Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utflykter i världsrymden: Månen, den döda stjärnan, av Per Collinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Månen i första kvarteret.
82 dygn efter nytändning av Ritchey,
Yerkesobservatoriet.
Fotografi
liksom en oljedroppe i vatten av sig
själv blir klotrund, så antar varje him-
lakropp den klotrunda formen om dess
materia är flytande eller lättrörlig och
ostörd av andra kroppar i dess närhet.
Många forskare anse att jorden är
månens moder. Om man jämför månens
vikt med jordens, så finner man att må-
nens materia är i genomsnitt lika tung
som den yttre jordskorpan. Denna är
lättare än jordens materia i genomsnitt,
och det skulle ju tyda på att månen är
bildad av jordens yttre lager.
Månytan har samma ljuslek och färg
som en del av jordens bergarter. När
för hundra år sedan sir John Herschel
såg månskivan gå upp över Taffelber-
get vid Kap, så anmärkte han att mån-
ytan hade samma färg som bergets
Parti av månytan enligt fotografi taget
med Hookerteleskopet på Mount Wilson.
4 TEENIK för ALLA
blekröda sandsten. — Månen skulle na-
turligtvis ha bildats av jordens sten-
materia medan den ännu var flytande.
Man har då tänkt sig, att det av nå-
gon orsak, medan jorden ännu var en
glödflytande jättedroppe i världsrym-
den, uppstått häftiga tidvattensvågor
över jordytan som ökat i storlek och
intensitet, till dess jorden inte längre
höll ihop, utan som en jättevåg kastar
sin topp ifrån sig så slets det lös en
stor del av jordens materia till en väldig
droppe av glödande bergarter som vräk-
tes ut i rymden och blev svävande där
på sextio jordradiers avstånd från jord-
ytan.
Mindre som månen var än jorden, stel-
nade den hastigare än denna och fick
ett hårt skal, hårt men tunt. Man kan
föreställa sig hur det gick till när mån-
ytan efterhand fick de drag som hon
nu företer för våra blickar. Det som
följer är inte den enda möjliga förkla-
ringen, men det är en mycket sannolik
förklaring, given av av två av 1800-talets
största kännare av månen.
Méren var från början ett gasklot, och
under dess avkylning bildades slagg
på den glödande ytan. Under nästa pe-
riod stelnade hela ytan till ett fast skal.
Månen hade då en snabbare rotation
som uppväckte häftiga flodvågd
inre; dessa bröto genom det turih:
let och översvämmade det del
bildades bergspartier och slättef
orkade nu endast höja ytan, rå
bryta genom den; så uppstodo
trycket starkt, brusto nämligen
höjda ”bubblorna”; de gl
sorna flöto ut men Ju
re drog sig samman, väldiga å
vilka stora delar av ytan störfi
Över de nedsjunkna delarna flödå
inre lavan ut och bildade de vidst
jämna ”haven”, över vilka blot8 hö
bergsryggar reste sig. Småningölri$b
skalet så tjockt att det kunde gö
stånd mot dessa stora omvälvningar, men
här och där bryta ännu de glödande
gaserna igenom och bilda vulkaner.
Under denna period av månens utveck-
lings historia betäckes dess yta med
vulkaner i arbete, som i verkningskraft
vida överträffa jordens eldsprutande
berg och som uppgå till ett antal av
över trettiotusen. Men ju mera avsval-
ningen fortskrider och skalet blir tjoc-
kare, desto svagare blir vulkanernas livs-
kraft; så småningom slocknar den ena
efter den andra, och månen har fått det
vilda och fårade, ”koppärriga” utseende
som det har i dag.
Man har också försökt förklara de
otaliga kratrarna så att månen en gång
farit fram genom ett tätt meteorregn
som bildat alla dessa kratrar vid sin
explosion då det träffade månytan. Det
finns verkligen grupper? av meteorkrat-
rar på jorden som likna dem på månen,
och denna förklaring är alltså också
möjlig.
Trots att månen är så mycket mindre
än vår jord, måste de krafter som ver-
kade vid månytans bildning ha varit
ödflytanleaväs"
minst lika väldiga som de som bildade
jordskorpan. Månens högsta berg äro
ungefär lika höga som jordens, det ser
man dels när de teckna sig vid mån-
kanten, som de mäktiga bergskedjorna,
Leibnitz och Dörffel, dels av de skuggor
de kasta över månytan när solen står
lågt. ANT
Ringbergen eller kraterslätterna på
månep däremot kunna mäta hundratals
kilometer i diameter, medan jordens
största kratrar äro ett tiotal kilometer
i vidd. Detta beror säkerligen på att
månen svalnade mycket hastigare än
jorden och därför blevo krafterna på
ytan så våldsamma.
E’t svårförklarat drag på månen äro
de ljusa strimmor som draga sig över
stora delar av månen, linjerakt över
slätter, berg och kratrar. Antingen mås-
te det vara sprickor som senare fyllts
ut av en ljusare bergart, eller också
strimmor av aska eller salt som kastats
ut över månytan. Särskilt omkring kra-
tern Kopernikus på månens norra del
ser man i en mindre kikare detta mys-
tiska strålsystem.
Månen saknar vatten och luft. Inga
moln täcka någonsin dess yta. Ingen
strålbrytning fördunklar himlakroppar-
na, så att när vi se en stjärna försvin-
na bakom månens kant, blir dess sken
knivskarpt avskuret, och det skulle det
inte bli, om månen hade en atmosfär
som vore åtminstone en tusendel så tät
som vår.
Det kan inte heller finnas någon at-
mosfär kva & månen. Månens vikt
är såmyCket? mindre än jordens, att
tyNng "Mmånytan är blott sjättede-
; det vore ingen svårighet
as, syre, kväve och väte vis-
3en mindre hastighet hos sina
Fi medeltal, men förr eller se-
s en molekyl av alla dessa
få den nämnda hastigheten.
Om en atmösfär funnits på månen skul-
le därför gaserna. ha tunnats småning-
om; vätet som är lättrörligast skulle
först försvinna och sedan skulle kväve,
syre och vattengas i tur och ordning
bege sig ut i rymden.
Månytan är alltså obeboelig för högre
levande varelser. Den har dessutom
fruktansvärda temperaturändringar. Vid
månmiddag kan hettan där solen står
mitt på himlen stiga till + 140” C; vid
midnatt sjunker temperaturen lika myc-
ket under noll, medan månen under det
månadslånga dygnet långsamt vänder
ena sidan -efter den andra mot solen,
oskyddad av moln och luft.
MYS skådespel skulle man säkerli-
gen få se om man kunde besöka må-
nen. Mitt på dagen skulle solen tåga
fram över en kolsvart himmel där stjär-
norna lyste ofördunklade av jordluftens
blåa himmelsljus. Kring solskivan skul-
le man få se solkoronan skimra som en
blek slöja, liksom vi se blott vid solför-
mörkelser. Förmörkelser av solen skul-
Det 48-sidiga julnumret kommer den 18 dec.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
