- Project Runeberg -  Teknik för Alla / Nr 4. 23 jan. 1942 /
10

(1940-2001) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Torrlikriktare, av Nils Hunnefelt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sidan spärrskiktet. Genomsläppligheten
i andra riktningen är ytterst ringa;
strömmen i denna riktning utgör blott
c:a 2 Jo av den i motsatt. Den primära
orsaken till detta är, att elektronerna,
d. v. s. de negativt laddade partiklar
som i rörelse kallas elektrisk ström, ha
lättare för att genomtränga spärrskik-
tet i riktning från metall mot halvle-
dera än tvärt om. Detta överensstäm-
mer helt med konstaterandet nyss, ati
strömmen är riktad från halvledaren via
spärrskiktet mot metallen, eftersom
strömriktningen enligt vedertagen teori
är motsatt mot elektronernas rörelserikt-
ning. Flera olika förklaringar till elek-
tronernas olika genomträngningsför-
måga ha givits av skilda forskare, men
dessa teorier äro för invecklade att re-
fereras här. Några kemiska reaktioner
äga i varje fall ej rum i något av
skikten.

fig. 2 visas schematiskt uppbyggna-

den av en kopparoxidul- respektive
selenlikriktareplatta. Den förra fram-
ställes på så sätt, att en kopparplatta
upphettas i syreatmosfär, varvid en
hinna av kopparoxidul, syrerik i de yttre
lagren och syrefattig närmast kopparn,
bildas på den ena sidan av plattan. Nu
förhåller det sig så, att syrerik koppar-
oxidul är en halvledare, under det att
syrefattig kopparoxidul är oledande.
Man erhåller alltså samtidigt både halv-
ledare- och spärrskiktet. Över oxidul-
hinnan påsprutas ett zinklager för att
tjänstgöra som strömfördelare och till-
förare. Det likriktande systemet består
av koppar — syrefattig kopparoxidul
— syrerik kopparoxidul.

Vid framställning av ett selenlikrik-
tareelement smältes selen på en grund-
platta av järn. Därefter företages en
värmebehandling, varvid selenet över-
går i en halvledande modifikation sam-
tidigt som på dess yta ett spärrskikt ut-
bildas. Ovanpå detta pålägges ett lager
av kadmium eller liknande metall, var-
efter elementet är klart. I detta fall ut-
göres det likriktande systemet av kad-
mium — selenspärrskikt — selen. Järn-
plattan har här endast till uppgift att
tillföra strömmen.

Ett torrlikriktareelement tål endast
en viss högsta växelspänning, som för
selentypen utgör c:a 16 volt och för
kopparoxidultypen hälften därav. Skall
en högre spänning likriktas, måste så
många plattor seriekopplas, att var och
en erhåller högst den tillåtna spännin-
gen. Seriekopplingen sker enkelt och
bekvämt genom att plattorna läggas mot
varandra i en stapel och sammantryc-
kas med en genomgående isolerad bult.
En sådan stapel brukar kallas kolonn.

10 TEKNIK för ALLA

Storleken av den likström som får ut-
tagas beror helt på plattornas storlek
och kylningsförhållandena, eftersom det
är den tillåtna uppvärmningen som sät-
ter gränsen. För att förbättra bort-
transporterandet av värmen kan man
dels placera in särskilda kylflänsar
bland elementen i en kolonn, dels också
ordna med forcerad kylning medelst
fläkt. Genom dessa åtgärder kan ström-
men fördubblas flera gånger.

NKopper.
ärrskikt
Kopparoxidul

KOPPAROXIDULPLATTA
Hig. 2.

n kopparoxidulplatta tål högst en

temperatur av 50” C, medan en se-
lenlikriktareplattas temperatur kan få
stiga ända till 80” C utan några som
helst risker. Om dessa temperaturgrän-
ser ej överskridas, ha plattorna prak-
tiskt taget obegränsad livslängd, d. v. s.
med det undantaget för kopparoxidul-
likriktaren, att den ej utsättes för så
hög överspänning att genomslag sker.

Likriktare

; 2 ; I
Belastni

B 5
Fig. 3.

Risk för sådant föreligger emellertid
först då spänningen uppgår till c:a 10
gånger det normala. Efter ett genom-
slag är plattan emellertid absolut för-
störd. En selenplatta däremot tål upp-
repade genomslag, utan att skadas.

Önskar man kunna taga ut en ström-
styrka, högre än den ett enda element
tål, måste man parallellkoppla så många
element som behövs för att var och ett
skall få normal belastning. Enklast
klargöres saken genom ett exempel. An-
tag att en växelspänning på 160 volt
skall likriktas och att man vill taga ut
en likström på 1 ampere, De använda
torrlikriktareplattorna tåla 16 volt,
respektive 0,2 ampére. I detta fall pa-
rallellkopplas 5 lika grupper eller kolon-
ner, vardera innehållande 10 seriekopp-
lade plattor.

Ur driftssynpunkt är torrlikriktaren
den nära nog idealiska apparaten. Den
har inga rörliga delar som motorer och
generatorer, är ej beroende av ett högt
vakuum som glödkatod- och kvicksilver-
likriktare, tarvar ingen tillsyn och är
oöm. Den har därför vunnit en: allt
större användning, och utvecklingen
tycks gå mot dess användning för lik-
riktning av allt större effekter. Den
ekonomiska gränsen torde hålla sig om-
kring 20 kilowatt. Det bör observeras,
att det endast är effekten som bestäm-
mer denna övre gräns, oberoende av om é
spänningen är hög och strömstyrkan låg
eller tvärt om. Övriga likriktaretyper
ställa sig ofördelaktiga särskilt med
hänsyn till anskaffningskostnaden, om
strömmen eller spänningen antager
extremt höga värden. Denna torrlikrik-
tarens värdefulla egenskap beror på
möjligheten att genom serie- eller pa-
rallellkoppling kombinera de enskilda
elementen. Är för en given effekt spän-
ningen hög, seriekopplas flera element;
är åter strömstyrkan hög parallellkopp-
las samma element. Antalet erforderliga
element beror med andra ord på effek-
tens storlek.

Ursprungligen framställdes torrlik-
riktaren för likriktning av små effekter,
t. ex. vid-laddning av ackumulatorer för
radio och dylikt. Numera användas
torrlikriktare för en mängd andra än-
damål, såsom vid galvaniseringsanlägg-
ningar, röntgenapparater och telefonan-
läggningar.

ill slut visas i fig. 3 några olika sätt

för inkoppling av torrlikriktare. Me-
delst en transformator nedbringas nät-
spänningen till den för likriktareenheten
lämpliga. I a framställes en envägs-
koppling, i b en tvåvägskoppling. Vid
den senare erhålles en dubbelt så stor
likström som vid den förra, och den blir
dessutom: mindre pulserande. Dessa
båda kopplingssätt äro de enklaste.
Många flera finnas, såväl för enfas-
som trefassystem, men dessa kunna ej
behandlas. i denna artikel. EG

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:14:54 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfa/1942-4/0010.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free