud taget kan passera ett ole-
dande skikt, men fenomenet kan anses
vara av samma art som den urladdning
genom vakuum, som äger rum, då två i
lufttomt rum placerade elektroder på-
lägges en mycket hög spänning. Vakuum
utgör ju också ett fullständigt isole-
rande medium, men trots detta erhålles
vid tillräckligt hög spänning en mätbar
ström.
En = torrlikriktareplatta är genom-
släpplig för ström i riktning från halv-
ledareskiktet mot metallskiktet på andra
TEKNIK för ALLA 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>