sidan spärrskiktet. Genomsläppligheten i andra riktningen är ytterst ringa; strömmen i denna riktning utgör blott c:a 2 Jo av den i motsatt. Den primära orsaken till detta är, att elektronerna, d. v. s. de negativt laddade partiklar som i rörelse kallas elektrisk ström, ha lättare för att genomtränga spärrskik- tet i riktning från metall mot halvle- dera än tvärt om. Detta överensstäm- mer helt med konstaterandet nyss, ati strömmen är riktad från halvledaren via spärrskiktet mot metallen, eftersom strömriktningen enligt vedertagen teori är motsatt mot elektronernas rörelserikt- ning. Flera olika förklaringar till elek- tronernas olika genomträngningsför- måga ha givits av skilda forskare, men dessa teorier äro för invecklade att re- fereras här. Några kemiska reaktioner äga i varje fall ej rum i något av skikten. fig. 2 visas schematiskt uppbyggna- den av en kopparoxidul- respektive selenlikriktareplatta. Den förra fram- ställes på så sätt, att en kopparplatta upphettas i syreatmosfär, varvid en hinna av kopparoxidul, syrerik i de yttre lagren och syrefattig närmast kopparn, bildas på den ena sidan av plattan. Nu förhåller det sig så, att syrerik koppar- oxidul är en halvledare, under det att syrefattig kopparoxidul är oledande. Man erhåller alltså samtidigt både halv- ledare- och spärrskiktet. Över oxidul- hinnan påsprutas ett zinklager för att tjänstgöra som strömfördelare och till- förare. Det likriktande systemet består av koppar — syrefattig kopparoxidul — syrerik kopparoxidul. Vid framställning av ett selenlikrik- tareelement smältes selen på en grund- platta av järn. Därefter företages en värmebehandling, varvid selenet över- går i en halvledande modifikation sam- tidigt som på dess yta ett spärrskikt ut- bildas. Ovanpå detta pålägges ett lager av kadmium eller liknande metall, var- efter elementet är klart. I detta fall ut- göres det likriktande systemet av kad- mium — selenspärrskikt — selen. Järn- plattan har här endast till uppgift att tillföra strömmen. Ett torrlikriktareelement tål endast en viss högsta växelspänning, som för selentypen utgör c:a 16 volt och för kopparoxidultypen hälften därav. Skall en högre spänning likriktas, måste så många plattor seriekopplas, att var och en erhåller högst den tillåtna spännin- gen. Seriekopplingen sker enkelt och bekvämt genom att plattorna läggas mot varandra i en stapel och sammantryc- kas med en genomgående isolerad bult. En sådan stapel brukar kallas kolonn. 10 TEKNIK för ALLA Storleken av den likström som får ut- tagas beror helt på plattornas storlek och kylningsförhållandena, eftersom det är den tillåtna uppvärmningen som sät- ter gränsen. För att förbättra bort- transporterandet av värmen kan man dels placera in särskilda kylflänsar bland elementen i en kolonn, dels också ordna med forcerad kylning medelst fläkt. Genom dessa åtgärder kan ström- men fördubblas flera gånger. NKopper. ärrskikt Kopparoxidul KOPPAROXIDULPLATTA Hig. 2. n kopparoxidulplatta tål högst en temperatur av 50” C, medan en se- lenlikriktareplattas temperatur kan få stiga ända till 80” C utan några som helst risker. Om dessa temperaturgrän- ser ej överskridas, ha plattorna prak- tiskt taget obegränsad livslängd, d. v. s. med det undantaget för kopparoxidul- likriktaren, att den ej utsättes för så hög överspänning att genomslag sker. Likriktare ; 2 ; I Belastni B 5 Fig. 3. Risk för sådant föreligger emellertid först då spänningen uppgår till c:a 10 gånger det normala. Efter ett genom- slag är plattan emellertid absolut för- störd. En selenplatta däremot tål upp- repade genomslag, utan att skadas. Önskar man kunna taga ut en ström- styrka, högre än den ett enda element tål, måste man parallellkoppla så många element som behövs för att var och ett skall få normal belastning. Enklast klargöres saken genom ett exempel. An- tag att en växelspänning på 160 volt skall likriktas och att man vill taga ut en likström på 1 ampere, De använda torrlikriktareplattorna tåla 16 volt, respektive 0,2 ampére. I detta fall pa- rallellkopplas 5 lika grupper eller kolon- ner, vardera innehållande 10 seriekopp- lade plattor. Ur driftssynpunkt är torrlikriktaren den nära nog idealiska apparaten. Den har inga rörliga delar som motorer och generatorer, är ej beroende av ett högt vakuum som glödkatod- och kvicksilver- likriktare, tarvar ingen tillsyn och är oöm. Den har därför vunnit en: allt större användning, och utvecklingen tycks gå mot dess användning för lik- riktning av allt större effekter. Den ekonomiska gränsen torde hålla sig om- kring 20 kilowatt. Det bör observeras, att det endast är effekten som bestäm- mer denna övre gräns, oberoende av om é spänningen är hög och strömstyrkan låg eller tvärt om. Övriga likriktaretyper ställa sig ofördelaktiga särskilt med hänsyn till anskaffningskostnaden, om strömmen eller spänningen antager extremt höga värden. Denna torrlikrik- tarens värdefulla egenskap beror på möjligheten att genom serie- eller pa- rallellkoppling kombinera de enskilda elementen. Är för en given effekt spän- ningen hög, seriekopplas flera element; är åter strömstyrkan hög parallellkopp- las samma element. Antalet erforderliga element beror med andra ord på effek- tens storlek. Ursprungligen framställdes torrlik- riktaren för likriktning av små effekter, t. ex. vid-laddning av ackumulatorer för radio och dylikt. Numera användas torrlikriktare för en mängd andra än- damål, såsom vid galvaniseringsanlägg- ningar, röntgenapparater och telefonan- läggningar. ill slut visas i fig. 3 några olika sätt för inkoppling av torrlikriktare. Me- delst en transformator nedbringas nät- spänningen till den för likriktareenheten lämpliga. I a framställes en envägs- koppling, i b en tvåvägskoppling. Vid den senare erhålles en dubbelt så stor likström som vid den förra, och den blir dessutom: mindre pulserande. Dessa båda kopplingssätt äro de enklaste. Många flera finnas, såväl för enfas- som trefassystem, men dessa kunna ej behandlas. i denna artikel. EG