Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 43.000.000 mil i världsrymden, av Vladimir Semitjov - En planet i lågor - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
över Golden Gate.... Men.... vad var
detta?
Ett ohyggligt huvud sköt upp ovanför
fönsterposten och spejade med ett par
små ilsket gröna ögon in i rummet.
John reste sig med ett förfärat ut-
rop. Musiken tystnade. Alla vände sig
om. Hardman spratt till i sina dröm-
merier och blev askgrå i ansiktet. Ormen
— det måste vara en orm, som lyckats
slingra sig uppför fartyget — öppnade
munnen och gav ifrån sig ett väsande
ljud, som gick genom märg och ben. John
återfick rörelseförmågan skyndade bort
till hörnet, där gevären stod på lut.
Ögonblicket efter hördes ett skott, och
huvudet försvann.... Han rusade fram
till fönstret. De andra följde efter.
De möttes av en skräckinjagande syn.
Ett tiotal reptiler klängde sig fast vid
fartyget, tydligen ditlockade av musiken.
De klamrade sig kring skrovet likt lianer
kring en trädstam. Nere på marken vred
sig i dödsryckningar den som John hade
skjutit.
De fick brått att stänga fönstren och
hade snart tillfredsställelsen se hur or-
marna begav sig ner på marken igen.
— Jag vägrar absolut att sätta foten
på Venus mera, sade Marion och ska-
kade energiskt på huvudet.
— Varför det? inföll hennes far. Men
vi får akta oss för att sova för öppna
fönster. Tur att de kom nu, när vi var
vakna. Det hade varit värre om vi hade
sovit.
Marion stod och såg ut över sjön coh
den täta urskogen. Gud vet vad för
otäckheter som doldes i dess djungler?
— Det ryker därborta, anmärkte Mac,
som stod bredvid henne.
Vid horisonten synes verkligen en tät
RN som steg upp mot den blygrå him-
en.
— Det kan inte vara dimma, sade
doktor Sternborn. Det måste vara något
annat.
En planet 1 lågor.
J ag tycker att elden borde ha släckts
av det förfärliga skyfallet, sade dok-
tor Sternborn. Men det ser ut som en
skogsbrand. Antagligen är det vår bra-
sa som har antänt skogen, om inte blix-
ten gjort det.
Alla betraktade den svarta röken, som
bolmade upp i ett väldigt moln.
— Ja, nu finns det ju ingen anledning
för oss att vara oroliga, när vi lyckligt
och väl är ombord, sade Hardman. Jag
försäkrar att jag inte har minsta lust
att sätta foten i land på den här plane-
ten vidare. Det skulle i så fall bara
vara för att fånga en av de där fula
drakarna och ta den på släp. Men det
kan man kanske ordna här uppifrån
med en lasso. Vad säger ni om mitt
förslag, professor Mac?
— Jag vet inte om ni menar allvar.
Men gör ni det kan jag ju säga, att ni
får vara beredd på att bara bogserlinan
är kvar, när vi kommer tillbaka till jor-
den.
Sällskapet återvände till bordet, där
kaffet under tiden hade kallnat. Marion
satte sig vid pianot och lät fingrarna
leka på tangenterna i improvisationer.
Doktor Sternborn och Eckard reste sig
efter en stund, gick fram till fönstret
och spejade bort mot skogen.
— Elden tycks sprida sig, sade dok-
torn.
— Svårt att säga, svarade Eckard.. I
varje fall tror jag inte att det är någon
risk för fartyget.
Om en stund skildes man åt för att
få några timmars vila. Att invänta nat-
ten här, där dagen var så oändligt lång,
var meningslöst.
Efter ett par timmar väcktes de av ett
dovt buller; samtidigt genomfors farty-
get av en häftig skakning. Alla stör-
tade upp för att se vad som var på
färde.
När de såg ut genom fönstren, var
hela himlen täckt av svarta moln, som
underifrån upplystes av den blodröda
reflexen från en ljuskälla, som de inte
kunde upptäcka. Det var inget tvivel om
att elden hade spritt sig medan de sov.
Efter morgonkaffet satte John sig vid
fönstret med en skissbok och gjorde en
fantastisk teckning av den brinnande
Venus. Hardman och Marion stod bred-
vid och tittade på.
— Det påminner om Roms brand, sa-
de Hardman. Det enda som fattas är
Nero.
— Där har vi honom! utbrast Marion
och pekade ut genom fönstret.
Ett stycke från fartyget stod en jätte-
ödla med lyftat huvud och vädrade åt
alla håll, som om den anade en fara.
— Den skulle jag vilja ha på plåten,
sade Marion, som tänkte springa efter
sin kamera. Öppna fönstret, så ser vi
den bättre.
— Nej, gör inte
Jag skulle uppskatta den levande vikten
till cirka tre ton. Min fantasi vägrar
att tänka sig mamman. ..
— Jag förstår inte vad han tittar på,
sade Marion.
Hon öppnade fönstret på glänt och såg
bort åt det hållet, dit ödlan tittade. Hon
gav till ett utrop av fasa. Över ängen
kom en skock av djur, som till utseendet
påminde om igelkottar med vildsvinshu-
vud; betarna lyste på långt håll. Ryg-
gen var täckt med tjock, vass borst. I
jämförelse med ödlan var de små; den
största i skocken, som omfattade ett tio-
tal djur, var något över en meter lång.
På sina korta ben närmade de sig ödlan
under utstötande av ett hotfullt, grym-
tande läte.
— Här blir det fight av, ska ni se, ut-
brast Hardman. Vem håller ni på, Stu-
art? rå
— Jag tycker det vore bäst om de
gjorde kål på varandra.
— Usch, vad ni är stygg, sade Ma-
rion. Min lilla rara ödla! Den har ju inte
gjort de där otäckingarna ett dugg.
Kan man inte hjälpa honom, mr Hard-
man? Gå efter ert gevär, är ni snäll.
John ångrade att han hade uttalat
sitt hjärtas mening så oförbehållsamt
och sprang också efter sitt gevär för
att gottgöra sin fadäs.
Under tiden hade ödlan, som förut
stått som förlamad, återfått rörelseför-
mågan och skyndade bort på sina korta
ben uppför sluttningen. Igelkottarna
förföljde den. Det var oemotståndligt
skrattretande att se den vilda jakten.
Både förföljarna och den förföljde var
det! Då blir den
skrämd.
— Han ser väl
för ynklig ut, sade
Hardman. Det är
synd om honom.
Det är nog elden
han är rädd för,
stackars liten. Han
är rädd för att bli
stekt...
Det var som om
ödlan hade hört
och förstått hans
ord, ty i detsam-
ma lät den höra
ett kvidande läte,
som påminde om
barngråt. Det lät
så komiskt för att
det kom från en
sådan jättekropp,
Alvin ÖAR aSte
skratta. Det var
svårt att förstå
anledningen till
ödlans klagan. Den
stirrade som fasci-
nerad åt ett och
samma håll.
— Han har sä-
kert gått vilse och
hittar inte hem,
sade Marion. Det
är nog bara en
unge, och nu ropar
han efter pappa
och mamma.
räknestickor utmärka sig genom
materialet, det lätta och elastiska
ARISTOPAL
påverkas av väta,
kyla och som är motståndskraftigt för
slag och
likmässiga och lätta glidningsförmåga,
största precision och exakthet
Katalog, prislista och alla upplysningar
erhållas av
SKOGLUND & BOURELIUS
David Bagaresgata 29, Stockholm, telefon 21 0151
(konstharts), som ej
torka, värme eller
stötar, tungans absolut
— Trevlig unge,
TEKNIK för ALLA 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
