Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min mor Marie Sklodowska Curie, av Eve Curie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
)-
TfA:s FÖLJETONG:
Berättelsen om radiums upptäckare
av Eve Curie
Sedan vi citerat dessa officiella artig-
hetsbetygelser, måste vi också återge
ett annat brev, vars innehåll är ägnat
att väcka vår förvåning. Det är skri-
vet av Marie till hennes bror och är
daterat dagen efter utdelningen av No-
belprisen i Stockholm, den 11:te decem-
ber 1903 — första dagen alltså av den
Curieska ryktbarhetsperioden. Man tyc-
ker, att Marie den dagen borde ha varit
berusad av sin triumf. Det äventyr hon
upplever just nu är väl tillräckligt un-
derbart, tycks det oss. Ännu har ingen
kvinna före henne nått den vetenskapliga
ryktbarhetens tinnar. Hon är den första
och hittils enda berömda kvinnliga ve-
tenskapliga forskare i världen.
Marie till Joseph Sklodowski d. 11:te
december 1903:
”Käre Joseph, jag tackar er båda på
det hjärtligaste för edra brev. Glöm in-
te att tacka Maniusia (Josephs dotter)
för hennes lilla brev, som var så bra
skrivet, och som beredde mig så stort
nöje. Jag skall besvara det så snart
jag får en ledig stund.
I början av november fick jag en
släng av influensa och hostar ännu efter
den. Jag rådfrågade doktor Landrieux,
som undersökte mina lungor. Han fann
ingenting oroande i deras tillstånd men
förklarade, att jag var anemisk. Jag
känner mig likväl stark och orkar arbeta
bättre och med mindre trötthet än i
höstas.
Min man har varit i London för att
mottaga Davy-medaljen, som förärats
oss. Jag följde inte med, ty jag drog
mig för resans strapatser.
Man har tilldelat oss halva Nobelpri-
set. Det representerar cirka 70,000
francs, skulle jag tro. För oss är detta
en mycket stor summa. Inte heller vet
jag med säkerhet, när vi kunna lyfta
dessa pengar. Kanske blir det först, då
vi resa till Stockholm. Vi äro skyldiga
att därstädes hålla en föreläsning inom
de närmaste sex månaderna efter den
10:de december.
Vi reste inte till högtidligheten. Det
var förenat med alltför stora besvärlig-
heter att ordna vår frånvaro. Jag kän-
22 TEKNIK för ALLA
de mig heller inte stark nog att före-
taga en så lång resa. Den tar 48 tim:
mar, om man reser utan uppehåll och
naturligtvis ändå mer, om man avbryter
den på vägen. Och därtill nu, under
den kallaste årstiden! Vi skulle inte
kunnat stanna i Stockholm mer än högst
tre, fyra dar, eftersom det varit hart
när omöjligt att avbryta våra föreläs-
ningar här för en längre period. Vi
företaga antagligen inte denna resa förr-
än till påsk, och det blir först då, vi få
lyfta pengarna. Vi översvämmas av
brev, besök, fotografer och journalister.
Det är så man skulle vilja krypa under
jorden för att få lugn. Från Amerika
ha vi fått anbud - att komma över dit
och hålla en serie föreläsningar över
våra forskningar. De fråga, vad vi vilja
ha för en sådan turné. Hur mycket de
än kunde bjuda oss, äro vi beslutna att
avböja anbudet. Med stort besvär ha
vi lyckats undandraga oss de banketter,
som man velat ordna här till vår ära.
Vi betacka oss med förtvivlans energi.
Folk börja inse, att de inte skola förmå
övertala oss.
Iréne mår bra. Hon går nu i en li-
ten skola rätt långt hemifrån. Det är
mycket svårt att finna en god småbarns-
skola i Paris.
Jag sänder er alla mina varmaste
omfamningar och ber, att ni inte glöm-
mer bort mig.”
”Man har tilldelat oss halva Nobelpri-
set — — — jag vet inte, när vi kunna
lyfta pengarna.”
Dessa ord, skrivna av en person, som
nyligen frivilligt avsagt sig en förmö-
genhet äro ägnade att väcka förvåning.
Nyss beklagade Marie sig bittert över
den besvärliga ryktbarhet hon vunnit,
över pressens hyllningar, över de offi-
ciella banketterna, över Amerikas gylle-
ne anbud, och strax därefter tycks No-
belpriset, som förlänar henne och Pierre
den högsta möjliga berömmelse, endast
i hennes ögon representera ett penning-
värde. Dessa 70,000 guldfrancs äro näm-
ligen den belöning som de svenska ve-
tenskapsmännen tillerkänna sina franska
kolleger för deras arbete, och som des-
sa alltså kunna mottaga utan att synda
mot ”Vetenskapens anda”. Här har,
ined andra ord, bjudits dem ett tillfälle
att lätta Pierres arbetsbörda och att
rädda hans vacklande hälsa!
Den 2:dra januari 1904 inbetalades den
välkomna summan till bankkontoret vid
Avenue des Gobelins, där Curies bruka
insätta sina små besparingar. Äntligen
kan Pierre avsäga sig undervisningen
vid »I’Ecole de Physique», där han efter-
trädes av en av sina forna elever, den
framstående fysikern Paul Langevin. Ma-
karna Curie anställa nu en privat labo-
rator. Detta förefaller dem enklare än att
vänta på den hjälp universitetet länge ut-
lovat, men som aldrig kommer. Marie
skickar i form av ett lån tjugotusen öster-
rikiska kronor till Dluskis för att under-
lätta öppnandet av deras sanatorium. Res-
ten av den nyförvärvade förmögenheten
kommer snart att utökas genom Osiris-
prisets femtiotusen francs, vilket pris
Marie fått dela med Edouard Branly.
Dessa pengar placeras, jämt fördelade, i
franska och polska statsobligationer.
Den «svartpärmade <räkenskapsboken
skvallrar om ännu andra, mot sträng spar-
samhet stridande utgifter. Presenter i
reda pengar och lån till Pierres bror och
Maries systrar — en frikostighet, som
skarpt beskäres av mottagarnas stora
finkänslighet och anspråkslöshet. Med-
lemsavgifter till flera vetenskapliga säll-
skap. Gåvor till några polska studenter,
till en av Maries ungdomsvänner, till
laboratoriebiträden, till en f. d. Sevres-
elev, som befinner sig i svåra omständig-
heter. Dessutom har Marie dragit sig till
minnes namnet på den dam, som för
många år sedan gav henne en utmärkt
och intresserad undervisning i franska
språket. Det var en viss, mycket fattig
fröken de Saint-Aubin, senare fru Koz-
lowska, född i Dieppe, men gift och bo-
satt i Polen. Hon hade länge förgäves
drömt om att än en gång få återse sitt
fosterland. Till henne skriver nu Marie
och inbjuder henne till Frankrike, mot-
tager henne som gäst i sitt hem och be-
kostar hennes resa från Warschau till
Paris och därifrån till Dieppe. Med tårar
av rörelse talar den överlyckliga damen
om den oväntade glädje, som sålunda be-
retts henne av Marie.
Dessa med godhet och klokhet uttänkta
älskvärdheter utdelar Marie i det tysta.
Hon följer aldrig därvidlag några nycker,
överskrider heller aldrig sina tillgångar.
Hon har alltid för ögonen samma önske-
mål: att hjälpa dem, som behöva hennes
bistånd, men hon vill göra det på ett så
försiktigt sätt, att hon kan fortsätta med
sin hjälpsamhet genom hela livet.
Hon tänker också på sig själv. I bo-
staden vid Boulevard Kellermann låter
hon inreda ett modernt badrum och er-
sätter de blekta tapeterna i ett av rum-
men med nya. Däremot faller det henne
inte in att fira sitt Nobelpris med att
köpa sig en ny hatt. Fastän hon yrkar
på att Pierre skall lämna sin befattning
vid »I’Ecole de Physique», bibehåller hon
för egen del undervisningen vid Séevres-
seminariet. Hon har fäst sig vid eleverna
där och känner sig stark nog att kunna
uppehålla en befattning, som tillförsäkrar
henne en årlig inkomst. 2
En besynnerlig idé, tycker måhända
somliga, att så här minutiöst räkna upp
två vetenskapliga forskares utgifter, i
samma stund som ryktbarheten öppnar
sin famn för dem! Enligt deras åsikt bor-
de jag hellre beskriva, hurusom nyfikna
och journalister belägra makarna Curies
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
