Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Radion och dess skapare, av A. Siffer Lemoine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mottogs detta på många håll med skep-
sis, löje och misstro. Marconi lyckades.
Och Marconi fick uppleva sina idéers
frammarsch och komma i åtnjutande av
skapargärningens hedersbevisningar.
Men hur mången skulle inte i hans ställe
givit tappt? Den djärva idén hade då
förblivit ett Jules Verne-hugskott, upp- :
finningen hade ej blivit gjord då, och
det hade måhända dröjt årtionden eller
århundraden, innan radion praktiskt för-
verkligats.
Redan antikens folk kände
magnetstenar
adions teori och teknik faller inom
området för läran om magnetism och
elektricitet.
Permanenta magneter eller magnet-
stenar voro kända redan av de gamla
grekerna liksom hos kineserna. Mag-
netstenar betraktades på den ti-
den huvudsakligen såsom kuriosa, av
företagsamma individer möjligen nyttja-
de vid utövning av vissa magiska kon-
ster. Därpå syftar benämningen mag-
net, som troligen härleder sig från ett
grekiskt verb med betydelsen förtrolla.
Det är inte meningen att gå tillbaka
så långt i tiden som till den grekiske
naturforskaren Plinius” tidevarv. Men vi
skola komma ihåg, att radiovågorna in-
te bara benämnas utan innerst också äro
elektromagnetiska tillstånd eller vågrö-
relser. Och den historiska översikten
bleve ej fullständig, om dén ej ett mo-
ment dröjde vid de epoker i utvecklin-
gen, då magnetism och elektricitet blevo
upptäckta och första gången föremål för
vetenskaplig forskning.
I fråga om magnetism kan detta sä-
gas ha ägt rum i och med de undersök-
ningar, som utfördes av den engelske lä-
karen WILLIAM GILBERT, vilken levde
1540—1603.
William Gilbert — livmedikus,
matematiker, amatörfysiker
Or William Gilberts uppväxtår är inte
mycket att förtälja. Han fick sin ut-
bildning vid S:t Johns College, Cam-
bridge, och ägnade sig till en början åt
studier i matematik, i vilket ämne han
till och med undervisade vid Cambridge
4 TEKNIK för ALLA
universitet. övergick
: Han senare
till den medicinska fakulteten och
avlade med. doktorsexamen. Efter pri-
vatpraktik i London utnämndes Han 1601
till livmedikus hos drottning Elisabet.
Ehuru William Gilbert sålunda icke
saknade framgång i sitt Yrke som läka-
re, faller hans för eftervärlden beståen-
de livsgärning ej inom medicinens utan
på fysikens område. Det var närmast
som — vad vi i våra dagar kalla — fri-
tidshobby, som William Gilbert bedrev
studium av magnetism och elektricitet,
vilka discipliner vid denna tidpunkt ut-
gjorde ett praktiskt taget outforskat
fält och var terra incognita även vid
akademierna. Vi möta i William Gilbert
amatörforskaren, som vid sidan av sitt
dagliga arbete har en vetenskaplig hob-
by. Det är inte enda gången, vi på detta
sätt komma att träffa på amatörer, som
med oförtröttlig energi ge sig i kast
med vetenskapliga problem och som lyc-
kats lämna bidrag av största värde för
forskningen. Härutinnan har William
Gilbert haft och har efterföljare än i
dag.
Magnetism — föremål för myt-
bildning
| Villan Gilberts fall kunna vi gott
förstå, varför just magnetismen kom
att helt fånga hans intresse. Vid denna
tidpunkt var magnetismen ett myste-
rium, hemlighetsfullt som slagrutan och
slagrutemannens ”magnetism” är i dag.
Från Columbus? och andras upptäckts-
resor visste man, att magnetnålen inte
alltid pekade åt samma håll, utan att
deviationer emellanåt funnos från rätt-
visande nord-sydbäring. Man hade sig
också bekant, att magnetnålens inklina-
tion.i vertikalplanet var olika på skilda
latituder.
Men förklaringen till dessa företeel-
ser låg i dunkel.
Det antogs av somliga, att polstjärnan
besatt en attraherande kraft, som in-
verkade på magnetnålens inställning.
Det troddes av andra, att i Norra Isha-
vet var belägen en väldig ö av mag-
netisk järnmalm, inom vars verknings-
rayon magnetnålen intog olika lägen.
Kring denna magnetiska ö skapade fri
fantasi och vidskepliga föreställningar
sägner, som bestyrkte hypotesens rik-
tighet. Sålunda berättades, att då far-
tyg i Norra Ishavet råkade komma för
nära den magnetiska ön, utövade dess
fält en så oerhört stark dragning på
bultar av järn och nitar i skrovet, att de
rycktes loss och fartyget gick under,
fallande ihop till en bråte trävirke.
Jordmagnetismens teori
William Gilberts teorier och studier
rörande magnetismen offentliggjor-
des några år före hans död i det upp-
seendeväckande arbetet ”De magnete
magneticisque corporibus et de magno
magnete tellure physiologia nova” —
Ny lära om magneten och magnetiska
kroppar samt om jorden som en stor
magnet.
I denna avhandling framlade Gilbert
teorien om jordmagnetismen, vars upp-
täckare han härigenom blev. Jordklotet
är att anse som en väldig sfärisk mag-
net, vars fält bestämmer kompassnålens
inställning. Deklination och inklination
fingo härigenom en enkel och lättfattlig
förklaring.
Gilbert nöjde sig icke med blotta
teorien om =:jordmagnetismen «utan
såsom experimentalfysiker verifierade
han densamma genom anordnande av
laboratorieexperiment. Framställningen
i Gilberts verk om magnetismen var obe-
stridlig. Den tillvann sig ock samtidens
erkännande. Sålunda skrev den kände
fysikern och astronomen Galileo Galilei:
”Jag beundrar i högsta grad, ja, jag av-
undas författaren till arbetet om magne-
tismen”.
Med William Gilberts år 1600 framlag-
da arbete, vilket även innehöll veten-
skapliga undersökningar rörande statisk
elektricitet, var den första grundvalen
lagd för den moderna elektricitetsläran.
Det är märkligt, att det kom att dröja
ett par århundraden, innan några nya,
mer = betydelsefulla forskningsresultat
rörande jordmagnetismen blevo gjorda.
Radion och jordmagnetismen
Or jordmagnetismen och därmed sam-
hörande företeelser vet vi i våra da-
gar, att jorden icke är att betrakta som
en magnet med konstanta fältförhållan-
den, utan att dessa undergå förändrin-
gar från dag till dag, från år till år,
ja, till och med från timme till timme,
liksom sekulära variationer från år-
hundrade till århundrade. Jordmagnetis-
men bestämmes icke enbart av telluriska
förhållanden utan är jämväl avhängig
av utomplanetariska faktorer.
Vi veta, att både sol, måne och plane-
ter öva inverkan på jordklotets magne-
tiska fält. Mest av alla solen. Dels ge-
nom solstrålningen och därmed alstrade
temperaturvariationer, dels på grund av
företeelser i solatmosfären, främst före-
komsten av solfläckar, vilkas återverk-
ningar vi för radions vidkommande spå-
ra i s. k. magnetiska oväder och magne-
tiska stormar.
Det är till sist att konstatera, att ra-
dion i vår tid blivit ett hjälpmedel, som
på ett synnerligen verksamt sätt bidra-
git till att klarlägga inflytandet från
solära krafter på de -jordmagnetiska
förhållandena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
