hem och skjulet vid Rue Lhomond. Jag borde räkna upp de telegram, som hopa sig på det stora arbetsbordet, de tusentals tidningsartiklar, som utkomma och be- skriva de båda makarna, poserande för fotograferna. Jag känner ingen lust att efterkomma deras önskningar. Jag vet nämligen, att allt detta buller och väsen inte förorsa- kade mina föräldrar annat än obehag. Vi få söka deras tillfredsställelse på annat håll än i dessa publikens intressebetygel- ser. Pierre och Marie äro lyckliga att se sin upptäckt vinna en rättvis uppskatt- ning av den svenska vetenskapsakade- mien. De äro också glada över att bland mängden av lyckönskningar finna i hän- förda ordalag avfattade budskap från stora män, som de beundra. Deras när- mastes glädje rör deras hjärtan och de 70,000 francs, vilka lätta deras dagliga arbetsbörda äro också välkomna. Allt »det övriga», all denna fåfänglighet, vilken de flesta äro så villiga att med oerhörda an- strängningar — ja även med lågheter och tarvlighet — köpa sig, allt detta innebär för makarna Curie endast besvär och plåga. En meningsskiljaktighet av oövervinn- ligt slag ställer sig hindrande mellan dem och denna publik, som erbjuder dem sin sympati. Detta år — 1903 — skall för Curies bli det kanske mest patetiska i deras liv. De hade uppnått den ålder, då snillet i samverkan med erfarenheten för- mår skänka sitt maximum. I ett regndry- pande skjul ha de fullföljt den upptäckt av radium, som kommit världen att häp- na, men deras mission är ännu icke full- bordad. Ännu äro deras hjärnor mäktiga nya ansträngningar. Ännu finns det okän- da rikedomar att utvinna. De vilja — de böra arbeta vidare! Men Berömmelsen bekymrar sig föga om de mål, mot vilka Pierre och Marie sträva. Berömmelsen kastar sig över värl- dens store, den hakar sig fast vid dem med hela sin tyngd. Nobelpriset har ge- nom sin stora popularitet riktat miljoner människors uppmärksamhet på dessa två forskare, miljoner män, kvinnor, filoso- fer, arbetare, borgare, societetsmänniskor, lärda frambära för makarna Curie sin hänförda beundran. Men vad fordra de inte i gengäld för sina hyllningar! Upp- täcktens intellektuella värde, dess mäk- tiga bistånd vid bekämpandet av en ohygglig sjukdom — alla de fördelar våra två forskare oförbehållsamt och vil- ligt skänkt dem — äro inte till fyllest. De beundrande skarorna anse radiums i vissa avseenden ännu ej fullbordade upp- täckt som ett övervunnet stadium. De ha intet intresse att bidraga till dess full- komning. De finna större nöje i att frossa i de pittoreska detaljer, som äro för- knippade med dess tillkomst. De vilja tvinga sig på detta egendomliga par, om vilket ryktet redan spinner fabler: det sägs, att dessa två makar, vilka båda äga snille, ha fört en tillvaro fylld av för- sakelser, att de äro fullkomligt oegen- nyttiga. Och .de nyfikna forska i sina idolers liv, de beröva dem det enda av värde de gärna önska behålla: sin ensam- het, rätten till tystnad och samling. Tidningarna fyllas av porträtt av Pierre och Marie, »en ung blond och späd kvinna av distinguerat utseende», »en in- tagande ung mor, vilkens ömma känslig- het på ett originellt sätt paras med veten- skapskvinnans hemlighetsfulla forsknings- iver inför det okända». Till och med Iréne figurerar 1tidningsspalter- na: ”en förtjusande li- ten flicka”. Ja, själva katten Didi, denna ränn- stensunge, framställes, hoprullad till ett nystan framför matsalens kamin. Våningen vid Boulevard Kellermann, laboratoriet vid Rue Lhomond, dessa tillflyktsorter, vilkas för- dolda torftighet och fa- miljära charm de båda makarna så gärna velat vara ensamma om att känna, prisges åt offent- ligheten. Huset vid Bou- levard Kellermann döpes nu till ”den vises boning” eller också kallas det ”ett näpet litet hus, beläget i ett okänt och «ensligt Paris, i skuggan av forti- fikationerna”, eller ”den boning, som rymmer två ryktbara forskares in- tima familjelycka”, — — Även skjulet får sin andel: ”Bakom Panthéon, vid en smal, mörk och öde gata, sådan som brukar återges på kopparsticken i gamla melodra- matiska romaner — närmare bestämt — vid Rue Lhomonds upprivna trottoar, mel- lan smutsiga, fallfärdiga hus, reser sig ett eländigt träruckel: det är ”PEcole de Phy- sique et Chimie”. — Jag gick tvärs över en gård, som bar alla spår av elementens omilda framfart. Jag hörde mina steg eka under ett stenvalv och befann mig slut- ligen i ett slags fuktig återvändsgränd, där ett gammalt förvridet träd tynade i ett hörn mellan plank. Ett långsträckt skjul under ett glastak upptog större de- len av denna gård, och jag iakttog i dess inre små eldslågor och underliga retorter av glas av olika form. Intet ljud avbröt den dystra tystnaden därinne. Inte ett eko av strostadens larm nådde denna ödsliga plats. Jag knackade på en dörr och trädde in i ett laboratorium av häp- Makarna Curie år 19083. nadsväckande enkelhet. Marken härinne var ojämn och bestod blott av tilltrampad lera. Väggarna voro spruckna och struk- na med kalk. Taket bestod av spjälor, vil- ka inramade dammiga glasrutor, som in- släppte ett knapphändigt ljus. En yngling, som stod lutad över någon komplicerad apparat, lyfte vid mitt inträde på huvu- det: 'Herr Curie?” svarade han på min fråga, jo, han är här', varefter han åter- upptog sitt arbete. Några minuter för- flöto. Det var kallt här inne. Jag lyssnade till det droppande ljudet av en illa sluten kran. Två eller tre gaslågor brunno i halvmörkret. Äntligen trädde en man in till oss i skjulet. Han var storvuxen och mager och hade ett kantigt ansikte, om- givet av ett strävt, grått skägg. På hu- vudet bar han en liten sliten mössa.» (Forts. i nästa nr.) Diplomet till makarna Curies nobelpris. TEKNIK för ALLA 23