- Project Runeberg -  Teknik för Alla / Nr 4. 23 jan. 1942 /
20

(1940-2001) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 43.000.000 mil i världsrymden, av Vladimir Semitjov - Bevingade ord - Annonser

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

—" = I detsamma hörde han professorns röst. — Havet! Jag ser havet! Fartyget gled ut ur molnlagret. Ne- danför utbredde sig verkligen ett hav, en hel ocean av skummande vågor, som piskades av en våldsam vind. Bevingade ord. Nyattnet sjöd och kokade som i en kit- tel. På något avstånd såg man klip- por, mot vilka vågorna krossades till bländvitt skum; hela kaskader slungades högt upp i luften. Ja, mitt herrskap, sade doktor Sternborn. Här får jag alltså nöjet fö- reställa planeten Venus för er. Anblicken var allt annat än tilltalan- Varm Tussin VID HOSTA — Ett hederstecken TfA-nålen — de tek- niskt in- tressera- des kän- nemärke — kan varje intresserad TfA-läsa- re förvärva genom att bliva tid- ningens ombud. Samtidigt gör Ni en god extraförtjänst. Ombudsz villkor gratis! Sänd in kupongen i dag! Till Teknik för Alla. Box 3137, Stockholm 3. Undertecknad önskar få sig till- sänt ombudsvillkor och material: EEE ES EE EE EE Adress: iessres FS ÖOGNLULVLGEELOLANOEL Öppet kuvert = porto 5 öre 20 TEKNIK för ALLA | Milt och behagligt slemlösande LÅ ) vid luftrörskatarr, bronkialastma | och förkylningshosta. | Med 5 ä bruksanv. 1: 2 apotek LINDHOLMS DROGHANDEL 1 ] Bildad 1902 Tel. 33 25 47 q ] Stockholm 21 | de. Så långt man såg endast vattenvid- der. Här och där sköt några klippor upp ur de skummande vågorna. Fartyget hade nu kommit ur åskväd- ret och svävade jämnt och lugnt över vattnet. Men ovanför dem blixtrade det allt fortfarande, och åskskrällarna hör- des som svaga detonationer. Plötsligt upptäckte de vid horisonten en liten klart lysande röd punkt, som så småningom växte och antog en un- derlig skepnad. — Vad är det där? Soluppgången? undrade Hardman, som åter vågat sig ut ur kajutan, nu när det värsta oväd- ret var över. Men solen kunde omöjligt tränga igenom det täta molnlagret, som de just hade passerat. Då deras fartyg flög över planeten horisontalt och med god fart, fick de snart tillfälle att se, att det röda endast var en reflex på molnen av något som befann sig på själ- va planeten. Vid horisonten reste sig så småningom ett väldigt berg med vass och spetsig topp, som sprutade eld och rök — en tjock svart rök, som blandades med molnen. Det var tydligen kratern till en vulkan. Runt omkring strärkte sig fastlandet. John fattade hrr Colum- bus måste ha känt det, när han efter sin långa resa upptäckte land i fjärran. Det var emellertid ingen sammanhän- gande kontinent de såg utan enstaka öar. På flera av dessa öar fanns det vulkaner, fastän inte så stora som den första de hade sett. Detta var alltså Venus. Den tycktes bestå av vatten och eld. — Vad är det där? utbrast Marion och pekade nedåt. Tätt under dem sköt en samling klip- por upp ur vattnet. Vid klipporna rörde sig underliga företeelser med långa stjärtar i vattnet. Det var svårt att se dem tydligt. men de påminde om jätte- ormar med tjocka magar och stora kan- tiga huvuden. Vid närmare påseende befanns det att de hade vingar. För- modligen ett slags drakar, tänkte Ma- rion. :-Högt sade hon: — Usch, så otäckt! De slåss bestämt! Hon hade rätt. I siälva verket utkäm- pades en hetsig strid därnere i vattnet. Tydligen hade diuren blivit osams om ett byte och råkat i luven på varandra. Vattnet i närheten var rött av blod. Diju- rens längd kunde i genomsnitt uppskat- tas till tio meter, somliga var längre, andra kortare. — Väldigt vad de är stridslystna här! Nästan värre än människorna därhem- ma, sade professorn. Ni tycks få er öns- kan uppfylld beträffande dinosavrus, fortsatte han, vänd till Hardman. Men stenålderstösen får ni allt se er om ef- ter. — Det ser inte lovande ut, medgav Hardman. Två av drakarna skilde sig ur den stridande hopen och lyfte. De brydde sig inte ett dugg om fartyget, från vil- ket man kunde se dem mycket bra, tills deras långa kroppar, burna av de fula, vilt flaxande vingarna, försvann i dim- man. Det var tydligen dessa två som hade avgått med segern. ; Efter en stund hördes det dova lju- det av en vulkan i verksamhet. Doktor Sternborn ville att de skulle flyga över en av kratrarna. De såg under sig ett eldhav av brinnande lava, som flöt ut- efter fåror i vulkanens sida och stel- nade på dess sluttningar under avgivan- de av en tjock rök. Ur själva krater- öppningen flög glödande stenar i höj- den, och ända upp till fartyget svävade moln av het aska, som lade sig på fönst- ren och skymde utsikten, tills en regn- skur åter spolade dem rena. När de kom ut ur regnet, såg de åter det oändliga havet under sig. Här och där sköt en ensam klippa upp. Venus liknade en sjudande vattenkastrull. Vulkanisk grund, sade doktor Sternborn. Marken måste vara varm här. — Och ingenstans att gå ner, inföll professor Mac. — Vi fortsätter, sade doktorn, kanske vi hittar en lämplig plats till slut. Just nu befinner vi oss över ekvatorn. Kan- ske det är bättre uppåt polerna: Men där mötte dem samma syn; vat- tenvidder med uppskjutande klippor. Man kunde inte undgå att tänka på bi- belns berättelse om syndafloden. Så här måste det ha sett ut på jorden vid det tillfället. — Hopplöst yrke att vara astronom här, sade professorn med en axelryck: ning. De täta molnen släppte igenom en snål, blygrå dager över havet. Det var så skumt att de ombord måste ha det elektriska ljuset tänt. Under den fortsatta rekognoscering- en upptäckte de omsider en ö, som till storleken ungefär motsvarade halva Au- stralien enligt de beräkningar, som pro- fessorn giorde, när de korsade den i. olika riktningar. Här kvnde de gå ned. Här fanns det vidsträckta dalar, här fanns det vegetation och floder. som mvuntert forsade utför höjderna. Uppi- från tedde det sig som paradiset för vå- ra vänner. Särskilt angenämt var det att man på hela detta område, där man kunde få plats för Frankrike, England och Pyreneiska halvön, inte såg till en enda vulkan. Det var tydligen den för- sta kontinentbildningen på Venus de ha- de upptäckt; här skulle planetens unga kultvr ta sin begynnelse, förutsatt att inte havet återtog det utrymme, som det hade avstått ifrån. Till Jlandningsplats utsågs en vid- sträckt slätt, som låg mellan tvenne höj- der. täckta av tropisk vrskoo. Man valde ett ställe invid en liten sjö, där farty- get kunde få sitt vattenförråd påfyllt. — Och så ska jag hjälpa er att fånga riktigt fula fiskar, lovade Hardman pro- fessor Mac. Det som mest frapperade dem var den yppiga växtligheten. Fartyget vilade på sitt stativ alldeles invid stranden, som bestod av ljus finkornig sand. Vattnet var rent och klart. — Härlig badplats! utbrast Marion. På den motsatta stranden började ur- skogen redan nere vid stranden. (Forts. i nästa n:r.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 12 01:52:43 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfa/1942-4/0020.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free