man har till exempel en maskin, som matas med virke och spottar ut färdiga skidor. Det är bara brätt- ningen, som fattas, och den måste än så länge utföras för hand. Fullt så enkel är emellertid inte all tillverkning av skidor. Hantver- ket lever fortfarande kvar, men det skulle stå sig slätt, om man inte hade hjälp av modern teknisk ut- rustning, av specialmaskiner, som snabbt och pålitligt utföra de mest krävande arbetsuppgifter. Industri- tekniken på detta område har gjort skidsporten till hela folkets egen- dom. För 30 år sedan kostade ett par skidor minst 20 kr, en ansenlig summa på den tiden. En snickare hade då åtskilliga dagars arbete på ett par skidor. I dag köper man bättre skidor för billigare pris, och ändå ha arbetslönerna tredubblats sedan 1910. Men det är inte bara teknikens förtjänst, att svenskarna blivit ett skidåkande folk — det är naturligtvis till stor del Skidfräm- Jandets trägna propaganda, som gi- vit resultat. I stället för ett och an- nat skidpar, snickrat för en täv- lingsåkares räkning, tillverkas nu i runt tal varje år 400.000 par skidor i Sverige. Då skidan var ett klumpigt don ör 30 år sedan voro skidor ganska svårhanterliga grejor. De brötos eller splittrades lätt, de voro nästan dubbelt så långa som en medellång person, från 9 till 12 fot, och ganska smala. De buro en- dast på skarsnö och det var nästan omöjligt att klara en sväng med dem. Bindslen användes inte, en- dast en tårem, och för att skidan inte skulle slinta av foten, måste man ha näbbskor. En turiståkare vågade sig inte gärna ut i terrängen med så obekväma redskap. Det var egentligen bara tävlingsåkare, som hade någon glädje av skidor på den tiden. Till eliten av tävlingsåkare hörde redan före 1910 bröderna Alfred och Albert Sandström i Umeå. De voro pampar i Umeå-Kamraterna, där Albert till och med vunnit kam- rat-mästerskapet, den näst största utmärkelse, som kunde vinnas inom skidsporten, då Skidförbundets na- 4 TEKNIK för ALLA tionella var enda rikstävlingen. De två bröderna voro jordbrukarsöner, men de sysslade hellre med såg och hyvel än med spade och plog. Där- för lämnade de så småningom sin hembygd och sökte sig till Stock- holm, där en arbetsam snickare kunde finna en säkrare utkomst än i en liten norrlandssocken. Den flyttningen blev början på sagan om hur ett par norrlandspojkar hjälpte till att driva fram skid- industrin och därmed också den svenska skidsporten. En bild från skidsportens barndom. Skidåkarna Alfred och Albert Sandström samt Backlund. Skidan moderniseras. D e båda skidlöparbröderna blevo medlemmar av Djurgårdens IF, där de tillsammans med hälsinge- pojken N. A. Hedjersson bildade en oslagbar trio och togo hem en mängd pris. De gjorde sig fina ski- dor och experimenterade med val- lor. Ingen i klubben kunde valla så bra som Sandströmarna. Klubb- kamraterna började därför snart begära deras hjälp, inte bara med vallning utan också försatt få nya skidor. Så uppstod helt naturligt den tanken att man skulle ägna sig åt skidmakaryrket på allvar. Det fanns visserligen skidfabriker för- ut, både i Edsbyn och Örbyhus, och i Östersund bodde en skicklig skid- hantverkare, men skidåkning var framtidens sport, därom var man övertygad. Skidfrämjandet visade vägen och allmänheten började bli intresserad av skidåkning. Och så "av skidtyperna. behövde svenska armén en mängd skidor för de vinterutbildade trup- perna. Snart voro bröderna Sandström installerade i en liten lokal på Tun- nelgatan, deras första skidfabrik. Tillverkningen inriktades främst på tävlingsmodeller och långa löp- skidor för armén, men man hade ögonen öppna för kraven på för- bättringar och tänkte på norrmän- nens korta, bekväma terrängskidor. Det diskuterades och planerades, men det blev ingenting av med nya modeller förrän två av klubbkam- raterna bådo att få var sitt par av norsk typ. Då började man rita och experimentera och fick fram en skidmodell av modern typ. Tills vidare blev det dock bara de två be- ställda paren. Man fick nämligen annat att tänka på än reformering Sandströmarna flyttade till en ny fabrik, och så kom kriget 1914. Man måste ägna sig åt att fylla arméns behov av skidor. en även världskriget fick ett Mom och 1919 började Sandströ- marna ta upp tillverkningen av ter- rängskidan, till stor del på grund av allmänhetens krav på en bekvä- mare skida. Men det dröjde ännu några år, innan den moderna ski- dan segrade. Det var 1922, som Skidfrämjandet utlyste en tävling om bästa terrängskidan. Sandströ- marna hade redan erfarenhet och togo hem både första och andra pris. Nästa seger kom 1925, då fabri- ken i en tävling av samma slag tog första priset igen. Efter dessa segrar kunde fabri- ken ägna sig åt den tekniska ut- vecklingen. Man skaffade allt bätt- re Ssnickerimaskiner. Bandsågar, fräsar, maskinhyvlar, riktar och annat voro de enklaste apparaterna (G N Om Teknik för Alla är slutsåld på Eder plats, var vänlig meddela detta ull TfA:s expedition, box 3137, Stockholm 3. € PES)