i lika hög grad handikapade av sina kor- ta fortkomstledamöter. Snart försvann de bakom krönet, men efter ett par mi- nuter hördes därifrån ett hjärtskäran- de skrik. Tydligen hade igelkottarna hunnit fatt sitt byte. Men skriket överröstades av ett annat ljud — ett ihållande dån, som kom hela fartyget att vibrera. Den blygrå him- len upplystes av ett sken som om någor bestrålat den med en strålkastare. Från skogen kom en massa kräldjur ut på än- gen, ödlor, ormar och andra reptiler och gav sig i väg i vild panik. — Nu är här något allvarligt i gör- ningen, sade doktor Sternborn. Stäng fönstren! Elden börjar driva åt det här hållet. Alla fönster och luckor slöts till. När vinden vid ett tillfälle skingrade de svar- ta rökmolnen, såg man jättehöga lågor slå upp emot skyn. Det var ett sannskyl- digt eldhav. Man tyckte sig höra knast- ret av brinnande träd, fastän fönstren var stängda. Man tyckte sig se, hur trädstammarna vräktes omkull och sko- gen förvandlades till ett enda flamman- de jättebål. — 2 ANE: ”EVA AVSLÖJAR KRIGSHETSARNA” och | ”ZILLE PEDROS BEDRÄGERI” äro två utomordentligt spännande berättelser i veckans nummer av Veckans Äventyr förströelsetidningen för de tek- niskt intresserade Äventyr Veckans SEX STARKA SERIER! 20 TEKNIK för ALLA — Det är vackert, men hemskt! ut- brast Marion. Är det verkligen vi som har skulden till det? I detsamma skakades fartyget åter, denna gång kraftigare än nyss. De som stod hade svårt att hålla sig upprätt. Man hörde en dov detonation. Det måste vara jordbävning! utropade Hardman. Doktor Sternborn skyndade upp i manöverhytten. Det föreföll som om far- tyget började gunga på sitt stativ. Vattnet i sjön började koka och bubb- la. Man såg hur ångan steg upp från , dess yta och blandade sig med den svar- ta röken. Samtidigt började sjön stiga över sina bräddar. Det var en förfärlig syn. Skogen stod i brand ända ner till stranden. I det all- männa oväsendet urskilde man skriken av de dödsdömda djuren. Då och då in- sveptes allt av röken, så att man inte såg någonting. = Vi måste ge oss härifrån! utropade Marion. Men fort! — "Tur att vi inte är där nere, sade John. Hur skulle det då ha gått? Detonationerna tilltog i styrka. — Ni ska få se att hela planeten går i luften, sade Hardman. Vad tusan skulle vi göra här egentligen? I manöverhytten arbetade Sternborn och Eckard som förtvivlade, men det var något i startordningen som krånglade. När röken vid ett tillfälle skingrade sig, såg man från fönstren hur en flod av brinnande lava drog fram, där skogen nyss hade stått i brand. Plötsligt hade man en känsla som om marken öppnat sig, och ögonblicket efter sköt eldslågor- na upp tätt utanför fönstren. En våld- sam skakning kastade Marion till gol- vet. John hjälpte upp henne. Innan de visste ordet av, befann sig fartyget högt uppe i luften. — Det kan man kalla tur! utbrast Hardman, när de hade hämtat sig litet. Jag kände mig nästan som en champag- nekork . .-. I själva verket hade fartyget slung- ats upp av ett vulkanutbrott och befann sig redan så högt, att det kringsveptes av molnen. — Hur går det, Sternborn? ropade Hardman upp till manöverhytten. — Allt väl, svarade doktorn. Nu är all fara över. Vi går för egen maskin. Han lämnade Mac kvar i hytten och kom nedför trappen. — Nu måste vi först och främst se till, att det är ordentligt stängt över- allt, sade Han. I sällskap med John och Eckard begav han sig ut på en inspek- tionsrond på fartyget. Nere i maskinrummet öppnade Eckard en lucka för att se efter, om skrovet ta- git någon skada. John, som livligt erin- rade sig sitt äventyr ute i rymden, höll sig denna gång försiktigt på avstånd från öppningen. Till all lycka tycktes skrovet vara oskadat. Molnen befann sig i livlig rörelse efter vulkanutbrottet. När de kom upp i stora rummet kun- de de lugna de övriga passagerarna med att allt var i sin ordning. Efter en stund började molnskiktet lätta, och omsider bröt solen fram på en blå himmel. Fartyget ökade hastig- heten. Den dystra Venus med sina odjur och vulkaner var bara ett minne. Men | | |