Berättelsen om radiums upptäckare av Eve Curie Makarna Curie, som alltid hittills äl- skat att leva som >»vildar», ha numera dubbel anledning att söka ensamheten. De fly undan alla de nyfikna. Mer än fordom” uppsöka de ensligt belägna byar, och om de se sig tvungna att övernatta på något lantligt värdshus, göra de det under antaget namn. Deras bästa skydd utgöres emellertid av deras yttre. Vem kan väl misstänka denne gänglige, illa klädde man, som går och leder sin cykel på någon av Bre- tagnes hålvägar och den unga kvinna, som åtföljer honom, klädd som en bond- hustru, för att vara två ryktbara Nobel pristagare? Till och med väl underrättade personer tveka att känna igen dem. En amerikansk journalist, som lyckats spåra upp dem i le Pouldu; stannar tvehågsen framför den fiskarstuga, där Curies tagit sin bostad. Han är utskickad av sin tidning för att intervjua madame Curie, den berömda forskaren, men var kan hon väl hålla sig dold? Bäst att höra sig för. Kanske kan den där fiskarhustrun t. ex. som sitter barfota på stentrappan utanför stugan och skakar sanden ur sina sandaler, ge honom upplysningar. Nu lyfter kvinnan upp huvudet och fäster sina askgrå ögon på den ovälkom- ne främlingen. Han stirrar på henne. Hon liknar ju de hundra, de tusen fotografier han sett i pressen! Det måste vara hon! Ett ögonblick står reportern liksom sla- gen av åskan, därefter sjunker han ner bredvid Marie på trappan och drar fram sitt annotationsblock. i Som Marie inser, att hon inte kan und- komma, underkastar hon sig obehaget och besvarar med små korthuggna me- ningar den nyfikne journalistens frågor. Ja, Pierre Curie och hon ha tillsammans upptäckt radium. Ja, de fortsätta med sina forskningar. Och medan hon svarar, fortsätter hon att mot stentrappan slå sanden ur san- dalerna. Därefter sätter hon dem åter på sina välbildade, men av tistlar och skrov- liga strandklippor illa åtgångna fötter. Vilket underbart tillfälle! Vilken intim scen att uppteckna! Vilken godbit för en journalist! Ödet har i sanning varit ho- nom nådigt! Om han nu också kunde locka ur henne några förtroenden an- gående hennes ungdomsår och hennes ar- betsmetoder, några psykologiska reflexio- ner om hur livet ter sig för en kvinnlig forskare. Vår man blir alltmera påträng- ande, ställer frågor av allt mindre allmän art. Men i och med denna omsvängning i hans uppträdande faller en skugga av en-” vis slutenhet över Maries drag. Det finns en liten fras, som hon ofta använder, en fras, som är betecknande för hennes karaktär, för hennes kallelse och hela tillvaro, en fras, som säger mer än en hel bok kunde göra. Den frasen an- vänder Marie också nu för att avklippa intervjun: t — Vi forskare, säger hon, ha till upp- gift att intressera oss för saker — inte för personer. VARDAGSLIV Namnet Curie har nu blivit ett stort namn. Makarna ha blivit rikare på mynt, men fattigare på lyckliga stunder. Marie, i all synnerhet, har förlorat sitt glada, ivriga temperament. Hon är inte så helt absorberad som Pierre av den vetenskapliga tanken. Hennes känslighet, hennes nerver reagera illa inför tillvarons olika händelser. Hon irriteras av allt väsen, som göres av radium och nobelpris, men ingenting förmår skingra det bekymmer, som för- bittrar varje stund av hennes liv: oron för Pierres hälsa. Pierre Curie till Georges Gouy, den 31 jan. 1905: »Min reumatism ansätter mig inte så svårt för tillfället, men i somras genom- led jag en så svår kris, att jag såg mig tvungen avstå från vår svenska resa. Som du förstår härav, ha vi inte upp- fyllt svenska vetenskapsakademiens ford- ringar. Jag måste erkänna, att jag inte förmår sköta mitt arbete med mindre jag undviker varje extra fysisk ansträngning.» Pierre Curie till Georges Gouy, den 24 juli 1905: »Vi föra alltjämt samma mycket upp- tagna liv, som hindrar oss att utföra nå- got av verkligt intresse. Sedan mer än ett år lyckas jag inte göra något av värde, emedan jag inte rår över min tid. Tyvärr har jag inte upptäckt någon bot mot detta onda, fastän det vore av största vikt. In- tellektuellt sett är det helt enkelt fråga om liv eller död. Min värk lär snarare uppkomma av ett slags neurasteni än av reumatism, och sedan jag för en lämpligare diet och tar stryknin känner jag mig bättre.» Pierre Curie till Georges Gouy, den 19 sept. 1905: »Jag misstog mig, då jag sist skrev till dig, att min hälsa förbättrats. Jag har åter genomgått svåra kriser, var gång jag överansträngt mig. Jag fruktar att aldrig mer kunna utföra ett allvarligt arbete på laboratoriet.» : Med de förtjusande, oförnuftiga ferie- resorna, då makarna färdades omkring på vägarna som lössläppta skolbarn, är det nu för alltid förbi. I Paris” närhet, i Chevreusedalen, har Marie hyrt ett litet lantställe, och där vårdar hon sin make och sin dotter. Marie till Madame Jeanne Perrin, (från Saint-Rémy-les-Chevreuse): »Jag är inte nöjd med Iréne. Hon har så svårt att hämta sig efter kikhostan! Då och då börjar hon hosta på nytt, och då har hon ändå vistats här på landet i tre månader. Min man är mycket trött, han orkar inte företaga några promena- der, och vi tillbringa vår tid med att stu- dera arbeten i matematisk fysik. Iréne har fått en liten cykel, och hon är riktigt skicklig att åka på den. Hon ser så lustig ut i gosskläder.» Pierre plågas inte blott av sin sjukdom. Han enerveras av att se tiden rinna bort till ingen nytta. Ansättes han månne vid så unga år av dödstankar? Man kunde tro, att han av någon osynlig rival hetsas till att fördubbla sina ansträngningar. Ouppbhörligt manar han vänligt på sin hustru, och hon smittas av hans nervösa iver och brådska. Han tycker, att deras arbete fortskrider för långsamt. Han vill påskynda dess rytm, utnyttja varje ögon- blick, tillbringa ändå flera timmar än förr i laboratoriet. Marie tvingar sig till intensivare ansträngningar, men dessa uttömma hennes motståndskraft. Hennes öde är hårt. Sedan tjugo år till- ” baka, allt ifrån den dag, då hon som sex- tonåring återvände från landsortens glada festligheter till Warschau för att där för- tjäna sitt uppehälle, har hon arbetat utan uppehåll. Sina ungdomsår tillbragte hon i ensamhet, lutad över studieböcker i en iskall vindskupa. Då hon till sist möter kärleken på sin väg bär även den ar- betets drag. Lika hängiven sin make som sin veten- skap, famnar hon dem båda med hela styrkan av sin kärlek. Men därigenom dömer hon sig även till ett skoningslöst öde. Pierres kärlek är inte mindre än Ma- ries. De besjälas av samma ideal, men Pierre har njutit långa perioder av SySS- lolöshet. Han har också i sin ungdom er- farit en häftig erotisk lidelse. Marie har 23 TEKNIK för ALLA