mottogs detta på många håll med skep- sis, löje och misstro. Marconi lyckades. Och Marconi fick uppleva sina idéers frammarsch och komma i åtnjutande av skapargärningens hedersbevisningar. Men hur mången skulle inte i hans ställe givit tappt? Den djärva idén hade då förblivit ett Jules Verne-hugskott, upp- : finningen hade ej blivit gjord då, och det hade måhända dröjt årtionden eller århundraden, innan radion praktiskt för- verkligats. Redan antikens folk kände magnetstenar adions teori och teknik faller inom området för läran om magnetism och elektricitet. Permanenta magneter eller magnet- stenar voro kända redan av de gamla grekerna liksom hos kineserna. Mag- netstenar betraktades på den ti- den huvudsakligen såsom kuriosa, av företagsamma individer möjligen nyttja- de vid utövning av vissa magiska kon- ster. Därpå syftar benämningen mag- net, som troligen härleder sig från ett grekiskt verb med betydelsen förtrolla. Det är inte meningen att gå tillbaka så långt i tiden som till den grekiske naturforskaren Plinius” tidevarv. Men vi skola komma ihåg, att radiovågorna in- te bara benämnas utan innerst också äro elektromagnetiska tillstånd eller vågrö- relser. Och den historiska översikten bleve ej fullständig, om dén ej ett mo- ment dröjde vid de epoker i utvecklin- gen, då magnetism och elektricitet blevo upptäckta och första gången föremål för vetenskaplig forskning. I fråga om magnetism kan detta sä- gas ha ägt rum i och med de undersök- ningar, som utfördes av den engelske lä- karen WILLIAM GILBERT, vilken levde 1540—1603. William Gilbert — livmedikus, matematiker, amatörfysiker Or William Gilberts uppväxtår är inte mycket att förtälja. Han fick sin ut- bildning vid S:t Johns College, Cam- bridge, och ägnade sig till en början åt studier i matematik, i vilket ämne han till och med undervisade vid Cambridge 4 TEKNIK för ALLA universitet. övergick : Han senare till den medicinska fakulteten och avlade med. doktorsexamen. Efter pri- vatpraktik i London utnämndes Han 1601 till livmedikus hos drottning Elisabet. Ehuru William Gilbert sålunda icke saknade framgång i sitt Yrke som läka- re, faller hans för eftervärlden beståen- de livsgärning ej inom medicinens utan på fysikens område. Det var närmast som — vad vi i våra dagar kalla — fri- tidshobby, som William Gilbert bedrev studium av magnetism och elektricitet, vilka discipliner vid denna tidpunkt ut- gjorde ett praktiskt taget outforskat fält och var terra incognita även vid akademierna. Vi möta i William Gilbert amatörforskaren, som vid sidan av sitt dagliga arbete har en vetenskaplig hob- by. Det är inte enda gången, vi på detta sätt komma att träffa på amatörer, som med oförtröttlig energi ge sig i kast med vetenskapliga problem och som lyc- kats lämna bidrag av största värde för forskningen. Härutinnan har William Gilbert haft och har efterföljare än i dag. Magnetism — föremål för myt- bildning | Villan Gilberts fall kunna vi gott förstå, varför just magnetismen kom att helt fånga hans intresse. Vid denna tidpunkt var magnetismen ett myste- rium, hemlighetsfullt som slagrutan och slagrutemannens ”magnetism” är i dag. Från Columbus? och andras upptäckts- resor visste man, att magnetnålen inte alltid pekade åt samma håll, utan att deviationer emellanåt funnos från rätt- visande nord-sydbäring. Man hade sig också bekant, att magnetnålens inklina- tion.i vertikalplanet var olika på skilda latituder. Men förklaringen till dessa företeel- ser låg i dunkel. Det antogs av somliga, att polstjärnan besatt en attraherande kraft, som in- verkade på magnetnålens inställning. Det troddes av andra, att i Norra Isha- vet var belägen en väldig ö av mag- netisk järnmalm, inom vars verknings- rayon magnetnålen intog olika lägen. Kring denna magnetiska ö skapade fri fantasi och vidskepliga föreställningar sägner, som bestyrkte hypotesens rik- tighet. Sålunda berättades, att då far- tyg i Norra Ishavet råkade komma för nära den magnetiska ön, utövade dess fält en så oerhört stark dragning på bultar av järn och nitar i skrovet, att de rycktes loss och fartyget gick under, fallande ihop till en bråte trävirke. Jordmagnetismens teori William Gilberts teorier och studier rörande magnetismen offentliggjor- des några år före hans död i det upp- seendeväckande arbetet ”De magnete magneticisque corporibus et de magno magnete tellure physiologia nova” — Ny lära om magneten och magnetiska kroppar samt om jorden som en stor magnet. I denna avhandling framlade Gilbert teorien om jordmagnetismen, vars upp- täckare han härigenom blev. Jordklotet är att anse som en väldig sfärisk mag- net, vars fält bestämmer kompassnålens inställning. Deklination och inklination fingo härigenom en enkel och lättfattlig förklaring. Gilbert nöjde sig icke med blotta teorien om =:jordmagnetismen «utan såsom experimentalfysiker verifierade han densamma genom anordnande av laboratorieexperiment. Framställningen i Gilberts verk om magnetismen var obe- stridlig. Den tillvann sig ock samtidens erkännande. Sålunda skrev den kände fysikern och astronomen Galileo Galilei: ”Jag beundrar i högsta grad, ja, jag av- undas författaren till arbetet om magne- tismen”. Med William Gilberts år 1600 framlag- da arbete, vilket även innehöll veten- skapliga undersökningar rörande statisk elektricitet, var den första grundvalen lagd för den moderna elektricitetsläran. Det är märkligt, att det kom att dröja ett par århundraden, innan några nya, mer = betydelsefulla forskningsresultat rörande jordmagnetismen blevo gjorda. Radion och jordmagnetismen Or jordmagnetismen och därmed sam- hörande företeelser vet vi i våra da- gar, att jorden icke är att betrakta som en magnet med konstanta fältförhållan- den, utan att dessa undergå förändrin- gar från dag till dag, från år till år, ja, till och med från timme till timme, liksom sekulära variationer från år- hundrade till århundrade. Jordmagnetis- men bestämmes icke enbart av telluriska förhållanden utan är jämväl avhängig av utomplanetariska faktorer. Vi veta, att både sol, måne och plane- ter öva inverkan på jordklotets magne- tiska fält. Mest av alla solen. Dels ge- nom solstrålningen och därmed alstrade temperaturvariationer, dels på grund av företeelser i solatmosfären, främst före- komsten av solfläckar, vilkas återverk- ningar vi för radions vidkommande spå- ra i s. k. magnetiska oväder och magne- tiska stormar. Det är till sist att konstatera, att ra- dion i vår tid blivit ett hjälpmedel, som på ett synnerligen verksamt sätt bidra- git till att klarlägga inflytandet från solära krafter på de -jordmagnetiska förhållandena.