ag kom ombord på Yong-Yong i San Francisco. Det var - tvåmastad, tjugoåtta tons kölskonare, fyrtio fot lång och bärande en stor segelarea — storsegel, försegel, klyvare, fock, två råsegel och ett stagsegel. Besättningen bestod av sex kinesiska matroser, kock — också han kines — samt tre kanaker från Samoa. Kaptenen var spanjor och om jag så lägger min person till listan, så är styrkan fulltalig. Resans mål var Magdalenabukten i Söderhavet, där vi skulle fånga haj. — Manna vindspelet! — röt skepparen. Vi rusade till spelet och högg stadigt tag i spakarna. — Låt gå — hissa ankaret till kranbalken! — löd nästa order. Den redan spända ankarkättingen skälvde till och kom rasslande in genom klyset, då våra händer höjdes och sänktes vid spakarna. Ankaret kom hem, drypande av slam och grå gyttja. En nordvästlig bris fyllde skonarens segel; en stark ebbström tog tag under kölen, och vattnet forsade allt högre om skonarens bog. — Klart att vända! — vrålade skepparen, som ställt sig vid ratten. Seglen slogo ursinnigt, då skonaren lade upp i vinden. Så fångade Yong-Yong vinden igen och fortsatte sin färd, i det hon lugnt och belåtet lade sig på sida. Nästa slag bragte skonaren tätt upp mot Alcatraz, öfästningen där Amerikas farligaste bovar sona sina missgärningar. Sjön gick högre, brisen växte styvare och luktade av ocean utan- för. I väster öppnade sig Gyllene porten, en blek glänta av grågrönt vatten, upprört av skumtoppar. Än en gång gick skonaren över stag med dansande bog, i M I SÖDERHAVET — Kom ihåg, pojkar, om ni på något sätt blir obstinata och en endaste gång glömmer att det är jag som är pappa på den här badbaljan, så slukar jag er med hull och hår. Så här låter evangeliet på Yong-Yong: var. och en gör sin plikt och fruktar gud och mej, gör ni det inte, så ska jag min själ mörbulta er, tills era syndiga benknotor kryper ur skin- net — kom ihåg det, pojkar. i; Yong-Yong fortsatte söderut, mjukt glidande över oceanens oljigt jämna yta, som knappast krusades av de lätta vin- darna. Ibland vid , middagstiden flöt oceangolvets skimmer ihop med himmelens strålglans vid horisonten, och då var där inte längre vare sig vatten eller blå himmel, utan det lilla fartyget tycktes flyta i en ofantlig kristallinisk sfär, där det fanns varken höjd eller djup — flytande orörligt i varmt gnistrande, opalskimrande rum, allena med solen. lutligen en morgon, sedan skonaren i tjugofyra timmar S hållit kurs österut, närmade hon sig land och kom på eftermiddagen fram på en mils avstånd från en låg, sandig kust, som vibrerade av hetta. Hon kastade ankar i tången i Magdalenabukten. Nu blev det fart på gulingarna. Under de båda närmast föregående dagarna hade det ”himmelska rikets” snedögda söner iordningställt däcksåar, taljorna, gafflarna, spadarna och de övriga hajfiskredskapen, som varit instuvade i för- piken. Seglen togs ned och beslogs, däcket gjordes klart från alla lösa föremål, tunnor och stora kar ställdes fram på ; backen, och den föregående tidens lättje- smattrande tackling och högt klappran- de segel. Bogsprötet vred sig runt som visaren på en urtavla, det vacklade av och till, reste sig och föll, tills det slut- ligen stannade bestämt, pekande hän mot Lime Point. CT porten vidgade sig allt mera, och någon minut efter sista stag- vändningen krängde skutan till för en häftig stormby, som kom dånande in ARTHUR J. JAKOBSSON berättar ett spännande juläventyr fulla indolens gav rum för hektisk bråd- ska. Dagen efter ankomsten ägnades åt betfiske. Detta bete bestod av en rockart med en vacker rödgyllne färg och unge- fär lika stor som :en vanlig torsk. De nappade glupskt, men av vart tiotal, som vi fingo på kroken, höggo hajarna åt sig halvparten, innan vi hunno få dem över relingen. En annan svårighet medförde den omständigheten att — an- mellan höjderna vid inloppet rakt uti- från den öppna Stilla oceanen. Tacklingen spöng som harpo- strängar, skonarens för borrade sig ned i vågbergen med ett väsande som av ånga, blocken smällde, skepparen vrålade sina order, tågändar pryglade det ihåliga däcket tills det genljöd som ett trumskinn. Färden över bankarna var en lång halvtimme av villervalla och oväsen, därpå vidtog den öppna oceanen. Solen gick ned i kunglig . prakt, vattenytan skimrade som mosaik. Sjön gick mindre hög, och bankarnas raseri var glömt. Det var kännbart varmare,. Kaptenen kom föröver sedan han överlämnat rodret till. mig, och som det var nymönstrad besättning, höll han föl- jande korta, kärnfulla anförande: 30 TEKNIK för ALLA E tingen det nu berodde på den utomor- dentliga hettan eller på vattnets kalihalt — betena ruttna- de nästan omedelbart, om de lämnades ute i luften. Sköldpaddor syntes överallt — flytande gräsgröna runda skivor tätt under vattenytan. Moln av sjöfågel svärmade da- gen lång över stranden, och med långa mellanrum singlade flygfiskar över vattnet som när man kastar smörgås med flatsten. Stim av tumlare sökte sig in från havet och hoppade klumpigt vid tångbankens kant. Långt i fjärran vid östra horisonten summo blåa bergmässor, strimmiga av hägringar, i den brännande luften. Långt ute i bukten hängde skonaren orörlig under sina bara master, skenbart vilande endast på sin egen upp- och nedvända skugga. Och det var alltsammans rå