- Project Runeberg -  Teknik för Alla / Nr 8. 20 febr. 1942 /
19

(1940-2001) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 43.000.000 mil i världsrymden, av Vladimir Semitjov - Möte med Marsinvånarna - Annonser

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

luften måste vara så tunn, att endast
djur med jättevingar kunde flyga här.
Det var annat än de kraftiga drakarna i
Venus” täta atmosfär.... Här var fau-
nan av allt att döma ytterst torftig.

Nu hade alla fartygspassagerarna ta-
git på sig de hermetiska dräkterna och
gick ner i hissen för att möta gästerna
— eller man kanske borde säga värdar-
na. Innan doktor Sternborn gick, öpp-
nade han fönstren, så att marsluften
fick strömma in.

— Bara de inte riktar dödsstrålarna
mot oss, mumlade Hardman för sig själv
i hjälmen. Men de ser väl att vi inte
kommer med några dåliga avsikter....

Trappan sänktes, alla begav sig ned
på marken och stannade där; för säker-
hets skull förenade de sig med telefon-
kontakterna, i händelse något skulle in-
träffa.

— Det är väl bäst att vi tar seden dit
vi kommer och också gör armar uppåt
sträck, tyckte doktor Sternborn. Och
det gjorde de.

De två anförarna för den andra grup-
pen trädde fram med utsträckta händer.

Sternborn och Mac gick emot dem och
stannade på ett par stegs avstånd. Dok-
tor Sternborn gjorde en gest åt fartyget
som om han inbjöd dem att stiga om-
bord. De gick fram till trappan; mars-
invånarna följde efter och vinkade åt
sina kamrater, som också kom.

Hissen fick gå upp och ner ett par
gånger, innan alla hade kommit upp i
stora rummet.

Marion, som var mycket intresserad
av kläder, lade märke till att främlin-
garnas kostymer var av tunn, gulgrå
gummiliknande materia, tydligen mycket
lätt. På huvudet hade de huvor, som
liknade fäktmasker. Genom maskerna
såg man deras stora grå ögon.

— Hur ska vi kunna resonera med
dem? undrade hon. De ser riktigt trev-
liga ut, tycker jag.

Jordvarelserna betraktade marsinvå-
narna med oförställd förvåning. De se-
nare uppträdde betydligt mera otvun-
get. Var de förvånade, så visade de det
inte. De såg sig lugnt omkring i. rum-
met.

Doktor Sternborn gjorde en gest mot
fönstren, varpå han gick fram och
stängde dem. Han visade på syreappa-
raten och pekade med handen i luften.
Det var ju tydligt, att eftersom mars-
invånarna måste ha masker på sig, så
var de inomhus vana vid tätare luft än
den som fanns ute.

Professor Mac visade dem barome-
tern. Marsinvånarna skockade sig om-
kring den. Därpå satte professorn sy-
reapparaterna i funktion. Barometerns
visare började röra på sig, allt efter-
som trycket steg. Marsinvånarna upp-
fattade helt säkert allt som försiggick,
ty när trycket närmade sig 700 mm,

- tog de av sig maskerna; jordvarelserna

följde deras exempel och lyfte på hjäl-
marna och befriade sig därefter från de
hermetiska dräkterna.

En av marsinvånarna gick fram till
doktor Sternborn, tog försiktigt i hans
kavaj och kände på tyget, som det ab-
solut inte var något fel på; det var
engelskt och av bästa kvalitet. Gransk-
ningen utföll till hans belåtenhet, ty

han nickade gillande.
doktorns hand och studerade huden.

Deras ögon var påfallande stora och
hade ett mycket intelligent uttryck. Nä-
sor saknade de nästan allde!’es. Mun-
nen var däremot normal, och innanför
läpparna syntes två rader små gula tän-
der. Haka hade de inte, och hjässan var
alldeles blank. Pannorna voro breda
och framskjutande. De hade varken
ögonbryn eller skägg, överhuvud ingen
hårväxt. Huden var blek och färglös.
De såg sjukliga ut. Blicken var sorg-
sen och allvarlig. Armarna var smala
och långa, händerna ytterst välformade.
Även benen verkade oproportionerligt
långa i förhållande till kroppen. Huvu-
det övergick omedelbart i bålen utan nå-
gon hals; de var mycket smala över ax-
larna. Kropparna verkade spröda och
klena och tycktes med möda bära upp de
stora huvudena. En av marsinvånarna
tog Marions hand i sin och betraktade
hennes fingrar, som var betydligt gröv-
re och klumpvigare än hans egna. Hans
hand var kall; det kändes som om hon
höll i en groda. Helst skulle hon ha ve-
lat dra undan sina fingrar, men av ar-
tighet lät hon honom behålla dem.

— Jag skulle aldrig ha trott att de
var så lika oss, sade Hardman.

— Var och en talar för sig, inföll den
buttre Eckard.

= De måtte inte ha mycket blod i sig,
anmärkte Marion. Titta, han drar på
munnen! sade hon och nickade åt mars-
nvånaren, vars drag verkligen upplys-
tes av ett svagt leende, varpå han lät
höra ett skratt, som lät som ett barns.

— Det var då

Därpå tog han -:

— Varför det? utbrast Hardman
harmset. Jag känner mig inte på min-
sta sätt underlägsen, det vill jag bara
upplysa om.

Medan jordvarelserna resonerade, nöll
marsinvånarna sig tysta och lyssnade
på de främande ljuden, som dock inte
tycktes göra något obehagligt intryck.
Därpå började två av dem överlägga; de
talade gutturalt och dämpat, orden var
korta och uttrycksfulla.

— På ett par veckor skall jag lära
mig snacka marska, sade John. Det lå-
ter precis som när kanakerna på Hawaii
pratar.... Undrar om de vet varifrån
vi kommer?

Professor Mac bugade sig för en av
marsinvånarna, ledde honom fram till
fönstret och pekade upp mot himlen.
Därpå pekade han på sig själv och sina
kamrater, på fartyget och inredningen. .

Marsinvånaren förstod honom. Han
sade något som Mac inte begrep.

Doktor Sternborn lade några ark pap-
per och en ask med färgpennor på bor-
det, varpå han inbiöd marsinvånarna att
ta plats. Han tog en penna och bör-
jade rita på papperet. Han ritade so-
len och markerade dess strålar, han
drog upp banorna för Merkurius, Venus;
jorden och Mars. Han ritade en liten
måne intill jorden och två vid Mars.
Marsinvånarna följde noggrant hans fö-
rehavanden.

En av dem tog en penna, tittade på
den och prövade den på papperet. De
andra sade något till honom, och då la-
de han ifrån sig pennan på bordet. Dok-
tor Sternborn gjorde en gest åt sina
kamrater, mot himlen och i luften.

för väl, sade Mac.
Skrattet är förbe-
hållet varelser med
själ, påstår Berg-

Son. ...

— De andas pre-
cis som vi, an-
märkte doktor
Sternborn. — Följ-
aktligen måste de
ha lungor....

— De är klena
till växten, men
kraniets omfång

tyder på stor intel-
ligens, sade Mac.

— Stort huvud
och litet vett, heter
det ju, inföll Ec-
kard.

— Ja, men i det
här fal’et passar
det inte in. Vi har
säkert att göra
med ett slags över-
människor.... Så
där kommer våra
efterlevande på
jorden kanske att
se ut om några
miljoner år — om
de inte uwtrotat
varandra innan
dess. I varje fall
måste vi te oss
mycket primitiva i

räknestickor utmärka sig genom

materialet, det lätta och elastiska
ARISTOPAL
påverkas av väta,
kyla och som är motståndskraftigt för
slag och
likmässiga och
största precision och exakthet

Katalog, prislista och alla upplysningar
erhållas av

SKOGLUND & BOURELIUS

David Bagaresgata 29, Stockholm, telefon 210151

(konstharts),
torka,

som ej
värme eller
absolut

stötar, tungans

lätta glidningsförmåga,

deras ögon.

TEKNIK för ALLA 19

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:15:05 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfa/1942-8/0019.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free