— | 817 säkerhets skull borde iföra sig säker- hetsdräkterna, ty här kunde ju lura an- dra faror än luften. Här kunde finnas giftiga insekter, för att inte tala om ormar. Fanns det ormar i stil med dra- karna så var det inte att leka med. In- gen var emellertid hågad att dra på den tunga dräkten, när det fanns möj- lighet att slippa, men alla lovade att vara ytterst försiktiga. Trots att solen inte trängde igenom, var det oerhört varmt. Luften var som i ett orangeri eller i en bastu; mycket fuktig och med en doft av multnande växter. Tydligen var klimatet överallt på Venus likadant, varmt och fuktigt. Det tjocka molnlagret magasinerade sol- strålningen, samtidigt som det skyddade planeten mot rymdens köld. Snart var alla ute. Det första som frapperade var gräsets färg; det var ljusblått. Egendomligt såg det ut, men som komplement till den evigt mulna himlen gjorde det sig utmärkt. Profes- sor Mac föll på knä och böjde sig till marken. John undrade, om det skulle vara någon sorts hälsningsceremoni -— professorn var väl så gripen av att sätta foten på Venus att han föll på knä av den anledningen; men så såg John, att han hade en av, sina eviga plåtburkar med sig och förstod, att det var venus- bobbor han letade efter i gräset. Ec- kard gick ner till stranden och tog med handen litet vatten i munnen, varpå han smackade med läpparna som en vin- kännare och avgav sitt utlåtande: det var ljumt, men smakade inte illa. Hardman tänkte meta men såg sig förgäves om efter ett spö. Träden, som växte i den närbelägna skogen, visade sig vid närmare påseende vara gigan- tiska örter, om man så får uttrycka sig, med ofta metertjocka stjälkar; med en vanlig lie skulle man gott kunna kapa av en sådan stjälk i ett hugg. Trots fuktigheten i luften stod många träd torra och vissnade. Något metspö fick Hardman alltså inte tag i, och för öv- rigt var det för långgrunt vid stran- den för metning. Han gick emellertid efter ett spinnspö, som han hittat i sitt bagage — han erinrade sig, att han sagt till jungfrun, som skötte hans ungkarls- hushåll, att han skulle bort på en sport- fisketur — och lyckades fånga ett par fiskar, som var purpurröda och till skap- naden liknade gäddor. Här och där i gräset växte praktfulla orkidéer av de mest fantastiska former. Marion plockade ett par men måste kasta dem; deras doft var så stark, att hon höll på att bli bedövad. Från en höjd i närheten hördes ett rasslande ljud, ungefär som när en oce- anångare låter ankaret gå. Alla tittade dit. Uppe på krönet syntes ett litet hu- vud på en lång hals; själva kroppen var dold bakom kullen. Huvudet erbjöd viss likhet med en noshörnings, men det satt på en giraffhals. Innan någon hann hin- dra John, sände denne i väg en kula mot djuret, med påföljd att halsen och hu- vudet försvann. Man såg bara en lång stjärt som viftade upp i luften. — Synd att ni skrämde honom, sade i Den där skulle jag velat se i när- ild. — Vad kunde det vara för djur? und- rade Marion. — Av halsen att döma var det en gi- raff, men den hade en sån lång stjärt ... Vet ni vad jag tror, miss Marion? tillade han med ett tjuvpojksleende. Jag tror att det var den ryktbara bastarden mellan giraff och tusenfoting. Men denna gång var det ingen som” senterade hans lustighet. Alla kände, att oanade faror hotade dem. De hade . börjat överlägga om det inte vore lämp- ligast att draga sig ombord på fartyget för att därifrån med kikare försöka få djuret i ögonsikte, då plötsligt en hel rad av huvuden på långa halsar dök upp över krönet. De stod där stilla ett ögon- blick med huvudena svängande som sna- beln på en elefant; kropparna, som så småningom blev synliga, var stora och oformliga. Efter någon tvekan satte vid- undren kurs rakt mot människorna un- der utstötande av det ohyggliga rasslan- de ljudet. Med klumpiga rörelser bar det av utför sluttningen; deras bukar snud- dade vid marken. Expeditionsdeltagarna fick brått att ge sig i väg. De stannade flåsande ne- danför fartyget men upptäckte då, att djuren inte gjorde min av att vilja för- följa dem. De fortsatte ned till stran- den och gick ut i vattnet, där de vältra- de sig under upphävande av oartikule- rade läten, som kunde tyda på belåten- het. — De där behöver vi inte vara rädda för, sade Mac. Jag skulle tro att de liv- när sig på växter... Människokött har nog ingen lockelse för dem. Han brann av iver att närmare få un- dersöka de originella företeelserna och lyfte geväret för att förpassa en av dem till de sälla jaktmarkerna. Men de måtte ha varit synnerligen tjockhudade, ty kulorna gjorde inte minsta effekt utan studsade tillbaka mot kroppens pansar. Efter en stund, när djuren hade stillat sin törst, återvände de samma väg de hade kommit. — Här behöver man tydligen allra minst handgranater, när man ska ut på jakt, brummade professorn. De gick ner till stranden för att när- mare titta på fotspåren, som djuren lämnat efter sig. Det var som om stora ödlor gått fram där; att döma av spå- ren hade de simhud mellan tårna. På återvägen till fartyget började Hardman gäspa. — Konstigt att här aldrig blir kväll någon gång, sade han. Jag skulle vilja sova ett slag. I djungeln. D et såg verkligen ut som om det al- drig skulle bli skymning här. Alla förvånade sig över att dagen inte tog slut. Solen syntes ju ej, varför man inte kunde se hur högt den stod på himlen, men samma jämna matta belysning råd- de fortfarande. — Venus kanske inte roterar kring sin axel? undrade John. — I så fall skulle hon ha gått samma öde till mötes som Merkurius och må- nen, förklarade professorn. Hon rör sig nog, men ' betydligt långsammare än jorden. — Bäst att ta vara på dagsljuset, sa- de Sternborn. Vi ska passa på och ut- forska den här kontinenten så grund- ligt som möjligt. Man beslöt i alla fall att ta igen sig litet först och äta en ordentlig måltid, innan man gav sig ut på en ny upp- täcktsfärd. När de hade sovit några timmar, gav doktorn order att fira ned ett hopfäll- bart hydroplan, som fanns med i utrust- ningen men som John hittills inte haft en aning om. Drivkraften var också en hemlighet; i varje fall var det ingen bensinmotor. John gissade på elektrici- tet. Underredet var anordnat som på en traktor, varför båten med lätthet kunde ta sig fram även på land och i ganska ojämn terräng. I fören stod dess namn med små vita bokstäver: Amfibie. De tog plats i kajutan, där det fanns en särskild syreapparat. John undrade vad den skulle tjäna till och fick då veta, att Amfibie förvisso gjorde skäl för sitt namn: den kunde även tjänst- göra som u-båt. När alla kommit om- bord, satte sig Amfibie i rörelse ned mot sjön och gled ljudlöst fram över vatt- net. Om en stund lyfte båten lätt och ledigt från den krusade ytan. De svä- vade bort mot andra sidan sjön, där ur- skogen stod tät; ett kaos av jättestora Prenumerera på Jules Yerne-Magasinel — Veckans Aventyr. ER Inbetala avgiften på postgiro 15 90 99 eller sänd oss kupongen så uttaga vi avgiften mot post- förskott. Till Jules Verne-Magasinet, Box 457, Stockholm 1. Undertecknad prenumererar här- med på J. V.-M. - Veckans äventyr för helår — halvår — kvartal. Avgiften kr. ........ + postför- skottsavgiften uttages mot post- förskott. Stryk det ej önskade! INRTN TON HGA ja ST GRAN SENSE IBOStLAC SS: sele sjotoasersrele Se Sör foleleleletetorele Postadress? ........ Sjolsjölslojefelolelete TEKNIK för ALLA 19