)- TfA:s FÖLJETONG: Berättelsen om radiums upptäckare av Eve Curie Sedan vi citerat dessa officiella artig- hetsbetygelser, måste vi också återge ett annat brev, vars innehåll är ägnat att väcka vår förvåning. Det är skri- vet av Marie till hennes bror och är daterat dagen efter utdelningen av No- belprisen i Stockholm, den 11:te decem- ber 1903 — första dagen alltså av den Curieska ryktbarhetsperioden. Man tyc- ker, att Marie den dagen borde ha varit berusad av sin triumf. Det äventyr hon upplever just nu är väl tillräckligt un- derbart, tycks det oss. Ännu har ingen kvinna före henne nått den vetenskapliga ryktbarhetens tinnar. Hon är den första och hittils enda berömda kvinnliga ve- tenskapliga forskare i världen. Marie till Joseph Sklodowski d. 11:te december 1903: ”Käre Joseph, jag tackar er båda på det hjärtligaste för edra brev. Glöm in- te att tacka Maniusia (Josephs dotter) för hennes lilla brev, som var så bra skrivet, och som beredde mig så stort nöje. Jag skall besvara det så snart jag får en ledig stund. I början av november fick jag en släng av influensa och hostar ännu efter den. Jag rådfrågade doktor Landrieux, som undersökte mina lungor. Han fann ingenting oroande i deras tillstånd men förklarade, att jag var anemisk. Jag känner mig likväl stark och orkar arbeta bättre och med mindre trötthet än i höstas. Min man har varit i London för att mottaga Davy-medaljen, som förärats oss. Jag följde inte med, ty jag drog mig för resans strapatser. Man har tilldelat oss halva Nobelpri- set. Det representerar cirka 70,000 francs, skulle jag tro. För oss är detta en mycket stor summa. Inte heller vet jag med säkerhet, när vi kunna lyfta dessa pengar. Kanske blir det först, då vi resa till Stockholm. Vi äro skyldiga att därstädes hålla en föreläsning inom de närmaste sex månaderna efter den 10:de december. Vi reste inte till högtidligheten. Det var förenat med alltför stora besvärlig- heter att ordna vår frånvaro. Jag kän- 22 TEKNIK för ALLA de mig heller inte stark nog att före- taga en så lång resa. Den tar 48 tim: mar, om man reser utan uppehåll och naturligtvis ändå mer, om man avbryter den på vägen. Och därtill nu, under den kallaste årstiden! Vi skulle inte kunnat stanna i Stockholm mer än högst tre, fyra dar, eftersom det varit hart när omöjligt att avbryta våra föreläs- ningar här för en längre period. Vi företaga antagligen inte denna resa förr- än till påsk, och det blir först då, vi få lyfta pengarna. Vi översvämmas av brev, besök, fotografer och journalister. Det är så man skulle vilja krypa under jorden för att få lugn. Från Amerika ha vi fått anbud - att komma över dit och hålla en serie föreläsningar över våra forskningar. De fråga, vad vi vilja ha för en sådan turné. Hur mycket de än kunde bjuda oss, äro vi beslutna att avböja anbudet. Med stort besvär ha vi lyckats undandraga oss de banketter, som man velat ordna här till vår ära. Vi betacka oss med förtvivlans energi. Folk börja inse, att de inte skola förmå övertala oss. Iréne mår bra. Hon går nu i en li- ten skola rätt långt hemifrån. Det är mycket svårt att finna en god småbarns- skola i Paris. Jag sänder er alla mina varmaste omfamningar och ber, att ni inte glöm- mer bort mig.” ”Man har tilldelat oss halva Nobelpri- set — — — jag vet inte, när vi kunna lyfta pengarna.” Dessa ord, skrivna av en person, som nyligen frivilligt avsagt sig en förmö- genhet äro ägnade att väcka förvåning. Nyss beklagade Marie sig bittert över den besvärliga ryktbarhet hon vunnit, över pressens hyllningar, över de offi- ciella banketterna, över Amerikas gylle- ne anbud, och strax därefter tycks No- belpriset, som förlänar henne och Pierre den högsta möjliga berömmelse, endast i hennes ögon representera ett penning- värde. Dessa 70,000 guldfrancs äro näm- ligen den belöning som de svenska ve- tenskapsmännen tillerkänna sina franska kolleger för deras arbete, och som des- sa alltså kunna mottaga utan att synda mot ”Vetenskapens anda”. Här har, ined andra ord, bjudits dem ett tillfälle att lätta Pierres arbetsbörda och att rädda hans vacklande hälsa! Den 2:dra januari 1904 inbetalades den välkomna summan till bankkontoret vid Avenue des Gobelins, där Curies bruka insätta sina små besparingar. Äntligen kan Pierre avsäga sig undervisningen vid »I'Ecole de Physique», där han efter- trädes av en av sina forna elever, den framstående fysikern Paul Langevin. Ma- karna Curie anställa nu en privat labo- rator. Detta förefaller dem enklare än att vänta på den hjälp universitetet länge ut- lovat, men som aldrig kommer. Marie skickar i form av ett lån tjugotusen öster- rikiska kronor till Dluskis för att under- lätta öppnandet av deras sanatorium. Res- ten av den nyförvärvade förmögenheten kommer snart att utökas genom Osiris- prisets femtiotusen francs, vilket pris Marie fått dela med Edouard Branly. Dessa pengar placeras, jämt fördelade, i franska och polska statsobligationer. Den «svartpärmade <räkenskapsboken skvallrar om ännu andra, mot sträng spar- samhet stridande utgifter. Presenter i reda pengar och lån till Pierres bror och Maries systrar — en frikostighet, som skarpt beskäres av mottagarnas stora finkänslighet och anspråkslöshet. Med- lemsavgifter till flera vetenskapliga säll- skap. Gåvor till några polska studenter, till en av Maries ungdomsvänner, till laboratoriebiträden, till en f. d. Sevres- elev, som befinner sig i svåra omständig- heter. Dessutom har Marie dragit sig till minnes namnet på den dam, som för många år sedan gav henne en utmärkt och intresserad undervisning i franska språket. Det var en viss, mycket fattig fröken de Saint-Aubin, senare fru Koz- lowska, född i Dieppe, men gift och bo- satt i Polen. Hon hade länge förgäves drömt om att än en gång få återse sitt fosterland. Till henne skriver nu Marie och inbjuder henne till Frankrike, mot- tager henne som gäst i sitt hem och be- kostar hennes resa från Warschau till Paris och därifrån till Dieppe. Med tårar av rörelse talar den överlyckliga damen om den oväntade glädje, som sålunda be- retts henne av Marie. Dessa med godhet och klokhet uttänkta älskvärdheter utdelar Marie i det tysta. Hon följer aldrig därvidlag några nycker, överskrider heller aldrig sina tillgångar. Hon har alltid för ögonen samma önske- mål: att hjälpa dem, som behöva hennes bistånd, men hon vill göra det på ett så försiktigt sätt, att hon kan fortsätta med sin hjälpsamhet genom hela livet. Hon tänker också på sig själv. I bo- staden vid Boulevard Kellermann låter hon inreda ett modernt badrum och er- sätter de blekta tapeterna i ett av rum- men med nya. Däremot faller det henne inte in att fira sitt Nobelpris med att köpa sig en ny hatt. Fastän hon yrkar på att Pierre skall lämna sin befattning vid »I'Ecole de Physique», bibehåller hon för egen del undervisningen vid Séevres- seminariet. Hon har fäst sig vid eleverna där och känner sig stark nog att kunna uppehålla en befattning, som tillförsäkrar henne en årlig inkomst. 2 En besynnerlig idé, tycker måhända somliga, att så här minutiöst räkna upp två vetenskapliga forskares utgifter, i samma stund som ryktbarheten öppnar sin famn för dem! Enligt deras åsikt bor- de jag hellre beskriva, hurusom nyfikna och journalister belägra makarna Curies