Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utflykter i världsrymden: Bortom planeterna, av Per Collinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för att hjälpa oss att fatta det vi an-
nars inte kan hålla ihop. Över detta
stjärnviddernas hjul är utströdda
oräkneliga solar, stjärnhopar som Be-
renikes hår och Sjustjärnorna, stora
och täta stjärnmoln med millioner
solar, stora tomrum och utbredda
dimslöjor, belysta genom rymdens
natt av starka stjärnor invävda i dem,
som man kan se i Sjustjärnorna med
en stark kikare. Där är också ut-
bredda moln av stoft och stenar som
driver kring bland rymdens ljusare
invånare. Där finns starka och svaga
stjärnor, röda, gula, vita och blåvita,
heta stjärnor och sådana som svalnar
av, och sådana som äro svarta och
kalla som månen. Allt är samman-
hållet av den tyngdlag eller drag-
ningskraft som behärskar också de
himmelska = kropparna, och allting
virvlar runt i det stora rummet, full-
bordande ett kretslopp på milliarder
år, medan stjärnor slockna och nya
stjärnor flamma upp och kanske fö-
der nya jordar och nya månar. En
bild i smått av vintergatssystemets
rörelse och oregelbundenhet får man,
om man försiktigt droppar grädde i en
kaffekopp som man rört om; den vita
vätskan lägger sig i en spiral kring
mitten, rör sig snabbast i mitten och
långsammare och tunnare mot kan-
terna, blir oregelbunden och glesnar
och blandar sig med den mörkare om-
givningen.
Det stora hjulet eller den svävande
virveln som vi höra till omfattar tu-
sentals millioner stjärnor utom de
fattiga tretusen som vi skulle kunna
räkna med blotta ögat. Själva Vin-
tergatans bleka skimmer är bara stjär-
nor, oräkneliga och så avlägsna att
ögat bara ser deras sammanblandade
sken. Det visste redan grekerna för
2400 år sen; och deras djärvaste
stjärnskådare, Aristarkus från Samos,
hade framlagt den läran, att jorden
rörde sig kring solen och inte tvärt-
om, och att världen var så vidsträckt
att hela jordens årliga bana kring so-
len måste vara som en punkt i för-
hållande till stjärnornas avstånd.
Orions bälte (upptill) och den stora Orionnebulosan (i mitten). Nederst ett spår av
en meteor som passerat genom jordatmosfären mitt framför teleskopet.
TEKNIK för ALLA = 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
