Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 43.000.000 mil i världsrymden, av Vladimir Semitjov - I djungeln - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— | 817
säkerhets skull borde iföra sig säker-
hetsdräkterna, ty här kunde ju lura an-
dra faror än luften. Här kunde finnas
giftiga insekter, för att inte tala om
ormar. Fanns det ormar i stil med dra-
karna så var det inte att leka med. In-
gen var emellertid hågad att dra på
den tunga dräkten, när det fanns möj-
lighet att slippa, men alla lovade att
vara ytterst försiktiga. Trots att solen
inte trängde igenom, var det oerhört
varmt. Luften var som i ett orangeri
eller i en bastu; mycket fuktig och med
en doft av multnande växter.
Tydligen var klimatet överallt på
Venus likadant, varmt och fuktigt. Det
tjocka molnlagret magasinerade sol-
strålningen, samtidigt som det skyddade
planeten mot rymdens köld.
Snart var alla ute. Det första som
frapperade var gräsets färg; det var
ljusblått. Egendomligt såg det ut, men
som komplement till den evigt mulna
himlen gjorde det sig utmärkt. Profes-
sor Mac föll på knä och böjde sig till
marken. John undrade, om det skulle
vara någon sorts hälsningsceremoni -—
professorn var väl så gripen av att sätta
foten på Venus att han föll på knä av
den anledningen; men så såg John, att
han hade en av, sina eviga plåtburkar
med sig och förstod, att det var venus-
bobbor han letade efter i gräset. Ec-
kard gick ner till stranden och tog med
handen litet vatten i munnen, varpå
han smackade med läpparna som en vin-
kännare och avgav sitt utlåtande: det
var ljumt, men smakade inte illa.
Hardman tänkte meta men såg sig
förgäves om efter ett spö. Träden, som
växte i den närbelägna skogen, visade
sig vid närmare påseende vara gigan-
tiska örter, om man så får uttrycka sig,
med ofta metertjocka stjälkar; med en
vanlig lie skulle man gott kunna kapa
av en sådan stjälk i ett hugg. Trots
fuktigheten i luften stod många träd
torra och vissnade. Något metspö fick
Hardman alltså inte tag i, och för öv-
rigt var det för långgrunt vid stran-
den för metning. Han gick emellertid
efter ett spinnspö, som han hittat i sitt
bagage — han erinrade sig, att han sagt
till jungfrun, som skötte hans ungkarls-
hushåll, att han skulle bort på en sport-
fisketur — och lyckades fånga ett par
fiskar, som var purpurröda och till skap-
naden liknade gäddor.
Här och där i gräset växte praktfulla
orkidéer av de mest fantastiska former.
Marion plockade ett par men måste
kasta dem; deras doft var så stark, att
hon höll på att bli bedövad.
Från en höjd i närheten hördes ett
rasslande ljud, ungefär som när en oce-
anångare låter ankaret gå. Alla tittade
dit. Uppe på krönet syntes ett litet hu-
vud på en lång hals; själva kroppen var
dold bakom kullen. Huvudet erbjöd viss
likhet med en noshörnings, men det satt
på en giraffhals. Innan någon hann hin-
dra John, sände denne i väg en kula mot
djuret, med påföljd att halsen och hu-
vudet försvann. Man såg bara en lång
stjärt som viftade upp i luften.
— Synd att ni skrämde honom, sade
i Den där skulle jag velat se i när-
ild.
— Vad kunde det vara för djur? und-
rade Marion.
— Av halsen att döma var det en gi-
raff, men den hade en sån lång stjärt
... Vet ni vad jag tror, miss Marion?
tillade han med ett tjuvpojksleende. Jag
tror att det var den ryktbara bastarden
mellan giraff och tusenfoting.
Men denna gång var det ingen som”
senterade hans lustighet. Alla kände,
att oanade faror hotade dem. De hade .
börjat överlägga om det inte vore lämp-
ligast att draga sig ombord på fartyget
för att därifrån med kikare försöka få
djuret i ögonsikte, då plötsligt en hel
rad av huvuden på långa halsar dök upp
över krönet. De stod där stilla ett ögon-
blick med huvudena svängande som sna-
beln på en elefant; kropparna, som så
småningom blev synliga, var stora och
oformliga. Efter någon tvekan satte vid-
undren kurs rakt mot människorna un-
der utstötande av det ohyggliga rasslan-
de ljudet. Med klumpiga rörelser bar det
av utför sluttningen; deras bukar snud-
dade vid marken.
Expeditionsdeltagarna fick brått att
ge sig i väg. De stannade flåsande ne-
danför fartyget men upptäckte då, att
djuren inte gjorde min av att vilja för-
följa dem. De fortsatte ned till stran-
den och gick ut i vattnet, där de vältra-
de sig under upphävande av oartikule-
rade läten, som kunde tyda på belåten-
het.
— De där behöver vi inte vara rädda
för, sade Mac. Jag skulle tro att de liv-
när sig på växter... Människokött har
nog ingen lockelse för dem.
Han brann av iver att närmare få un-
dersöka de originella företeelserna och
lyfte geväret för att förpassa en av dem
till de sälla jaktmarkerna. Men de måtte
ha varit synnerligen tjockhudade, ty
kulorna gjorde inte minsta effekt utan
studsade tillbaka mot kroppens pansar.
Efter en stund, när djuren hade stillat
sin törst, återvände de samma väg de
hade kommit.
— Här behöver man tydligen allra
minst handgranater, när man ska ut på
jakt, brummade professorn.
De gick ner till stranden för att när-
mare titta på fotspåren, som djuren
lämnat efter sig. Det var som om stora
ödlor gått fram där; att döma av spå-
ren hade de simhud mellan tårna.
På återvägen till fartyget började
Hardman gäspa.
— Konstigt att här aldrig blir kväll
någon gång, sade han. Jag skulle vilja
sova ett slag.
I djungeln.
D et såg verkligen ut som om det al-
drig skulle bli skymning här. Alla
förvånade sig över att dagen inte tog
slut. Solen syntes ju ej, varför man inte
kunde se hur högt den stod på himlen,
men samma jämna matta belysning råd-
de fortfarande.
— Venus kanske inte roterar kring
sin axel? undrade John.
— I så fall skulle hon ha gått samma
öde till mötes som Merkurius och må-
nen, förklarade professorn. Hon rör sig
nog, men ’ betydligt långsammare än
jorden.
— Bäst att ta vara på dagsljuset, sa-
de Sternborn. Vi ska passa på och ut-
forska den här kontinenten så grund-
ligt som möjligt.
Man beslöt i alla fall att ta igen sig
litet först och äta en ordentlig måltid,
innan man gav sig ut på en ny upp-
täcktsfärd.
När de hade sovit några timmar, gav
doktorn order att fira ned ett hopfäll-
bart hydroplan, som fanns med i utrust-
ningen men som John hittills inte haft
en aning om. Drivkraften var också en
hemlighet; i varje fall var det ingen
bensinmotor. John gissade på elektrici-
tet. Underredet var anordnat som på en
traktor, varför båten med lätthet kunde
ta sig fram även på land och i ganska
ojämn terräng. I fören stod dess namn
med små vita bokstäver: Amfibie.
De tog plats i kajutan, där det fanns
en särskild syreapparat. John undrade
vad den skulle tjäna till och fick då
veta, att Amfibie förvisso gjorde skäl
för sitt namn: den kunde även tjänst-
göra som u-båt. När alla kommit om-
bord, satte sig Amfibie i rörelse ned mot
sjön och gled ljudlöst fram över vatt-
net. Om en stund lyfte båten lätt och
ledigt från den krusade ytan. De svä-
vade bort mot andra sidan sjön, där ur-
skogen stod tät; ett kaos av jättestora
Prenumerera
på
Jules Yerne-Magasinel
— Veckans Aventyr.
ER
Inbetala avgiften på postgiro
15 90 99 eller sänd oss kupongen
så uttaga vi avgiften mot post-
förskott.
Till Jules Verne-Magasinet,
Box 457, Stockholm 1.
Undertecknad prenumererar här-
med på J. V.-M. - Veckans äventyr
för helår — halvår — kvartal.
Avgiften kr. ........ + postför-
skottsavgiften uttages mot post-
förskott.
Stryk det ej önskade!
INRTN TON HGA ja ST GRAN SENSE
IBOStLAC SS: sele sjotoasersrele Se Sör foleleleletetorele
Postadress? ........ Sjolsjölslojefelolelete
TEKNIK för ALLA 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
