är vi i våra dagar stanna i beundran inför oljemålningar av de gamla mäs- tarna och låta vårt sinne påverkas av deras underbara, ofta genom århund- raden bibehållna färgprakt, uppstår ofta frågan vilka medel dessa målare hade till sitt förfogande att skapa bildverk av så bestående art. Å andra sidan mär- ka vi på målningar av betydande konst- närer från 1800-talet, att deras tavlor på kort tid undergått förädringar, ibland ända till oigenkännelighet. Vi kunna långt ifrån uttömmande be- svara den uppställda frågan. Den ma- teriella uppbyggnaden av en målning karakteriseras av de på underlaget över- förda färgskikten, och för varaktighe- ten hos en oljemålning äro färgstoffer- na av mindre betydelse än det oljehal- tiga bindemedlet. Frågan om den mål- ningsteknik, som användes av bröderna van Eyck i Flandern, vilka omkring år 1411 för första gången målade i olja, har till dags dato icke funnit ett till- fredsställande svar, emedan de gamla mästarna och målarskolorna ängsligt be- vakade hemligheten med sin målarkonst, så att man icke kommit längre än till allmän kännedom om de av dem an- vända torkade vegetabiliska oljorna i blandning med harts och liknande äm- nen. Försök att genom kemisk under- sökning av deras tavlor komma de gam- la mästarnas hemligheter på spåren stöter än i dag på oövervinneliga svå- righeter, trots kemiens framsteg. Or sålunda ofullkomligheten hos våra nuvarande hjälpmedel dragit upp vis- sa gränser för tavelundersökningen, så har dock vetenskapen upptäckt vägar, som förmedla exakt kunskap om fär- gernas beståndsdelar i en målning. Det- ta gäller i synnerhet om oorganiska mi- neral- och jordfärger, under det att svårigheterna äro större och hjälpmed- len ej så utarbetade, då det gäller att påvisa organiska färgstoffer, såsom krapplack, karmin, indigo o. dyl. Man må betänka att för undersökning en- dast ytterst små substansmängder kun- na tagas från det dyrbara undersök- ningsobjektet och synliga skador måste undvikas. Den tyske forskaren v. Raehlmann tillkommer förtjänsten att först ha vi- sat, att man med hjälp av mikroskopet också kan lära känna färgens bestånds- delar hos gamla målningar. För att ka- rakterisera färgstofferna under mikro- skopet betjänade han sig av formen på färgpartiklarna i färgprovet, liksom också inmängda föroreningar; vidare de optiska egenskaperna, såsom partik- larnas genomskinlighet, brytningsförmå- ga o. dyl. Men även om redan v. Raehlmann nyttjade enstaka mikrokemiska reaktio- ner att karakterisera färgstoffet, så bör- jade man rationellt använda den mikro- kemiska analysen först under de båda senaste decennierna. Endast den kemis- ka analysen kan ge en entydig före- ställning om sammansättningen hos färgkropparna. Den möjliggör numera ett felfritt påvisande av oorganiska färgstoffer, såsom blyvitt, cinnober, ul- tramarin o. s. v. i minimala färgprover, under det att, som sagt, påvisandet av organiska ännu: erbjuder svårigheter. De av de gamla mästarna huvudsakligen använda och genom vetenskapliga un- dersökningar påvisade färgstofferna äro ungefär följande: blått: naturlig ultramarin, smaltsblått, indigo grönt: grönjord, malakit, spanskgrö- azurin, na gult, brunt och svart: bly- och tenn- gult, gul och brun, ockra, bränd Siena, umbra, asfaltbrunt, kol, gula organiska färgstoffer (saffranlack, gulbär, gum- migutta o. s. Vv.) rött: cinnober, röd ockra, mönja, röda organiska färgstoffer (krapplack, kar- min, drakblod o. s. v.) vitt: blyvitt, slammad krita (för grun- deringen.) Mikrokemisk färg- analys avslöjar tavel- skojare —> Ey dInads 5 Oljefärger pare vi användningen av färgstof- ferna i dess förhållande till tidsperi- oderna, så lämna de uppnådda resulta- ten viktiga upplysningar. Det visar sig att vissa färgstoffer allmänt använts i alla länder och under alla tider. Till dessa höra framför allt blyvitt, gul, röd och brun ockra och kol, vidare ultra- marin, malakit, grönjord, cinnober och mönia. Å andra sidan märka vi vissa färgstoffer från målarpaletten i olika länder vid bestämda tidpunkter, eller att de användas blott i begrän- sad utsträckning under ett visst tids- avsnitt. Exempel härpå är användnin- gen av azurit hos de nederländska mäs- tarna under 15-1600-talen och smaltsblått under 16-1700-talen. Slutligen se vi hur nya färgstoffer uppträda mestadels i överensstämmelse med tiden för deras upptäckande eller deras uppträdande i handeln, och vi kunna fastställa att in- tet av dessa färgstoffer är tillfinnandes i en målning som tillkommit vid en tidi- gare tidpunkt. De på 17—1800-talen upptäckta färgstofferna berlinerblått, koboltblått, syntetisk ultramarin, zink- grönt, Schweinfurthergrönt, kromgult, kadmiumgult, zinkvitt och många andra söker man naturligtvis förgäves hos de gamla mästarna. Sådana forskningar över äldre tiders måleri ha inte endast naturvetenskap- ligt och konsthistoriskt intresse. Fast- ställandet av färgstofferna i en målning medger värdefulla slutsatser beträffan- de åldern och äktheten hos en tavla. Därvid är en konstnärs vana att stän- digt begagna samma färgpalett mycket viktig. Genom det förhållandet, att un- der olika tider och hos olika mästare olika färgstoffer kommit till använd- ning, genom att vissa tidigare flitigt nyttjade färgstoffer nu för tiden icke längre framställas eller icke äro så framställbara som förr, och slutligen ge- nom att i våra dagar allmänt begagnade färgstoffer i äldre tider icke användes, emedan de då voro okända, blir tavel- förfalskningen allt svårare och fordrar ingående kunskaper och allt mer raffi- nerade metoder. Förutsättningen härför är att alla färgstoffer, som använts un- der olika tider och hos olika målarsko- lor och mästare bli kända genom under- sökningar av målningar, vilkas äkthet är höjd över varje tvivel. Kemiens in- sats är beundransvärd. Den visar vil- ken värdefull hjälp de kemiska under- sökningsmetoderna kunna lämna också på ett sådant specialområde som tavel- undersökningens. TEKNIK för ALLA 135