TfA:s FÖLJETONG: Berättelsen om radiums upptäckare av Eve Curie (Började i nr 48, 1942.) Sur les effets chimiques des rayons du radium. Marie et Pierre Curie, 1899. (Om radiumstrålarnas kemiska verkan). Sur le poids atomique du baryum ra- difere. Marie Curie, 1890. (Om radium bariums atomvikt). Les nouvelles substances radioactives et les rayons qwelles émettent. Marie et Pierre Curie, 1900. (De nya radioak- tiva ämnena och deras strålning). Sur la radioactivité induite provoquée par les sels de radium. Pierre Curie et André Debierne, 1901. (Om inducerad radioaktivitet, framkallad av radiumsal- ter). Action physiologique des rayons du ra- dium. Pierre Curie et Henri Becquerel, 1901. (Radiumstrålarnas fysiologiska verkningar). Sur les corps radioactifs. Marie et Pierre Curie, 1901. (Om radioaktiva grundämnen). Sur le poids atomique du radium. : Ma- rie Curie, 1902. (Om radiums atomvikt). Sur la mesure absolue du temps. Pierre Curie, 1902. (Om tidens abso- luta mått). Sur la radioactivité induite et sur Pémanation du radium. Pierre Curie, 1903. (Om inducerad radioaktivitet och radiumemanation). Sur la chaleur dégagée spontanément par les sels du radium. Pierre Curie et A. Laborde, 1903. (Om radiumsalternas spontana värmeutveckling). Recherches sur les substances radioac- tives. Marie Curie, 1903. (Undersöknin- gar över radioaktiva ämnen). Sur la radioactivité des gaz qui se dé- gagent de Peau des sources thermales. Pierre Curie et A. Laborde, 1904. (Om radioaktiviteten hos de gaser, som ut- vecklas av vattnet i thermiska källor). Action physiologique de Pémanation du radium. Pierre Curie, Ch. Bouchard et V. Balthazard, 1904. (Radiuriemana- tionens fysiologiska verkningar). Efter att ha sett dagen i Frankrike gör radioaktiviteten hastigt sitt segertåg i utlandet. Alltifrån år 1900 inströmma brev, undertecknade med vetenskapens 18 TEENIE för ALLA berömdaste namn, från England; Tysk- land, Österrike, Danmark till Rue Lho- mond, och de äro alla fyllda med ivriga böner om upplysningar. Curies inleda en aldrig sinande brevväxling med Sir William Crookes, med «professorerna Suess och Boltzmann i Wien, med den danske forskaren Paulsen. I dessa brev lämna radiums upptäckare sina kolleger de förklaringar och tekniska råd de be- gära. I flera länder ägna sig intresse- rade vetenskapsmän åt bemödande att finna ännu okända radioaktiva ämnen. De hoppas genom sina ansträngningar göra nya upptäckter, och deras bemö- danden krönas med framgång. De kun- na på listan av sina lyckade forsknings- resultat uppföra. mesotorium, radioto- rium, ionium, protectinium, radiumbly. År 1903 bevisa två engelska veten- skapsmän, Ramsay och Soddy, att ra- dium ständigt frigör en mindre mängd gas, kaliad helium. Detta är första kända exempel på atomernas omvand- ling. Något senare offentliggöra Rut- herford och Soddy, alltjämt från Eng- land, en häpnadsväckande teori om ”de radioaktiva ämnenas omvandling”, vil- ken de grunda på en hypotes, som Ma- rie Curie redan år 1900 framkastat. De påstå, att radioaktiva grundämnen, till och med då de förefalla oföränderliga, äro mäktiga en spontan evolution. Ju hastigare deras förvandling försiggå, desto våldsammare blir deras ”aktivi- tet”. ”Detta är i själva verket en teori om osammansatta ämnens förvandling, men inte i den bemärkelse alkemisterna upp- fattade den”, skriver Marie Curie. ”Den oorganiska materien skulle enligt den med nödvändighet vara i ständig rörelse genom tiderna, lydande oföränderliga . lagar.” Detta sällsamma radium! — — Isole- rat som klorid tar det form av ett vitt och glanslöst pulver, som man lätt skulle kunna taga för vanligt koksalt. Och likväl framträda dess egenskaper, allt- eftersom de bli kända, på ett alltmera häpnadsväckande sätt. Dess utstrålning, som förrådde det för Curies, övergår i intensitet all förväntan. Den är två mil- - joner gånger starkare än uranets. Ve- tenskapen har redan undersökt den, dis- sekerat den, uppdelat den i tre olika slag av strålar, vilka under det de vis- serligen modifieras dock tränga igenom de ogenomskinligaste ämnen. Endast ett tjockt blyhölje kan hejda dessa: för- såtliga strålar i deras osynliga bana. Radium har sin skugga, sin gengån- gare. Det alstrar spontant ett sällsamt gasformigt ämne: radiumemanation, vil- ket, även det, är aktivt och som till och med då det inneslutes i en glastub, för- tär sig själv varje dag, lydande en oför- änderlig lag. Detta ämne återfinnes i en mängd hälsokällors vatten. ; Ännu ett annat påstående, som kull- kastar de teorier, vilka dittills trotts vara fysikens orubbliga grundval: ra- dium alstrar spontant värme. På en timme producerar det en tillräcklig mängd värme för att smälta sin egen vikt av is. Om man skyddar det mot yttre avkylning, kan dess temperatur stiga till tio grader och mer, utöver den omgivande temperaturen. Det tycks äga de otroligaste egenska- per. Det verkar på fotografiplåtar tvärs igenom svart papper. Det ger atmosfä- ren förmåga att leda elektricitet och kan sålunda på avstånd urladda elektroskop. Det färgar i malva och violett de glas- behållare, vilka ha äran att tjäna det till bostad. Det fräter och kan så småning- om förvandla till damm det papper och den bomull, varmed man omger det. — — : Att det är självlysande veta vi re- an. ”Denna egenskap att lysa kan ej iakt- tagas vid fullt dagsljus”, skriver Ma- rie, ”men i halvmörker märks den tyd- ligt. Det ljus som alstras av en liten mängd radium är så starkt, att man kan se att läsa vid det i mörkret.” Men radium nöjer sig inte ens med att egoistiskt behålla denna underbara gåva för sig själv. Det inverkar fosfore- scerande på en hel mängd kroppar som inte själva ha förmåga att lysa. Så- som t. ex. diamanter. ; ”Diamanter göras fosforescerande ge- nom radiums inverkan och kunna däri- genom «skiljas från strassimitationer, vilkas strålkraft är mycket ringa.” Radiums strålkraft är med andra ord ”smittsam”, alldeles som en stark par- i; fym eller som en sjukdom! Man kan inte lämna något föremål, varken en växt eller ett djur eller en människa i närheten av en radiumtub, utan att des- sa föremål genast erhålla en märkbar ”aktivitet”. Denna förmåga att smit- ta sin omgivning inverkar förvirrande på alla precisionsinstrument och utgör för Pierre och Marie en fara, som de dagligen få bekämpa: ”Då man sysslar med studier över starkt radioaktiva substanser”, skriver Marie, ”måste man iakttaga särskilda försiktighetsmått, ifall man med goda resultat vill fortsätta att göra preci- sionsexperiment.. De olika föremål, som användas på ett kemiskt laboratorium och de, vilka tjäna vid fysiska experi- ment, bli mycket snart radioaktiva och inverka på fotografiplåtar tvärs igenom det svarta papperet. Dammpartiklar, luften i rummet, ens kläder bli radio- aktiva. Luften blir ledande. I det labo- ratorium, där vi arbeta, har det gått