Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 43.000.000 mil i världsrymden, av Vladimir Semitjov - Möte med Marsinvånarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
cv
VLADIMIR SEMITJOV
TfA:s
FÖLJETONG
och tog en plåt av den originella skaran,
som alltjämt stod där med armar upp-
åt sträck. I detsamma inträffade något
fullkomligt oväntat. I luften dök en
enorm fågel upp; men det var ingen få-
gel utan vid närmare påseende liknade
den en jättestor läderlapp eller kanske
rättare fjäril. Vingarna var gråa och
(Forts. från föregående n:r).
Möte med Marsinvånarna.
D å en bred chaussé, som löpte utefter
kanalen. närmade sig en liten grupp
levande varelser. Man kunde från far-
tyget konstatera, att de var iförda klä-
der. De hade egendomliga huvor, som
gick långt ned och dolde ansiktet. Till
storleken vår de som 10—12 års barn,
alltså avsevärt mindre än fullvuxna
jordmänniskor. De förflyttade sig med
hjälp av två ben, och de hade också två
armar, som visserligen föreföll något
tunna och spinkiga; men i gengäld var
huvudena så mycket större. ;
John räknade till tolv stycken sådana
varelser. De rörde sig långsamt. Två
av dem höll sig ett stycke framför de
andra; på deras hållning kunde man se
att de intog ett slags särställning.
Detta var alltså de mycket omtalade
marsinvånarna.
— Men de sger ju faktiskt ut som
18 TEKNIK för ALLA
människor? avbröt honom den stränge
logikern Mac. Nere på jorden finns det
gott om folk, som är långt ifrån förnuf-
tiga. |
— De törs visst inte komma ända
fram, anmärke doktor Sternborn. Vi
måste på något sätt visa att de är väl-
komna.
John och ingenjör Eckard tog på sig
sina hermetiska dräkter, plockade ur
förrådet fram en stor amerikansk flagga
och gick upp i observatoriet. Minuten
efter hängde stjärnbaneret ut genom
fönstret, långsamt vajande mot den
blekblå himlen.
— Där ser ni, sade Hardman. Flag-
gan vajar — då finns det alltså luft
och vind här på Mars.
Den lilla gruppen hade nu observerat
flaggan och förstod tydligen att det var
en hälsning. De sträckte upp sina främ-
re extremiteter, d. v. s. armarna. De
två ledarna giorde det först, sedan följ-
de andra deras exempel.
— De besvarar vår hälsning, sade
John. Det verkar ju ”hands up”! Pre-
cis som de skulle vara rädda att bli be-
skjutna.
Marion hade letat reda på sin kamera
smälte nästan samman med himlens
blekblå färg; däremot urskilde man tyd-
ligt kroppen och sex ynkligt tunna ben.
— Vad är det där för någonting?
utbrast Mac.
— En jättefjäril! Fula flygfän de.
har på den här planeten!
— Den döper vi till ”Marsmaran”,
föreslog Marion. :
Expeditionens deltagare drog på mun-
nen, men marsinvånarna fann situatio-
nen allt annat än skrattretande. De
slöt sig tätt tillsammans och gjorde sig
beredda till försvar. Jätteinsekten när-
made sig dem, men så, inom bråkdelen
av en sekund, var den som bortblåst!
Försvunnen! De gråa vingarna för-
vandlades till litet aska, av själva bålen
återstod endast en liten svart klump,
som föll till marken.
— Jag har det!.... Det var dödsstrå-
larnas verk! sade doktor Sternborn.
Alla kände sig häpna över vad de nyss
bevittnat. Hela intermezzot hade inte
tagit mer än ett par sekunder: Man fick
antaga, att iättefjäriln var ett rovdjur,
som var farligt för den allmänna säker-
heten på Mars. I annat fall hade de nog
inte dödat den. En sak, som Mac redan
observerat, var att det inte fanns några
fåglar, och han förklarade detta med att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
