- Project Runeberg -  Teknik för Alla / Nr 8. 20 febr. 1942 /
20

(1940-2001) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 43.000.000 mil i världsrymden, av Vladimir Semitjov - Möte med Marsinvånarna - Den genomskinliga staden - Annonser

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Varm Tussin

:

4

EINDHOLMS DROGHANDEL
Bildad 1902
Stockholm 21 i

r> VID HOSTA —
4
Milt och behagligt slemlösande I
vid luftrörskatarr, bronkialastma
och förkylningshosta.
Med ä |)
bruksanv. 1: 25 apotek $

Tel, 332547

Vy

NARA

MODELLBYGGARE!

Bygg en av dessa trevliga
modeller!

Här är en splitterny,
modell av den välkända Hawker

(B 4),
plan.

Nr. S-6.

En ut

Svenskt störtbomb-
plan B 4. Nr. A-36.
Spännvidd 56.8 cm.

Pris kr. 6: 75.

länge efterlängtad
”Hart”

Flygvapnets beprövade Istörtbamn.
Skala 1/20.

Seglande modellbåt ”Vineta”.

Längd ö. a. 43 cm. Pris Kr. 7: 50.
omordentligt trevlig seglande mo-

dellbåt som bygges på spant — just vad

Ni ön
Båda LI

storlek med

skat för kommande sommarferier!

yggsatserna innehålla ritning i full
svensk text samt för

byggandet erforderligt material (ej blyköl

för ”Vineta”) men ej lim el. färg.
Ing. H. Vilén, Banérgatan 41, Stockholat
Exp. Hot POSCES UA CKEEsr ova + porto
ULGOELOG st. A-36 och ........ st. 9-6 samt
COCO GACO st. lim å 65 öre
IN ES 1111 a GOT GUL BLT RÖ TECEL UCTG GK EEBOSTCUÄGE
JL FY [SET Merete UobR bt UUdLECS ULTYCLUTLELTYGG
UU GOTUGLEUAGOTLUJOLGOLYCA EFANS
20 TEKNIK för ALLA

— Vi kommer därifrån! sade han
och pekade på den rundel på papperet,
som skulle föreställa jorden.

Marsinvånarna började en ivrig över-
läggning på sitt gutturala språk. De
fattade tydligen vad doktorn menade. De
förstod att de hade göra med varelser
från en annan planet. Men någon stör-
re förvåning väckte det inte.

Nu plockade doktor Sternborn fram
diverse grejor ur skåpen och demonstre-
rade dem för gästerna. Han visade bil-
der av djur och växter. Marsinvånarna
följde intresserat med; att döma av ett
och annat utrop fann de det hela myc-
ket spännande.

En av marsinvånarna tog nu en penna
och ritade en cirkel. Inuti cirkeln drog
han upp några linjer; snart framträdde
Amerikas konturer, därpå ritade han
Afrika, Australien oeh Europa. Till och
med Skandinaviska halvön framträdde
tydligt. ...

— De har väl reda på sig, sade Mac.
De måste alltså ha teleskop.

Doktorn pekade på jorden och såg frå-
gande på en av marsinvånarna. Denne
mötte hans blick och uttalade långsamt
och tydligt ordet O k a m o. Därpå
pekade han på Mars och sade O ve do,
på solen och sade O1l1emo. Doktorn
upprepade orden, och marsinvånarna
nickade gillande.

Nu tog professor Mac en penna, sade
”A” och ritade denna bokstav. Marsin-
vånaren upprepade ljudet och ritade en
krumelur. Mars hade sitt eget alfabet.
Efter en stund hade Mac hela marsalfa-
betet på papneret.. Men jordalfabetet
räckte inte til. Marsinvånarnas språk
var rikare på ljud än engelskan.

Nu vidtog en ömsesidig kurs i elemen-
tär matematik. Doktor Sternborn höll
upp ett finger och sade ”Ett”, därpå
”två” o. s. v. Marsinvånarna hade sitt
eget sätt att räkna, som varken doktorn
eller Mac lyckades bli klok på.

Under tiden hade Marion kokat kaffe.
Bordet täcktes med en vit linneduk; kop-
par och fat, glas och assietter ställdes
fram. Ingenting av detta väckte någon
förundran hos marsinvånarna. De smut-
tade försiktigt på vinet, som de tydligen
fann välsmakande. Marion bjöd dem
konserverade aprikoser. De smakade på
dem och log belåtet mot varandra.

Nu hade flera andra marsinvånare

vågat sig fram till fartyget och stod

och tittade på det. Måhända var de oro-
liga för sina kamraters öde, men dessa
gjorde ett tecken åt dem från fönstren,
varpå de andra lugnt avlägsnade sig.

Doktor Sternborn tog nu med sig gäs-
terna på en ingående inspektion av far-
tyget. För John var det minst lika in-
tressant, ty doktorn drog sig inte för att
demonstrera åtskilligt, som han dittills
bevarat som en hemlighet. Inför flera
av de saker de fick se skakade marsin-
vånarna oförstående på huvudet, andra
föreföll dem bekanta. Doktorn hoppa-
des att de i utbyte skulle visa honom
hur långt de hunnit i teknik.

John var mycket angelägen att få ve-
ta, hur många invånare det fanns på
Mars, men i det fallet kom han till kor-
ta. De förstod honom inte.

Solen började luta mot sin nedgång.
Dygnet på Mars var endast en halv tim-
me längre än på jorden, och dagen nal-
kades sitt slut. Genom <fönstren såg
man marken som en röd öken. En av
marsinvånarna tog litet salt från salt-
karet på bordet, prövade det på tungan
och sökte förklara något, varvid han pe-
kade mot fönstret. Jordvarelserna för-
stod vad han menade; det fanns mycket
av den varan på Mars.

Kort därpå gjorde gästerna uppbrott.
De förklarade med åtbörder, att de skul-
le komma igen dagen därpå för att häm-
ta de långväga främlingarna till staden.

Jordvarelserna och marsinvånarna
skildes som de bästa vänner. Doktor
Sternborn följde dem ned på trappan.
När han kom tillbaka, pågick ett livligt
samtal.

— De är säkert mycket högt kultive-
rade, sade Mac.

— Mycket fina till sättet åtminstone,

tyckte Marion. Jag hade väntat mig nå-

got helt annat, några fantastiska skep-
nader, jag vet inte vad. ...

— Hur så? avbröt hennes far. Natu-
rens lagar är desamma i hela univer-
sum. Här på Mars är förhållandena in-
te så förfärligt olika dem på jorden. Vi
skulle ju gott kunna leva här...

— Vinet tyckte de om.

— Jojo, sånt kan de inte åstadkomma.

— Men så såg de också ledsna ut.

— De har det nog inte för roligt. Ba-
ra öknar runt omkring. .

— Jag begriper inte vad de lever av.
Här finns ju inga djur.

— Ni glömmer jättefjärilen.

— Ja, men den var det inte mycket
kött på.

Skymningen sänkte sig över Mars.
Tvenne månar, den ena liten, den and-
ra större än den jordiska Luna, seglade
upp på den molnfria himlen och kastade
ett matt sken över det trista landskapet.
Den stora månen förflyttade sig från

väster till öster så fort, att man nästan

såg hur den rörde sig. På avstånd lyste
marsstadens glashus. Man fick ett in-
tryck av att sista återstoden av livet
på Mars gömde sig i dessa glashus, lik-
som ville det hålla ut in i det sista.

— Jag företäller mig att de har gott
om samtalsämnen där, liksom vi här,
sade Hardman. Men jag skulle inte vil-
ja byta med dem. .

— Och de skulle nog inte vilja byta
med oss, sade doktor Sternborn.

Den genomskinliga staden.
M orgonen därpå väcktes alla ombord
av ett förfärligt oväsen utanför
fartyget. Det väste och fräste som när
ett lokomotiv släpper ut ångan. När de
tittade ut genom fönstren, upptäckte de
strax varifrån oljudet härrörde. = Det
var två jätteinsekter, som hade råkat i
slagsmål. Den ena var en meterlång -:
larv, täckt med stickiga borst, den andra
en enorm spindel med tunna ben men
kraftiga käkar. <Spindelns kropp var
brunröd som koppar. Striden var ojämn.
Larven kom till korta och blev ett lätt

byte. Spindeln bet den över huvudet
och drog ’den ut i öknen. Det var rus-

Sr att se de gängliga benen kliva iväg.
(Forts. -i nästa n:r.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:15:05 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfa/1942-8/0020.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free