Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Syntetiskt gummi, efter Wolfgang Jünger: Striden om gummit, anmäld av Y. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SYNTETITSKE 7?
WOLFGANG JUNGER:
Striden om gummit
Fahlcrantz & Gumaelius förlag Kronor 6:50
Bland de böcker om våra råvaror, som under de senaste åren
lagts fram på bokhandelsdiskarna är det inte många, som
kunna mäta sig ifråga om klarhet med den tyske författaren
Wolfgang Jiängers ”Striden om Gummit”, översatt till svens-
ka av Nils Holmberg. I dessa dagar, då gummit för vår del
kommit att spela en otrevligt framträdande roll i krishushåll-
ningen kan det måhända vara av det största intresse för
ER att närmare ta del av det elastiska ämnets öden genom
iderna.
Författaren ger på de 198 sidorna det eftertraktade ämnets
hela historia från tiden långt före nya världens upptäckande
fram till tillverkningen av syntetiskt gummi åren före andra
världskrigets utbrott 1939. Jiänger skakar myriader av fakta
ur ärmen och fogar dem samman på ett sätt, som gör skäl
för benämningen genialt. Naturligtvis undgår inte heller
Jänger, lika litet som alla andra, att bli subjektiv vid be-
dömandet av de olika nationella insatserna i striden om He-
vea Brasiliensis” mjölksaft, men hans subjektivitet är hela
tiden ärlig och medveten och ger läsaren möjligheter till egna
funderingar.
Striden om gummit har hela tiden varit hård och har förts
med skarpa vapen. På den tiden då Mackintosh i sitt labo-
ratorium i Skottland experimenterade med sina regnkappor
och Goodyear ”vulkaniserade” med kalkvatten och salpeter-
syra, hade väl inte striden så stor omfattning, men sedan
penningmagnaterna väl kommit underfund med gummits rätta
värde och dess möjligheter på världsmarknaden, blev det en
strid, som kostade både blod och material. Tragedierna kring
Amazonfloden och Kongos flöden under gummiherrarnas egid
äro fula blad i mänsklighetens historia, och Wolfgang Jinger
gör dem inte vackrare.
För den som vill lära känna gummits historia kan ”Striden
om gummit” rekommenderas som en utmärkt grundkälla,
som ger oanade hjälpmöjligheter till fortsatt studium. Genom
sin klara uppläggning av det stora materialet, genom sin
friska stil och sin oräddhet att göra värderingar har Jinger
dessutom skapat en bok, som kan läsas som rena förströelse-
litteraturen, en spännande skildring ur ”levande livet”.
I bokens sista kapitel behandlas det syntetiska gummits
historia och framställning. Vi tar oss friheten återge ett
avsnitt ur detsamma.
; VÄNS
&
ill de råvaror som världsindustrien inte kan undvara, kan
förutom petroleum, stenkol, bomull och järn även gummi
räknas. Sedan gummit väl indragits i näringslivets -vittom-
fattande nät och förbrukningen därigenom snabbt stigit,
skymtar gummibristens spöke vid horisonten. Sista kvartsek-
Iet på 1800-talet var detta bekymmer så starkt att England
beslöt att vidta kraftåtgärder för att öka produktionen. Un-
der de fyra decennier som försiggick detta skickelsedigra be-
slut hade konsumenterna många hårda prövningar att utstå.
Priset steg till nästan oöverkomlig höjd, och medan exporten
från produktionsländerna hotade att sjunka, ökades indu-
strins behov oavbrutet. I detta nödläge, då gummi hotade
att bli nästan en lyxvara, började man också tänka på möj-
ligheten att framställa gummi på syntetisk väg, med hjälp
av kemiska processer, och frigöra sig från beroendet av tropi-
kernas sol,
En syntes av ett ämne förutsätter en noggrann kännedom
om dess kemiska sammansättning. Vid analysen av den torra
22 TEKNIK för ALLA
GUMMI
gummimassan, vars huvudbeståndsdel, vattnet, redan odla-
ren hade avlägsnat, visade det sig att den bestod av en myc-
ket skiftande blandning, vilket ju var helt naturligt med en
naturprodukt som vuxit i olika länder och behandlats på olika
sätt. Vid sidan av betydelselösa mängder aska och socker
fann man i blandningen kåda och äggviteämnen av en kvan-
titet av mellan 0 och 6 procent; som hade ett visst inflytande
på slutproduktens egenskaper. Den avgjort största delen av
massan, 90 å 97 procent, utgjordes av det rena gummit.
Redan så tidigt som 1860 hade Williams konstaterat att
en av gummits viktigaste beståndsdelar var det färglösa och
lättflytande kolväteämnet isopren. Fransmannen Bouchardat
rekommenderade detta ämne som utgångspunkt vid syntesen
av ”äkta gummi”, och kort därpå lyckades det kemisterna
att framställa isopren och liknande ämnen i smärre mängder.
Kondakow hade iakttagit att metyl-isopren, om det fick stå,
stelnade till ett ämne med gummiliknande egenskaper som
emellertid hastigt sönderfrättes under inflytande av luftens
syre. Dessa föga hoppingivande resultat fick man nöja sig
med i flera decennier.
Emellertid steg gummipriset undan för undan och mark-
naden fick sin prägel av den genom rovdriften alltmer be-
gränsade tillgången på gummiträd. Samtidigt utvecklades
emellertid den organiska kemin, och det föreföll inte att vara
ett alldeles omöjligt uppslag då den tyske kemisten Fritz Hof-
mann 1906 för Carl Duisberg och Friedrich Bayer framlade
planen att på allvar gripa sig an med den syntetiska fram-
ställningen av ett begärligt ämne. Förslaget föll i god jord
och hundratusen mark årligen under en period av tio år ställ-
des till förfogande för ändamålet.
De närmast till hands liggande utgångspunkten för konst-
produkten var naturligtvis isoprenet. Emellertid lade Hof-
mann och hans medarbetare försöken på en bredare basis
och började samtidigt med syntesen av ett enklare kolväte,
butadien, och några av dess förbindelser, av vilka dimetyl-
butadien under världskriget hade spelat en stor roll. För
alla dessa ämnen fann han efter långvariga försök tekniskt
genomförbara synteser som möjliggjorde en framställning av
utgångspunkten i önskade mängder,
Med åstadkommande av grundsubstansen var emellertid en-
dast första steget i syntesen taget. Det gällde nu att för-
vandla ämnet i fråga till gummi, och detta hade hittills miss-
lyckats. Bouchardat 1875 och C. Herries 1902 hade förgäves
försökt att på nytt göra gummi av det isopren som de fick
fram ur gummi. Experimenten misslyckades på grund av att
naturprodukten inte bestod av isolerade isoprenmolekyler,
utan dessa var sammanfogade i serier eller kedior, en proce-
dur som går under benämningen polymerisering. Detta änd-
rade inte den kemiska sammansättningen men väl ämnets
fysiska egenskaper. Med fortskridande polvmerisering bildar
molekylerna allt längre kedjor, specifika vikten ökas och ga-
sen förvandlas till en vätska som blir segare och segare, över-
går i en tänjbar massa och till slut stelnar fullständigt.
Det var Hofmann som kom till det avgörande resultatet
på detta område som man förut inte hade haft någon erfa-
renhet av. För att komma i besittning av polymeriseringens
hemlighet måste han tvinga utgångsmaterialet att bilda lika-
dana kedjor som i naturtillståndet. Häruti lyckades Hofmann
så bra att han åstadkom omkring tusen ton användbart ma-
terial. Wallach hade påvisat ljusets inflytande på polymeri-
seringen av isopren, men -Hofmanns senare försök gav till
resultat att efter ett och ett halft år förelåg en vätska av
samma konsistens som en tunn sockerlösning, vilket visade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>