SE Interiör av förarhytten på en Junkers Ju 52. A) fotpedal till sidorodret, B) styrspak till höidrodret, C) ratt för skevningsrodren,D) förarplatserna, E) Lorentz' målflygnings- utrustning för blindflygning, F) ”konstgjord horisont”. dimma eller moln, kommer nu också flygarna till ovärderlig hjälp. Ty ärniskan har alltså i flygplanet vå- gat sig på sin svåraste, hemlighets- fullaste och nyckfullaste fiende — dim- man. Med gula strålkastare söker sig bi- larna fram på vägen. Dova sirener var- nar fartygen för varandra. Försiktigt trevar sig fotgängaren fram genom detta gråvita hav. Tjugu människor är anför- trodda åt flygplansföraren. Hans blick är riktad framåt, men den försöker inte genomtränga det grå enahanda utanför, nej, den koncentrerar sig på de små grön- lysande visarna och på den centimeter- stora bilden av ett flygplan på horisont- indikatorn. Det är hans tysta mekani- ska hjälpare, instrumenten. Visserligen har vi människor under- bara organ i innerörat, jämviktsorga- nen, inte större än en fingernagel. De tre i olika riktningar ställda båggångarna, fyllda med vätska, talar om för oss Horisontindi- kator: Den konstgjorda ho- risonten antydes av det vita tvär- strecket. Flygpla- tänkes sett bak- ifrån och dess lä- ge i förhållande till det vita strecket anger = fullständigt läget i luften. Pljanflykt, ingen sidolutning 309 sidolutning 309 sidolutning Raster vän åt höger vårt läge även om vi sluter ögonen. Visserligen märker vi om vinden blåser fort eller långsamt, om luften uppe i fjällen blir tunn och klar, om vi stiger eller går ned i en hiss. Men människan är en jordvarelse. Hennes sinnen är be- räknade för ett liv på fast mark, och hon är hjälplös i lufthavet med dess tre di- mensioner, i varje fall om hon inte kan utnyttja sina ögon. Den mänskliga orga- nismen är nämligen ett utvecklingshisto- riskt avslutat helt, och för människan är flygningen något ovant, för att inte säga onaturligt. Det är därför a priori tämli- gen sannolikt, att de sinnen som under vår vanliga färd på jorden vägleda oss, skulle visa sig otillräckliga, när vi bör- jade färdas i luften. Dessa sinnen äro synsinnet och det i innerörat belägna statiska organet och samspelet mellan dessa bestämmer vårt jämviktsläge, vår förmåga att orientera oss i rummet. Litet var har vi nog också någon gång, om vi ej haft karta och kompass till förfogande, varit utsatta för det obeha- get att gå vilse i mörker eller dimma. Till att börja med märker man, om man börjar svänga av från sin kurs, men så småningom tappar man alldeles oriente- ringen, Hur mycket svårare måste det då inte vara för piloten, som svävar fritt 1 luften med sin maskin. De första minu- terna går det nog bra, men snart blir han osäker. Han känner att maskinen dyker eller stiger, att den kränger åt ena sidan, och han reagerar till att bör- ja med och möter avvikelserna med ro- derrörelsen. I dimma, där flygaren inte längre har hjälp av ögonen, fungerar inte heller de andra sinnena. Flygaren kan inte veta, om han flyger i korrekt sväng eller om han håller rak kurs. I de kraftiga luftvirvlarna i molnen, i denna häxkittel av lössläppta stormar uppåt och nedåt och åt sidorna, vet han helt enkelt inte, om han rör sig uppåt eller nedåt, ja, till slut vet han inte, om han flyger med huvudet upp eller ner, och har alldeles förlorat orienterings- förmågan, Som exempel på hur bortkom- men en flygare utan specialinstrument är i dimma kan anföras ett fall, som beskri- vits av en känd engelsk militärflygare från år 1915. ”En hög bank av mörka moln låg framför oss. Våra order var att landa, om molnen var alltför svåra, men som två maskiner fortsatte framför mig, for- satte jag också. Det började med en tunn dimma, som sedan tjocknade. Jag fort- satte i omkring tio minuter och upp- täckte då, att jag enligt kompassen hade svängt helt om och hade kurs på havet. Molnen blev tjockare och kompassen blev oduglig, enär den började svänga runt, runt ideligen. Jag befann mig på om- kring 23800 meters höjd och var full- komligt vilse. Nästa sak jag märkte var, att hastighetsmätaren hade rusat upp och det visslade i stagen. Jag rätade upp kärran, men hade förlorat kontrol- len fullkomligt. Jag dök, gled på vingen, överstegrade o. s, v. gång på gång, me- dan farten varierade häftigt. Jag kom inte ut ur molnen, förrän jag endast hade 500 meter kvar till marken. Jag kom då ut med huvudet upp och ned och dykande rakt mot jorden. Så snart jag fick syn på marken arbetade åter mitt balanssinne och jag rätade upp maski- ”r€