narna stå avregistrerade och be- rövade sina gummidäck. Är det någon mening med att lära sig köra bil nu? Frågan bör få ett svar, och vi söker det hos A.=B. Hans Osterman, som har en av de mest kända bil- skolorna i Stockholm. I ett avskilt hörn av de stora marmorhallarna håller instruk- tören, ingenjör Sixten Johnsson, lektion i teori. Hans elever lyssna, fundera, fråga och diskutera. Det är ett dussin unga människor, herrar och damer. Man får alltså genast det intrycket att eleven i bilen inte är fullt så originell som man först trodde. En modern bilskola har en loc- kande utrustning. På en plattform står ett helt chassi med motor och fullständiga detaljer. Men det är inget vanligt chassi; varje del på motor, bromsar, hjul och axlar är genomskuren, och med en vrid- ning på en strömbrytare sättes motorn i långsam rörelse, så att man kan studera hur varje detalj fungerar: fördelarens svängningar, ventilernas och kolvarnas dyknin- gar, drevens grepp, knutarnas och axlarnas vridningar. Till och med gengasaggregatet på vagnens bak- Det är ett led i hemmafrontens beredskap att hålla kontakt med bilismens utveckling och att skaffa sig och uppehålla kunskaperna i bil- körning, säger byrådirektör Otto Wallenberg i Trafikfrämjandet vid ett samtal med TfA:s medarbetare. Det är glädjande att konstatera ung- domens intresse för bilismen, och en intressant nyhet för mig att läro- verksungdomen får räkna körkorts- prov som enskilt arbete i skolkursen. Och ungdomar i värnpliktsåldern ha ju en hel del att vinna om de skaffa sig motorkunnighet. En annan kategori, som också har nytta av en och annan övning i bil- körning är de bilägare, som ha sina bilar stående i väntan på normala tider. De ha all orsak att ta en kör- lektion en och annan gång, i synner- het för att få känna på vad det vill säga att föra bil i den oerhört ökade cykeltrafiken. Den bjuder på nya pro- blem, som man inte kan ha en aning om, förrän man prövat på dem i praktiken. De som tagit körkort för åratal sedan men inte fört bil sedan dess utgöra en tredje kategori. I de flesta fall kunna de inte föra bil, fast de ha körkort. De behöva övning. Och det ingår i beredskapen att skaffa sig sådan övning. Det vore till nytta för bilister i all- mänhet att lära sig gengastekniken, som är vitt skild från bensindriften. Den som inte känner till gengasdrift kan helt enkelt inte köra bil. Före kriget hade vi i Sverige 250.000 bilis- ter. Nu finns det 70.000 gengasag- gregat. Faktum är alltså att det finns åtskilliga tusen körkortsägare, som inte k-nna föra bil! Så nog finns det uppgifter för bilskolorna. Men vi vill inte återvända till för- hållandena på bilisvens område före kriget. Vem som helst har ju rätt att öppna bilskola — förutsatt att han äger körkort och är oförvitlig svensk medborgare. Och vem som helst star- GOD BEREDSKAP. Dir. Otto Wallenberg. tade också bilskola. Följden blev att elever släpptes ut, som inte hade en aning om vad villkoren om ansvar och hänsyn vill säga. Trafikfrämjan- det började därför 1940 i samarbete med Bilskolornas Riksförbund under- visa bilskolorna landet runt. Instruk- törerna fingo själva sätta sig på skolbänken igen. Just nu pågå sju kurser för bilinstruktörer i olika stä- der. Undervisningen gäller först och främst att betona ansvaret och hän- synen. Biltrafikens negativa sida vi- sar skrämmande siffror. Två dödade varje dag, 50 skadade till sjukhus varje dag. Dessa olyckar kosta sta- ten varje år 75 miljoner kronor. I hela världen dödas fler människor av trafikolyckor än genom krig. Inte éns de nu krigförande länderna äro undantagna. I England ha fler män- niskor dödats genom trafikolyckor än genom tyskarnas bombraider. Dessa fakta visa, att man inte nog kan understryka vikten av de två villkoren: ansvar och omdöme. 4 TEKNIK för ALLA ända ser man i funktion: glöden i grytan och gasens gång genom kylkammare och filter. Här finns också en elbil av mi- niatyrformat för den som behöver öva handgreppen vid växlingen. Och för att demonstrera storstads- trafikens problem ställer man upp små modeller av spårvagnar och bilar i välordnade filer. Roliga leksaker även för vuxna. M en man går inte i bilskola för att det är roligt. Nöjesåknin- gen existerar inte längre. Den hade sin livligaste högsäsong 1939, då folk stod i kö hos bilskolorna för att ta körkortskompetens. Sedan kommo restriktionerna och det blev en tids paus för bilskolorna. Så slog gengasen igenom, alla yr- keschaufförer — och även många andra — skulle på en gång lära sig gengas. Hr Johnsson har instruerat i fyra år, har således sett de sista freds- årens ”goldrush” lika väl som kri- sens verkningar, och han borde alltså veta vad han talar om, när han tillägger: — Men nu är vi på väg mot nor- mala förhållanden igen. Jag har dagarna fulltecknade av elever. — Vilka är det då, som lär sig köra bil nu för tiden? — Legationspersonal bland annat — herrar som inte haft tid eller tillfälle att lära sig i sitt hemland. — De hör väl till nöjesåkarnas kategori? — Inte alltid. Så har vi folk, som redan kan köra men som vill ha en lektion då och då för att inte släppa kontakten. Freden kan ju komma som en överraskning, och då ska bilen fram igen. För övrigt kan vem som helst ställas i en situation, då det är nödvändigt att han sätter sig vid ratten, och då är det bra om man kört i trafik en halvtimme då och då. Sedan har vi beredskapskvinnor- na. De hade en kurs i våras och lägger antagligen upp en ny till våren igen. Och så kommer ungdomen, allt- ifrån springpojkar till gymnasister. — Är det verkligen någon me- ning med att de går i bilskola? — Det kanske inte tycks så, om man ser flyktigt på saken. Men det finns många skäl varför ung- domen bör lära sig bilkörning.