luften måste vara så tunn, att endast djur med jättevingar kunde flyga här. Det var annat än de kraftiga drakarna i Venus” täta atmosfär.... Här var fau- nan av allt att döma ytterst torftig. Nu hade alla fartygspassagerarna ta- git på sig de hermetiska dräkterna och gick ner i hissen för att möta gästerna — eller man kanske borde säga värdar- na. Innan doktor Sternborn gick, öpp- nade han fönstren, så att marsluften fick strömma in. — Bara de inte riktar dödsstrålarna mot oss, mumlade Hardman för sig själv i hjälmen. Men de ser väl att vi inte kommer med några dåliga avsikter.... Trappan sänktes, alla begav sig ned på marken och stannade där; för säker- hets skull förenade de sig med telefon- kontakterna, i händelse något skulle in- träffa. — Det är väl bäst att vi tar seden dit vi kommer och också gör armar uppåt sträck, tyckte doktor Sternborn. Och det gjorde de. De två anförarna för den andra grup- pen trädde fram med utsträckta händer. Sternborn och Mac gick emot dem och stannade på ett par stegs avstånd. Dok- tor Sternborn gjorde en gest åt fartyget som om han inbjöd dem att stiga om- bord. De gick fram till trappan; mars- invånarna följde efter och vinkade åt sina kamrater, som också kom. Hissen fick gå upp och ner ett par gånger, innan alla hade kommit upp i stora rummet. Marion, som var mycket intresserad av kläder, lade märke till att främlin- garnas kostymer var av tunn, gulgrå gummiliknande materia, tydligen mycket lätt. På huvudet hade de huvor, som liknade fäktmasker. Genom maskerna såg man deras stora grå ögon. — Hur ska vi kunna resonera med dem? undrade hon. De ser riktigt trev- liga ut, tycker jag. Jordvarelserna betraktade marsinvå- narna med oförställd förvåning. De se- nare uppträdde betydligt mera otvun- get. Var de förvånade, så visade de det inte. De såg sig lugnt omkring i. rum- met. Doktor Sternborn gjorde en gest mot fönstren, varpå han gick fram och stängde dem. Han visade på syreappa- raten och pekade med handen i luften. Det var ju tydligt, att eftersom mars- invånarna måste ha masker på sig, så var de inomhus vana vid tätare luft än den som fanns ute. Professor Mac visade dem barome- tern. Marsinvånarna skockade sig om- kring den. Därpå satte professorn sy- reapparaterna i funktion. Barometerns visare började röra på sig, allt efter- som trycket steg. Marsinvånarna upp- fattade helt säkert allt som försiggick, ty när trycket närmade sig 700 mm, - tog de av sig maskerna; jordvarelserna följde deras exempel och lyfte på hjäl- marna och befriade sig därefter från de hermetiska dräkterna. En av marsinvånarna gick fram till doktor Sternborn, tog försiktigt i hans kavaj och kände på tyget, som det ab- solut inte var något fel på; det var engelskt och av bästa kvalitet. Gransk- ningen utföll till hans belåtenhet, ty han nickade gillande. doktorns hand och studerade huden. Deras ögon var påfallande stora och hade ett mycket intelligent uttryck. Nä- sor saknade de nästan allde!'es. Mun- nen var däremot normal, och innanför läpparna syntes två rader små gula tän- der. Haka hade de inte, och hjässan var alldeles blank. Pannorna voro breda och framskjutande. De hade varken ögonbryn eller skägg, överhuvud ingen hårväxt. Huden var blek och färglös. De såg sjukliga ut. Blicken var sorg- sen och allvarlig. Armarna var smala och långa, händerna ytterst välformade. Även benen verkade oproportionerligt långa i förhållande till kroppen. Huvu- det övergick omedelbart i bålen utan nå- gon hals; de var mycket smala över ax- larna. Kropparna verkade spröda och klena och tycktes med möda bära upp de stora huvudena. En av marsinvånarna tog Marions hand i sin och betraktade hennes fingrar, som var betydligt gröv- re och klumpvigare än hans egna. Hans hand var kall; det kändes som om hon höll i en groda. Helst skulle hon ha ve- lat dra undan sina fingrar, men av ar- tighet lät hon honom behålla dem. — Jag skulle aldrig ha trott att de var så lika oss, sade Hardman. — Var och en talar för sig, inföll den buttre Eckard. = De måtte inte ha mycket blod i sig, anmärkte Marion. Titta, han drar på munnen! sade hon och nickade åt mars- nvånaren, vars drag verkligen upplys- tes av ett svagt leende, varpå han lät höra ett skratt, som lät som ett barns. — Det var då Därpå tog han -: — Varför det? utbrast Hardman harmset. Jag känner mig inte på min- sta sätt underlägsen, det vill jag bara upplysa om. Medan jordvarelserna resonerade, nöll marsinvånarna sig tysta och lyssnade på de främande ljuden, som dock inte tycktes göra något obehagligt intryck. Därpå började två av dem överlägga; de talade gutturalt och dämpat, orden var korta och uttrycksfulla. — På ett par veckor skall jag lära mig snacka marska, sade John. Det lå- ter precis som när kanakerna på Hawaii pratar.... Undrar om de vet varifrån vi kommer? Professor Mac bugade sig för en av marsinvånarna, ledde honom fram till fönstret och pekade upp mot himlen. Därpå pekade han på sig själv och sina kamrater, på fartyget och inredningen. . Marsinvånaren förstod honom. Han sade något som Mac inte begrep. Doktor Sternborn lade några ark pap- per och en ask med färgpennor på bor- det, varpå han inbiöd marsinvånarna att ta plats. Han tog en penna och bör- jade rita på papperet. Han ritade so- len och markerade dess strålar, han drog upp banorna för Merkurius, Venus; jorden och Mars. Han ritade en liten måne intill jorden och två vid Mars. Marsinvånarna följde noggrant hans fö- rehavanden. En av dem tog en penna, tittade på den och prövade den på papperet. De andra sade något till honom, och då la- de han ifrån sig pennan på bordet. Dok- tor Sternborn gjorde en gest åt sina kamrater, mot himlen och i luften. för väl, sade Mac. Skrattet är förbe- hållet varelser med själ, påstår Berg- Son. ... — De andas pre- cis som vi, an- märkte doktor Sternborn. — Följ- aktligen måste de ha lungor.... — De är klena till växten, men kraniets omfång tyder på stor intel- ligens, sade Mac. — Stort huvud och litet vett, heter det ju, inföll Ec- kard. — Ja, men i det här fal'et passar det inte in. Vi har säkert att göra med ett slags över- människor.... Så där kommer våra efterlevande på jorden kanske att se ut om några miljoner år — om de inte uwtrotat varandra innan dess. I varje fall måste vi te oss mycket primitiva i räknestickor utmärka sig genom materialet, det lätta och elastiska ARISTOPAL påverkas av väta, kyla och som är motståndskraftigt för slag och likmässiga och största precision och exakthet Katalog, prislista och alla upplysningar erhållas av SKOGLUND & BOURELIUS David Bagaresgata 29, Stockholm, telefon 210151 (konstharts), torka, som ej värme eller absolut stötar, tungans lätta glidningsförmåga, deras ögon. TEKNIK för ALLA 19