Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 43.000.000 mil i världsrymden, av Vladimir Semitjov - En planet i lågor - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i lika hög grad handikapade av sina kor-
ta fortkomstledamöter. Snart försvann
de bakom krönet, men efter ett par mi-
nuter hördes därifrån ett hjärtskäran-
de skrik. Tydligen hade igelkottarna
hunnit fatt sitt byte.
Men skriket överröstades av ett annat
ljud — ett ihållande dån, som kom hela
fartyget att vibrera. Den blygrå him-
len upplystes av ett sken som om någor
bestrålat den med en strålkastare. Från
skogen kom en massa kräldjur ut på än-
gen, ödlor, ormar och andra reptiler och
gav sig i väg i vild panik.
— Nu är här något allvarligt i gör-
ningen, sade doktor Sternborn. Stäng
fönstren! Elden börjar driva åt det här
hållet.
Alla fönster och luckor slöts till. När
vinden vid ett tillfälle skingrade de svar-
ta rökmolnen, såg man jättehöga lågor
slå upp emot skyn. Det var ett sannskyl-
digt eldhav. Man tyckte sig höra knast-
ret av brinnande träd, fastän fönstren
var stängda. Man tyckte sig se, hur
trädstammarna vräktes omkull och sko-
gen förvandlades till ett enda flamman-
de jättebål.
— 2
ANE:
”EVA AVSLÖJAR
KRIGSHETSARNA”
och |
”ZILLE PEDROS
BEDRÄGERI”
äro två utomordentligt
spännande berättelser i
veckans nummer av
Veckans Äventyr
förströelsetidningen för de tek-
niskt intresserade
Äventyr
Veckans
SEX STARKA SERIER!
20 TEKNIK för ALLA
— Det är vackert, men hemskt! ut-
brast Marion. Är det verkligen vi som
har skulden till det?
I detsamma skakades fartyget åter,
denna gång kraftigare än nyss. De som
stod hade svårt att hålla sig upprätt.
Man hörde en dov detonation.
Det måste vara jordbävning! utropade
Hardman.
Doktor Sternborn skyndade upp i
manöverhytten. Det föreföll som om far-
tyget började gunga på sitt stativ.
Vattnet i sjön började koka och bubb-
la. Man såg hur ångan steg upp från ,
dess yta och blandade sig med den svar-
ta röken. Samtidigt började sjön stiga
över sina bräddar.
Det var en förfärlig syn. Skogen stod
i brand ända ner till stranden. I det all-
männa oväsendet urskilde man skriken
av de dödsdömda djuren. Då och då in-
sveptes allt av röken, så att man inte
såg någonting.
= Vi måste ge oss härifrån! utropade
Marion. Men fort!
— "Tur att vi inte är där nere, sade
John. Hur skulle det då ha gått?
Detonationerna tilltog i styrka.
— Ni ska få se att hela planeten går
i luften, sade Hardman. Vad tusan skulle
vi göra här egentligen?
I manöverhytten arbetade Sternborn
och Eckard som förtvivlade, men det var
något i startordningen som krånglade.
När röken vid ett tillfälle skingrade sig,
såg man från fönstren hur en flod av
brinnande lava drog fram, där skogen
nyss hade stått i brand. Plötsligt hade
man en känsla som om marken öppnat
sig, och ögonblicket efter sköt eldslågor-
na upp tätt utanför fönstren. En våld-
sam skakning kastade Marion till gol-
vet. John hjälpte upp henne. Innan de
visste ordet av, befann sig fartyget högt
uppe i luften.
— Det kan man kalla tur! utbrast
Hardman, när de hade hämtat sig litet.
Jag kände mig nästan som en champag-
nekork . .-.
I själva verket hade fartyget slung-
ats upp av ett vulkanutbrott och befann
sig redan så högt, att det kringsveptes
av molnen.
— Hur går det, Sternborn? ropade
Hardman upp till manöverhytten.
— Allt väl, svarade doktorn. Nu är all
fara över. Vi går för egen maskin.
Han lämnade Mac kvar i hytten och
kom nedför trappen.
— Nu måste vi först och främst se
till, att det är ordentligt stängt över-
allt, sade Han. I sällskap med John och
Eckard begav han sig ut på en inspek-
tionsrond på fartyget.
Nere i maskinrummet öppnade Eckard
en lucka för att se efter, om skrovet ta-
git någon skada. John, som livligt erin-
rade sig sitt äventyr ute i rymden, höll
sig denna gång försiktigt på avstånd
från öppningen. Till all lycka tycktes
skrovet vara oskadat. Molnen befann sig
i livlig rörelse efter vulkanutbrottet.
När de kom upp i stora rummet kun-
de de lugna de övriga passagerarna med
att allt var i sin ordning.
Efter en stund började molnskiktet
lätta, och omsider bröt solen fram på
en blå himmel. Fartyget ökade hastig-
heten. Den dystra Venus med sina odjur
och vulkaner var bara ett minne. Men
|
|
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
