över Golden Gate.... Men.... vad var detta? Ett ohyggligt huvud sköt upp ovanför fönsterposten och spejade med ett par små ilsket gröna ögon in i rummet. John reste sig med ett förfärat ut- rop. Musiken tystnade. Alla vände sig om. Hardman spratt till i sina dröm- merier och blev askgrå i ansiktet. Ormen — det måste vara en orm, som lyckats slingra sig uppför fartyget — öppnade munnen och gav ifrån sig ett väsande ljud, som gick genom märg och ben. John återfick rörelseförmågan skyndade bort till hörnet, där gevären stod på lut. Ögonblicket efter hördes ett skott, och huvudet försvann.... Han rusade fram till fönstret. De andra följde efter. De möttes av en skräckinjagande syn. Ett tiotal reptiler klängde sig fast vid fartyget, tydligen ditlockade av musiken. De klamrade sig kring skrovet likt lianer kring en trädstam. Nere på marken vred sig i dödsryckningar den som John hade skjutit. De fick brått att stänga fönstren och hade snart tillfredsställelsen se hur or- marna begav sig ner på marken igen. — Jag vägrar absolut att sätta foten på Venus mera, sade Marion och ska- kade energiskt på huvudet. — Varför det? inföll hennes far. Men vi får akta oss för att sova för öppna fönster. Tur att de kom nu, när vi var vakna. Det hade varit värre om vi hade sovit. Marion stod och såg ut över sjön coh den täta urskogen. Gud vet vad för otäckheter som doldes i dess djungler? — Det ryker därborta, anmärkte Mac, som stod bredvid henne. Vid horisonten synes verkligen en tät RN som steg upp mot den blygrå him- en. — Det kan inte vara dimma, sade doktor Sternborn. Det måste vara något annat. En planet 1 lågor. J ag tycker att elden borde ha släckts av det förfärliga skyfallet, sade dok- tor Sternborn. Men det ser ut som en skogsbrand. Antagligen är det vår bra- sa som har antänt skogen, om inte blix- ten gjort det. Alla betraktade den svarta röken, som bolmade upp i ett väldigt moln. — Ja, nu finns det ju ingen anledning för oss att vara oroliga, när vi lyckligt och väl är ombord, sade Hardman. Jag försäkrar att jag inte har minsta lust att sätta foten i land på den här plane- ten vidare. Det skulle i så fall bara vara för att fånga en av de där fula drakarna och ta den på släp. Men det kan man kanske ordna här uppifrån med en lasso. Vad säger ni om mitt förslag, professor Mac? — Jag vet inte om ni menar allvar. Men gör ni det kan jag ju säga, att ni får vara beredd på att bara bogserlinan är kvar, när vi kommer tillbaka till jor- den. Sällskapet återvände till bordet, där kaffet under tiden hade kallnat. Marion satte sig vid pianot och lät fingrarna leka på tangenterna i improvisationer. Doktor Sternborn och Eckard reste sig efter en stund, gick fram till fönstret och spejade bort mot skogen. — Elden tycks sprida sig, sade dok- torn. — Svårt att säga, svarade Eckard.. I varje fall tror jag inte att det är någon risk för fartyget. Om en stund skildes man åt för att få några timmars vila. Att invänta nat- ten här, där dagen var så oändligt lång, var meningslöst. Efter ett par timmar väcktes de av ett dovt buller; samtidigt genomfors farty- get av en häftig skakning. Alla stör- tade upp för att se vad som var på färde. När de såg ut genom fönstren, var hela himlen täckt av svarta moln, som underifrån upplystes av den blodröda reflexen från en ljuskälla, som de inte kunde upptäcka. Det var inget tvivel om att elden hade spritt sig medan de sov. Efter morgonkaffet satte John sig vid fönstret med en skissbok och gjorde en fantastisk teckning av den brinnande Venus. Hardman och Marion stod bred- vid och tittade på. — Det påminner om Roms brand, sa- de Hardman. Det enda som fattas är Nero. — Där har vi honom! utbrast Marion och pekade ut genom fönstret. Ett stycke från fartyget stod en jätte- ödla med lyftat huvud och vädrade åt alla håll, som om den anade en fara. — Den skulle jag vilja ha på plåten, sade Marion, som tänkte springa efter sin kamera. Öppna fönstret, så ser vi den bättre. — Nej, gör inte Jag skulle uppskatta den levande vikten till cirka tre ton. Min fantasi vägrar att tänka sig mamman. .. — Jag förstår inte vad han tittar på, sade Marion. Hon öppnade fönstret på glänt och såg bort åt det hållet, dit ödlan tittade. Hon gav till ett utrop av fasa. Över ängen kom en skock av djur, som till utseendet påminde om igelkottar med vildsvinshu- vud; betarna lyste på långt håll. Ryg- gen var täckt med tjock, vass borst. I jämförelse med ödlan var de små; den största i skocken, som omfattade ett tio- tal djur, var något över en meter lång. På sina korta ben närmade de sig ödlan under utstötande av ett hotfullt, grym- tande läte. — Här blir det fight av, ska ni se, ut- brast Hardman. Vem håller ni på, Stu- art? rå — Jag tycker det vore bäst om de gjorde kål på varandra. — Usch, vad ni är stygg, sade Ma- rion. Min lilla rara ödla! Den har ju inte gjort de där otäckingarna ett dugg. Kan man inte hjälpa honom, mr Hard- man? Gå efter ert gevär, är ni snäll. John ångrade att han hade uttalat sitt hjärtas mening så oförbehållsamt och sprang också efter sitt gevär för att gottgöra sin fadäs. Under tiden hade ödlan, som förut stått som förlamad, återfått rörelseför- mågan och skyndade bort på sina korta ben uppför sluttningen. Igelkottarna förföljde den. Det var oemotståndligt skrattretande att se den vilda jakten. Både förföljarna och den förföljde var det! Då blir den skrämd. — Han ser väl för ynklig ut, sade Hardman. Det är synd om honom. Det är nog elden han är rädd för, stackars liten. Han är rädd för att bli stekt... Det var som om ödlan hade hört och förstått hans ord, ty i detsam- ma lät den höra ett kvidande läte, som påminde om barngråt. Det lät så komiskt för att det kom från en sådan jättekropp, Alvin ÖAR aSte skratta. Det var svårt att förstå anledningen till ödlans klagan. Den stirrade som fasci- nerad åt ett och samma håll. — Han har sä- kert gått vilse och hittar inte hem, sade Marion. Det är nog bara en unge, och nu ropar han efter pappa och mamma. räknestickor utmärka sig genom materialet, det lätta och elastiska ARISTOPAL påverkas av väta, kyla och som är motståndskraftigt för slag och likmässiga och lätta glidningsförmåga, största precision och exakthet Katalog, prislista och alla upplysningar erhållas av SKOGLUND & BOURELIUS David Bagaresgata 29, Stockholm, telefon 21 0151 (konstharts), som ej torka, värme eller stötar, tungans absolut — Trevlig unge, TEKNIK för ALLA 19