4 TEENIK för ALLA kanske vanligast i en skolbok, rita enkla streckgubbar med små förändringar för varje blad, och sedan genom bläddring fått figuren att röra sig. Där ha vi ock- så i mycket förenklad form den tekniska principen för all tecknad film. Syste- : met bygger sålunda på framställning av en serie bilder, där varje bild utgör en fas av ett rörelseförlopp. Dessa olika bilder fotograferas efter varandra på en filmremsa och när sedan denna löper genom en projektionsapparat, projiceras bilderna en efter en under bråkdelen av en sekund på vita duken och åskådaren får, genom den hastiga växlingen av de olika bilderna, intryck av kontinuerlig rörelse. Att denna hastiga växling av stillbilder uppfattas som rörelse sam- manhänger med vår egen fantasi. I själva verket se vi på bioduken ingen- ting annat än de olika stillastående fas- bilderna. Om vi på den ena bilden ser Kalle Anka vid vänstra kanten av du- ken och på nästföljande bild vid högra, så drager vi spontant den slutsatsen att han med rasande fart har förflyttat sig över bildfältet. På så sätt fyller vår egen fantasi ut de felande fasbilderna och ger oss ett helhetsintryck av natur- lig rörelse. Denna psykologiska effekt, som kallas den stroboskopiska effekten ligger givetvis också till grund för den på vanligt sätt med levande människor inspelade filmen, och vi ha alltså denna vår omedvetna kombinationsförmåga att tacka, för att vi överhuvudtaget ha nå- gonting som heter film och biografer. Man har väl i allmänhet den före- ställningen, att den tecknade filmen är någonting alldeles nytt, men i själva verket har den äldre anor än den van- liga filmen. Redan år 1833 uppfanns det s. k. ”levande hjulet” eller strobo- skopet med vars tillhjälp man fick teck- nade figurer att utföra en enkel rörelse med samma början och slut. Denna an- ordning utvecklades ganska snabbt och på 1870-talet uppfann fransmannen E. Reynaud sitt prazxinoskop varmed han på sin ”optiska teater” i Musée Grévin i Paris gav föreställningar med rörliga tecknade bilder. Så har utveck- lingen gått vidare. Även vårt land har bidragit till denna utveckling, främst genom Viktor Bergdahl och hans då mycket populära ”Kapten Grogg”. Först med filmteknikens utveckling har emel- lertid även den tecknade filmen nått den fulländning den har i dag. En film 2 års arbete Er vanlig inspelad långfilm på unge- fär 2 500 meter framställes i allmän- het på 4—38 veckor, medan en tecknad film av samma längd tager minst 2 år i anspråk. Det är alltså en särdeles tidsödande teknisk procedur, som ligger till grund för framställningen, vilket man inser lättare, då man betänker att principiellt sett en teckning skall göras för varje bildruta hela filmen igenom. En meter film består av 52 bildrutor och för en långfilm skulle alltså teore- tiskt sett c:a 130000 olika teckningar behöva göras. Detta förutsätter emel- lertid, att endast ett rörligt objekt fin- nes i filmen, vilket ju vore otänkbart. Om vi tänker oss en enkel scen, där en flicka öppnar ett fönster, varvid gardi- nen rör sig för luftdraget, ha vi redan tre rörliga objekt: Flickan, fönstret och gardinen. Alla dessa objekt måste teck- nas särskilt. Om vi antar, att medel- talet rörliga objekt pr filmruta är 4 så skulle alltså antalet behövliga tecknin- gar (rörelsefaser) bli 520000. Varje teckning måste dessutom så att säga ”göras om” tre gånger — först på pap- per, sedan på celluloid och sist färgläg- gas — innan den är färdig att upptagas på filmremsan. Därtill kommer fram- ställningen av alla bakgrunderna, vilka för en långfilm kunna bli många hundra och måste målas mycket omsorgsfullt och skickligt, ibland i flera olika delar. Mot bakgrunden av dessa uppgifter för- står man lättare, vilket jättearbete det är att inspela en tecknad långfilm och att hundratals människor måste med- verka för att den inom rimlig tid skall bli färdig. Det gives dock vissa genvä- gar, som i ganska hög grad förenkla ar- betet, t. ex. upptagning av ”skissfilm”, s. k. cykel-rörelser etc. vartill vi skola återkomma. 2 Det rent tekniska arbetet vid fram- ställning av tecknad film kan uppdelas i fyra huvudavdelningar: Teckningsar- betet, fotograferingen, ljudupptagnin- gen och laboratoriearbetet, av vilka de två sistnämnda icke falla inom ramen för denna artikel, då de i stort sett icke skilja sig från samma avdelningar inom framställningen av vanlig film. Det tidsödande och tålamodsprövande teckningsarbetet utföres av fyra grup- per tecknare, fastecknare, kopister, färgläggare och <bakgrundstecknare. Fastecknarna ha det största ansvaret för filmen, och uppdelas i ”animators” och ”inbetweeners” — huvudtecknare och mellantecknare, d. v. s. tecknare av huvudfaser och mellanfaser. Sedan efter lång tids skisserande och diskuterande filmens figurer fast- ställts till utseende och karaktär, ut- lämnas ett antal scener av filmen till olika ”animators”, som för varje figur eller annat rörligt objekt, som förekom- mer 1 scenen, utarbetar ett rörelse-