- Project Runeberg -  Teknik för Alla / Nr 9. 27 febr. 1942 /
4

(1940-2001) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sporten som skapade en svensk storindustri, av T. R—l

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

man har till exempel en maskin,
som matas med virke och spottar
ut färdiga skidor. Det är bara brätt-
ningen, som fattas, och den måste
än så länge utföras för hand.

Fullt så enkel är emellertid inte
all tillverkning av skidor. Hantver-
ket lever fortfarande kvar, men det
skulle stå sig slätt, om man inte
hade hjälp av modern teknisk ut-
rustning, av specialmaskiner, som
snabbt och pålitligt utföra de mest
krävande arbetsuppgifter. Industri-
tekniken på detta område har gjort
skidsporten till hela folkets egen-
dom. För 30 år sedan kostade ett
par skidor minst 20 kr, en ansenlig
summa på den tiden. En snickare
hade då åtskilliga dagars arbete på
ett par skidor. I dag köper man
bättre skidor för billigare pris, och
ändå ha arbetslönerna tredubblats
sedan 1910. Men det är inte bara
teknikens förtjänst, att svenskarna
blivit ett skidåkande folk — det är
naturligtvis till stor del Skidfräm-
Jandets trägna propaganda, som gi-
vit resultat. I stället för ett och an-
nat skidpar, snickrat för en täv-
lingsåkares räkning, tillverkas nu i
runt tal varje år 400.000 par skidor
i Sverige.

Då skidan var ett
klumpigt don

ör 30 år sedan voro skidor

ganska svårhanterliga grejor. De
brötos eller splittrades lätt, de voro
nästan dubbelt så långa som en
medellång person, från 9 till 12
fot, och ganska smala. De buro en-
dast på skarsnö och det var nästan
omöjligt att klara en sväng med
dem. Bindslen användes inte, en-
dast en tårem, och för att skidan
inte skulle slinta av foten, måste
man ha näbbskor. En turiståkare
vågade sig inte gärna ut i terrängen
med så obekväma redskap. Det var
egentligen bara tävlingsåkare, som
hade någon glädje av skidor på den
tiden.

Till eliten av tävlingsåkare hörde
redan före 1910 bröderna Alfred
och Albert Sandström i Umeå. De
voro pampar i Umeå-Kamraterna,
där Albert till och med vunnit kam-
rat-mästerskapet, den näst största
utmärkelse, som kunde vinnas inom
skidsporten, då Skidförbundets na-

4 TEKNIK för ALLA

tionella var enda rikstävlingen. De
två bröderna voro jordbrukarsöner,
men de sysslade hellre med såg och
hyvel än med spade och plog. Där-
för lämnade de så småningom sin
hembygd och sökte sig till Stock-
holm, där en arbetsam snickare
kunde finna en säkrare utkomst än
i en liten norrlandssocken. Den
flyttningen blev början på sagan
om hur ett par norrlandspojkar
hjälpte till att driva fram skid-
industrin och därmed också den
svenska skidsporten.

En bild från skidsportens barndom.
Skidåkarna Alfred och Albert
Sandström samt Backlund.

Skidan moderniseras.

D e båda skidlöparbröderna blevo
medlemmar av Djurgårdens IF,
där de tillsammans med hälsinge-
pojken N. A. Hedjersson bildade en
oslagbar trio och togo hem en
mängd pris. De gjorde sig fina ski-
dor och experimenterade med val-
lor. Ingen i klubben kunde valla så
bra som Sandströmarna. Klubb-
kamraterna började därför snart
begära deras hjälp, inte bara med
vallning utan också försatt få nya
skidor. Så uppstod helt naturligt
den tanken att man skulle ägna sig
åt skidmakaryrket på allvar. Det
fanns visserligen skidfabriker för-
ut, både i Edsbyn och Örbyhus, och
i Östersund bodde en skicklig skid-
hantverkare, men skidåkning var
framtidens sport, därom var man
övertygad. Skidfrämjandet visade
vägen och allmänheten började bli
intresserad av skidåkning. Och så

"av skidtyperna.

behövde svenska armén en mängd
skidor för de vinterutbildade trup-

perna.

Snart voro bröderna Sandström
installerade i en liten lokal på Tun-
nelgatan, deras första skidfabrik.
Tillverkningen inriktades främst
på tävlingsmodeller och långa löp-
skidor för armén, men man hade
ögonen öppna för kraven på för-
bättringar och tänkte på norrmän-
nens korta, bekväma terrängskidor.
Det diskuterades och planerades,
men det blev ingenting av med nya
modeller förrän två av klubbkam-
raterna bådo att få var sitt par av
norsk typ. Då började man rita och
experimentera och fick fram en
skidmodell av modern typ. Tills
vidare blev det dock bara de två be-
ställda paren. Man fick nämligen
annat att tänka på än reformering
Sandströmarna
flyttade till en ny fabrik, och så
kom kriget 1914. Man måste ägna
sig åt att fylla arméns behov av
skidor.

en även världskriget fick ett
Mom och 1919 började Sandströ-
marna ta upp tillverkningen av ter-
rängskidan, till stor del på grund
av allmänhetens krav på en bekvä-
mare skida. Men det dröjde ännu
några år, innan den moderna ski-
dan segrade. Det var 1922, som
Skidfrämjandet utlyste en tävling
om bästa terrängskidan. Sandströ-
marna hade redan erfarenhet och
togo hem både första och andra
pris. Nästa seger kom 1925, då fabri-
ken i en tävling av samma slag
tog första priset igen.

Efter dessa segrar kunde fabri-
ken ägna sig åt den tekniska ut-
vecklingen. Man skaffade allt bätt-
re Ssnickerimaskiner. Bandsågar,
fräsar, maskinhyvlar, riktar och
annat voro de enklaste apparaterna

(G N

Om Teknik för Alla
är slutsåld på Eder plats,
var vänlig meddela detta
ull TfA:s expedition, box

3137, Stockholm 3.
€ PES)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:15:09 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfa/1942-9/0004.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free