Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En jul bland tigerhaj i Söderhavet, av Arthur J. Jakobsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det flacka, värmepinade landet, det skinande, öppna Stilla
havet, och så den ensamma skonaren.
Ör var jag som fångade den första hajen. Ett förråd av
beten hade lagts upp, färdigkluvna och halverade i
stycken för hajkrokarna. Jag agnade, slängde kroken över-
bord och iakttog hur det skimrande fiskköttet övergick i sil-
vergrönt, när det sjönk bland tången. Så gott som ögon-
blickligen skilde sig en lång rörlig skugga, nätt och jämt
mörkare än vattnets blågröna massa, från omgivningen på
något avstånd. Ofantliga simfenor stack ut på vardera sidan,
en uppstående ryggfena reste sig från ryggen som en kolossal
tuppkam, medan de båda lotsfiskarna summo så tätt intill
huvudet och så noggrant följde varje hajens rörelse, att det
föreföll som om de verkligen hört till kroppen. Två gånger,
tre gånger cirklade den stora människoätaren — tolv fot
från nos till stjärnspetsen — kring betet, medan fenorna
rörde sig som solfjädrar genom vattnet. Hajen kom när-
mare betet, sköt fram som en ofantlig torped, vände sig på
rygg så den vita buken skimrade som silver i vattnet —
betet försvann. |
Fångstlinan slirade ut genom mina nävar och brände hu-
den, då den stora havsvargen dök. Jag tog spjärn och för-
sökte hålla emot medan tre kinamän skyndade till min hjälp.
De kraftiga, dolska knyckningarna nerifrån kom våra krop-
par att rycka och svaja och kastade oss mot varann som
pappersdockor.
— Hal in! — röt skepparen, och skrevande med fötterna
mot relingen förde vi striden med den stora rovfisken fram
till seger. I en virvel av skum kom hans huvud med den
grinande, hiskliga käften och förkropp över ytan, medan
stjärten piskade vattnet tills det kokade som en ångares
kölvatten. Men så snart hans stora stjärtfenor lyftes upp
över vattnet, blev hajen stilla och hjälplös. Flänsaren kom
fram med knivspaden och. fläkte med ett enda snitt upp
hajen från strupe till stjärt, medan den ännu hängde över
relingen. En annan av kineserna stor bredvid med en lång-
skaftad gaffel, fiskade ut den svartgredelina levern och kas-
tade den i en av däcksåarna. Fenorna skuros av och stuva-
des i saltfyllda träkaggar.
Havet vimlade av hajar.
Jag föll på huvudet ut i havét...
Hajarna nappade glupskt och stimmade, lockade av blod-
lukten, kring skonaren i hundratal. Vid middagstiden var
såarna fyllda. Fisket upphörde, och såarna ställdes i solen
för att få ut oljan. I den tropiska hettan förvandlades levern
snabbt till en tjock gul olja, vilken spred en kvävande stank.
Såarna tömdes i fat i lastrummet, och så började fångsten
på nytt.
Det är ett livsfarligt och otäckt jobb, men för rederiet
är det mycket lukrativt, Hajleveroljan ingår som en upp-
skattad ingrediens i den kinesiska farmakopén, desutom an-
vänds den med förkärlek i det kinesiska köket, och tiger-
hajens fenor som ragu, ja, det vet nog litet var att det
motsvarar ostron och champagne hos oss.
”A ntligen var lastrummet fyllt till bristningsgränsen och
Avi fick en fridag innan vi lättade ankar för hemresan.
På eftermiddagen stod jag lutad mot relingen och drömde.
Kusten var absolut öde, likaså landet där bakom — en
obruten öken av sand och malört, och hela Stilla havet tyck-
tes mig lika blottat på liv som landbacken, ett tröstlöst av-
snitt av det annars så ljuvliga Söderhavet. Aldrig fläckade
röken från en ångare himmeln, där den vitnade för att möta
havet. Allting var tomt — outsägligt öde vidder, skälvande
av hetta. =.
Plötsligt kände jag mig orolig på ett underligt sätt, utan
att jag kunde fatta orsaken. Så med ens slog det mig som
en blixt. Ja, där hade jag det, det var den tjugofjärde de-
cember i dag! Julafton! I andanom såg jag, hur alla där
hemma i Sverige rustade sig till jul. Jag hade inte sett mitt
hemlands kust på tjugo år och hade riktiga hallucinationer
av lutfisk, skinka och dopp i grytan. Jag vet inte hur det
kom sig, men en så svidande hemlängtan och en så intensiv
känsla av ensamhet, som besjälade mig den där julaftonsför-
middagen för många år sen ombord på Yong-Yong, har jag
knappast vare sig förr eller senare känt. Jag gjorde mig
upprepade gånger den frågan: vad tjänade egentligen det
hela till? Vad fick jag ut av livet? När jag lät de svunna
TEKNIK för ALLA 31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
