- Project Runeberg -  Teknik för Alla / Nr 5. 30 jan. 1942 /
21

(1940-2001) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 43.000.000 mil i världsrymden, av Vladimir Semitjov - I djungeln - Marion som ormtjuserska - Annonser

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

skyddshuven, som hade smält bort när
de kom för nära solen, satt några rester
kvar, som doktorn tyckte att de skulle
avlägsna, därför att de skämde utseen-
det. Men här var gravitationen för stor
för att man skulle kunna göra det utan
vidlyftiga anordningar; man fick lov att
uppskjuta den saken tills man kom på
en planet, där tyngdkraften var mindre.

— Vad får vi till mat? frågade Ec-
kard. Jag börjar tröttna på de eviga
konserverna.

Han fick livligt instämmande från
Marion. John, som var angelägen om
att stå högt i hennes ynnest, erbjöd sig
att skjuta en skuttko. Hela sällskapet
blev intresserat och greps av jaktiver.

De behövde inte söka länge för att
finna ett villebråd. Nere vid sjön hade
en grupp skuttkor samlats för att dric-
ka. Bredvid dem stod några bjässar,
som var minst dubbelt så stora som
skuttkorna; de hade en taggig valk
längs ryggraden och ögon, som verkade
löjligt små i de kolossala huvudena.
Professor Mac upplyste, att en liknande
art säkerligen en gång i förhistorisk tid
funnits på jorden; man hade funnit läm-
ningar av dem i torvmossar och givit
dem namnet Hippopotamus giganticus.

Marion som ormijuserska.

e gick ned mellan tvenne klippor på

ängen, ej långt från skogsbrynet,
där de hade en god försvarsposition, för
den händelse djuren skulle anfalla dem.
Men de tycktes inte ha en tanke åt det
hållet. Ett skott var tillräckligt för att
jaga hela hjorden på flykten. Ett av
djuren blev kvarliggande på marken, så-
rat till döds. Eckard gav det nådaskot-

tet.

Ett kinkigare kapitel blev hemforslin-
gen av djuret — det vägde minst dub-
belt så mycket som en ordinär oxe: Det
blev ingen annan råd än att flå och styc-
ka djuret på platsen, varvid Hardman
åter fick tillfälle att visa sina talanger.
Han förde kniven med sådan skicklig-

het, att John i sitt stilla sinne undrade, ”

om han inte börjat sin bana vid slakte-
rierna i Chicago. Djurets skinn täcktes
av hård borst, och för att lättare kunna
flå av det, föreslog Hardman att man
skulle göra upp en eld och sveda av bor-
sten.

Vid skogsbrynet låg en mängd torra
blad och stjälkar. Den alltid tjänst-
villige John samlade ihop en hög och tut-
tade på. Röken ringlade upp ur högen
och fördes av den häftiga vinden in mot
skogen.

På avstånd hördes åskan dundra. Ec-
kard och Hardman höll på att göra en
ställning för att hänga upp djuret över
elden. 2

— Man känner ’sig nästan som en
grottmänniska, tyckte Hardman.

— Apropå det, sade John, har ni
tänkt på hur det skulle vara, om vi
gjorde haveri här och inte kunde kom-
ma härifrån? Då blev man naturligtvis
tvungen att återgå till naturtillståndet.
Och göra vapen av sten, när våra
knivar blev utnötta. ...

— Ånej, inföll doktorn, som nu lade
sig i samtalet, så långt behövde det inte
gå. Vi är hemma i fysik och kemi, vi
vet hur man framställer metaller. . ..

|

|
za
fr

— Men hur vet ni att det finns malm
här? Förresten, det blev en senare hi-
storia. Första tiden måste vi i alla fall
bygga hyddor med palissader omkring. .
Och när kläderna blev utslitna fick vi
lov att göra nya av vilddjurens skinn.
Hur det än blev, måste vi förflytta oss
tillbaka till de primitiva grottmänni-
skornas nivå i mångt och mycket. Man
blev tvungen att lära sig en massa sa-
ker, som man nu inte ägnar en tanke
ALERT

— Naturligtvis har ni rätt. På sätt
och vis, sade doktor Sternborn. Indivi-
den förmår inte åstadkomma mycket. ..-.
Civilisationen är resultatet av ett lång-
varigt och samfällt arbete av en massa
människor under.tidernas lopp — det
går inte att i en handvändning skapa en
kultur. Men.... tycker ni inte att det
har blivit mörkare? Kanske solen håller
på att gå ned. ...

På avstånd hördes åskan gå. Svarta
molnmassor drog fram över himlen, och
vinden ökade i styrka. ”

— Här blir oväder. Jag tror det är
bäst att vi söker oss hemåt, sade dck-
torn. Det ser ut som om vi hade en cyk-
lon i faggorna.... Gud vet hurudana de
är här på Venus. Elden, som hittills en-
dast legat och pyrt, flammade plötsligt
upp. Hela bränder slungades in i sko-
gen av vinden. Hardman, som tyckte
det var synd att återvända med oförrät-
tat ärende, tog en yxa och högg av ett av
djurets ben.

— Det här räcker till ett par midda-
gar åt oss, sade han.

Vinden övergick till full orkan, och al-
la skyndade sig ombord på Amfibie.
Hardman kom sist, för han kånkade på
det tunga kängurubenet.

— Elden! Vi måste släcka elden!
skrek han. Men ingen hörde honom.

Det blåste så att man hade svårt att
hålla sig på benen. De svarta molnen
täckte nu hela firmamentet. Skogen då-
nade som ett hav i uppror.... Elden
grep omkring sig.

— Nu har vi ställt till det vackert,
sade Hardman flåsande, när han omsi-
der hann fram till flygbåten, där de and-
ra som bäst höll på att ta plats.

— Hur så? frågade Mac.

— Det är ju skogseld, vetja.

— Låt det brinna, sade professorn.
Det är bara bra för återväxten.

Deras läge var kritiskt. För att lyfta
med Amfibie måste de ned på sjön, och
på vägen dit kunde stormen kasta båten
överända. De oroade sig också för far-
tygets öde. Det stod visserligen ganska
stadigt på sitt massiva stativ, men kun-
de-det uthärda påfrestningen av en cyk-
lon? De måste med det första embarke-
ra och se till att de kom därifrån.

Molnen sänkte sig nu över marken.
Människorna kunde inte urskilja omgiv-
ningen på femtio meters avstånd. Skogs-
elden lyste i mörkret som ett rött dis.

Doktorn sade något som ingen hörde,
och i detsamma for en blixt tvärs över
himlen, åtföljd av en skräll, som nästan
bedövade dem.

Från sjön närmade sig en vattenpe-
lare, som lyfte sig högt mot skyn. När
den nalkades stranden, såg man ett stort
och mörkt levande föremål i pelarens
topp — det måste vara en drake, som av

cyklonen ryckts upp ur sjön. Pelaren

drev in mot stranden och sjönk därefter
hastigt samman. Draken föll med en
våldsam duns till marken och blev lig-
gande där.

I detsamma började det regna — men
ett sådant regn! Det var som om him-
melens slussar öppnats på vid gavel.
Blixtarna fräste genom rymden utan up-
pehåll, stormen och åskan åstadkom i
förening ett oväsen som trotsade all be-
skrivning.

— Det är inte möjligt att fartyget
står rycken för det här ovädret, tänkte
John, som redan började sätta sig in i
hur det skulle bli att stanna kvar här
för alltid. De andra umgicks förmodli-
gen med liknande funderingar. John för-
bannade sin journalistiska nyfikenhet,
som lockat honom med på expeditionen. .
Om han inte hade följt med, skulle han
vid det här laget i lugn och ro suttit vid
sin skrivmaskin och knackat ned en 1e-
dare eller ett kåseri för ”World’s He-
rald”. Han knöt händerna av grämel-
Sea

Efter en stund föreföll det som om
ovädret avtog i styrka. Cyklonen hade
rasat ut och avlägsnade sig. Det bör-
jade så småningom ljusna, regnet upp-
hörde, och man kunde åter urskilia de
närmaste. föremålen — än var det tyd-
ligen dager, där de befann sig. Doktor
Sternborn tyckte att de skulle våga för-
söket att ge sig i väg.

(Forts. i nästa nr.)

NU Nag UNS sa SKOL LA 147

vo: YININGAN:

"at PETA

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Oct 23 19:46:58 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfa/1942-5/0021.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free