Månen i första kvarteret. 82 dygn efter nytändning av Ritchey, Yerkesobservatoriet. Fotografi liksom en oljedroppe i vatten av sig själv blir klotrund, så antar varje him- lakropp den klotrunda formen om dess materia är flytande eller lättrörlig och ostörd av andra kroppar i dess närhet. Många forskare anse att jorden är månens moder. Om man jämför månens vikt med jordens, så finner man att må- nens materia är i genomsnitt lika tung som den yttre jordskorpan. Denna är lättare än jordens materia i genomsnitt, och det skulle ju tyda på att månen är bildad av jordens yttre lager. Månytan har samma ljuslek och färg som en del av jordens bergarter. När för hundra år sedan sir John Herschel såg månskivan gå upp över Taffelber- get vid Kap, så anmärkte han att mån- ytan hade samma färg som bergets Parti av månytan enligt fotografi taget med Hookerteleskopet på Mount Wilson. 4 TEENIK för ALLA blekröda sandsten. — Månen skulle na- turligtvis ha bildats av jordens sten- materia medan den ännu var flytande. Man har då tänkt sig, att det av nå- gon orsak, medan jorden ännu var en glödflytande jättedroppe i världsrym- den, uppstått häftiga tidvattensvågor över jordytan som ökat i storlek och intensitet, till dess jorden inte längre höll ihop, utan som en jättevåg kastar sin topp ifrån sig så slets det lös en stor del av jordens materia till en väldig droppe av glödande bergarter som vräk- tes ut i rymden och blev svävande där på sextio jordradiers avstånd från jord- ytan. Mindre som månen var än jorden, stel- nade den hastigare än denna och fick ett hårt skal, hårt men tunt. Man kan föreställa sig hur det gick till när mån- ytan efterhand fick de drag som hon nu företer för våra blickar. Det som följer är inte den enda möjliga förkla- ringen, men det är en mycket sannolik förklaring, given av av två av 1800-talets största kännare av månen. Méren var från början ett gasklot, och under dess avkylning bildades slagg på den glödande ytan. Under nästa pe- riod stelnade hela ytan till ett fast skal. Månen hade då en snabbare rotation som uppväckte häftiga flodvågd inre; dessa bröto genom det turih: let och översvämmade det del bildades bergspartier och slättef orkade nu endast höja ytan, rå bryta genom den; så uppstodo trycket starkt, brusto nämligen höjda ”bubblorna”; de gl sorna flöto ut men Ju re drog sig samman, väldiga å vilka stora delar av ytan störfi Över de nedsjunkna delarna flödå inre lavan ut och bildade de vidst jämna ”haven”, över vilka blot8 hö bergsryggar reste sig. Småningölri$b skalet så tjockt att det kunde gö stånd mot dessa stora omvälvningar, men här och där bryta ännu de glödande gaserna igenom och bilda vulkaner. Under denna period av månens utveck- lings historia betäckes dess yta med vulkaner i arbete, som i verkningskraft vida överträffa jordens eldsprutande berg och som uppgå till ett antal av över trettiotusen. Men ju mera avsval- ningen fortskrider och skalet blir tjoc- kare, desto svagare blir vulkanernas livs- kraft; så småningom slocknar den ena efter den andra, och månen har fått det vilda och fårade, ”koppärriga” utseende som det har i dag. Man har också försökt förklara de otaliga kratrarna så att månen en gång farit fram genom ett tätt meteorregn som bildat alla dessa kratrar vid sin explosion då det träffade månytan. Det finns verkligen grupper? av meteorkrat- rar på jorden som likna dem på månen, och denna förklaring är alltså också möjlig. Trots att månen är så mycket mindre än vår jord, måste de krafter som ver- kade vid månytans bildning ha varit ödflytanleaväs" minst lika väldiga som de som bildade jordskorpan. Månens högsta berg äro ungefär lika höga som jordens, det ser man dels när de teckna sig vid mån- kanten, som de mäktiga bergskedjorna, Leibnitz och Dörffel, dels av de skuggor de kasta över månytan när solen står lågt. ANT Ringbergen eller kraterslätterna på månep däremot kunna mäta hundratals kilometer i diameter, medan jordens största kratrar äro ett tiotal kilometer i vidd. Detta beror säkerligen på att månen svalnade mycket hastigare än jorden och därför blevo krafterna på ytan så våldsamma. E't svårförklarat drag på månen äro de ljusa strimmor som draga sig över stora delar av månen, linjerakt över slätter, berg och kratrar. Antingen mås- te det vara sprickor som senare fyllts ut av en ljusare bergart, eller också strimmor av aska eller salt som kastats ut över månytan. Särskilt omkring kra- tern Kopernikus på månens norra del ser man i en mindre kikare detta mys- tiska strålsystem. Månen saknar vatten och luft. Inga moln täcka någonsin dess yta. Ingen strålbrytning fördunklar himlakroppar- na, så att när vi se en stjärna försvin- na bakom månens kant, blir dess sken knivskarpt avskuret, och det skulle det inte bli, om månen hade en atmosfär som vore åtminstone en tusendel så tät som vår. Det kan inte heller finnas någon at- mosfär kva & månen. Månens vikt är såmyCket? mindre än jordens, att tyNng "Mmånytan är blott sjättede- ; det vore ingen svårighet as, syre, kväve och väte vis- 3en mindre hastighet hos sina Fi medeltal, men förr eller se- s en molekyl av alla dessa få den nämnda hastigheten. Om en atmösfär funnits på månen skul- le därför gaserna. ha tunnats småning- om; vätet som är lättrörligast skulle först försvinna och sedan skulle kväve, syre och vattengas i tur och ordning bege sig ut i rymden. Månytan är alltså obeboelig för högre levande varelser. Den har dessutom fruktansvärda temperaturändringar. Vid månmiddag kan hettan där solen står mitt på himlen stiga till + 140” C; vid midnatt sjunker temperaturen lika myc- ket under noll, medan månen under det månadslånga dygnet långsamt vänder ena sidan -efter den andra mot solen, oskyddad av moln och luft. MYS skådespel skulle man säkerli- gen få se om man kunde besöka må- nen. Mitt på dagen skulle solen tåga fram över en kolsvart himmel där stjär- norna lyste ofördunklade av jordluftens blåa himmelsljus. Kring solskivan skul- le man få se solkoronan skimra som en blek slöja, liksom vi se blott vid solför- mörkelser. Förmörkelser av solen skul- Det 48-sidiga julnumret kommer den 18 dec.