cv VLADIMIR SEMITJOV TfA:s FÖLJETONG och tog en plåt av den originella skaran, som alltjämt stod där med armar upp- åt sträck. I detsamma inträffade något fullkomligt oväntat. I luften dök en enorm fågel upp; men det var ingen få- gel utan vid närmare påseende liknade den en jättestor läderlapp eller kanske rättare fjäril. Vingarna var gråa och (Forts. från föregående n:r). Möte med Marsinvånarna. D å en bred chaussé, som löpte utefter kanalen. närmade sig en liten grupp levande varelser. Man kunde från far- tyget konstatera, att de var iförda klä- der. De hade egendomliga huvor, som gick långt ned och dolde ansiktet. Till storleken vår de som 10—12 års barn, alltså avsevärt mindre än fullvuxna jordmänniskor. De förflyttade sig med hjälp av två ben, och de hade också två armar, som visserligen föreföll något tunna och spinkiga; men i gengäld var huvudena så mycket större. ; John räknade till tolv stycken sådana varelser. De rörde sig långsamt. Två av dem höll sig ett stycke framför de andra; på deras hållning kunde man se att de intog ett slags särställning. Detta var alltså de mycket omtalade marsinvånarna. — Men de sger ju faktiskt ut som 18 TEKNIK för ALLA människor? avbröt honom den stränge logikern Mac. Nere på jorden finns det gott om folk, som är långt ifrån förnuf- tiga. | — De törs visst inte komma ända fram, anmärke doktor Sternborn. Vi måste på något sätt visa att de är väl- komna. John och ingenjör Eckard tog på sig sina hermetiska dräkter, plockade ur förrådet fram en stor amerikansk flagga och gick upp i observatoriet. Minuten efter hängde stjärnbaneret ut genom fönstret, långsamt vajande mot den blekblå himlen. — Där ser ni, sade Hardman. Flag- gan vajar — då finns det alltså luft och vind här på Mars. Den lilla gruppen hade nu observerat flaggan och förstod tydligen att det var en hälsning. De sträckte upp sina främ- re extremiteter, d. v. s. armarna. De två ledarna giorde det först, sedan följ- de andra deras exempel. — De besvarar vår hälsning, sade John. Det verkar ju ”hands up”! Pre- cis som de skulle vara rädda att bli be- skjutna. Marion hade letat reda på sin kamera smälte nästan samman med himlens blekblå färg; däremot urskilde man tyd- ligt kroppen och sex ynkligt tunna ben. — Vad är det där för någonting? utbrast Mac. — En jättefjäril! Fula flygfän de. har på den här planeten! — Den döper vi till ”Marsmaran”, föreslog Marion. : Expeditionens deltagare drog på mun- nen, men marsinvånarna fann situatio- nen allt annat än skrattretande. De slöt sig tätt tillsammans och gjorde sig beredda till försvar. Jätteinsekten när- made sig dem, men så, inom bråkdelen av en sekund, var den som bortblåst! Försvunnen! De gråa vingarna för- vandlades till litet aska, av själva bålen återstod endast en liten svart klump, som föll till marken. — Jag har det!.... Det var dödsstrå- larnas verk! sade doktor Sternborn. Alla kände sig häpna över vad de nyss bevittnat. Hela intermezzot hade inte tagit mer än ett par sekunder: Man fick antaga, att iättefjäriln var ett rovdjur, som var farligt för den allmänna säker- heten på Mars. I annat fall hade de nog inte dödat den. En sak, som Mac redan observerat, var att det inte fanns några fåglar, och han förklarade detta med att