Prenumerera på IETN och försäkra Eder om att erhålla tidningen punktligt och utan avbrott. Prenumerationspriset är endast: Helår kr: 15:— Halvår KRT Kvartal ökpovA see Inbetala avgiften på postgirokonto 157992, eller insänd kupong så uttaga vi avgiften genom postförskott. MEN GÅ REDAN IDAG till posten och verkställ prenumerationen! Till Teknik för Alla, Pren.-avd., Box 3137, Sthlm 3. Undertecknad prenumererar härmed på Teknik för Alla under 1 helär — 1 halv- år — 1 kvartal fr. o. m. den Stryk det ej önskade, AVLIELen Er os + postförskottsavgif- ten torde uttagas genom postförskott. NATO 20 idee oa ST SE SNES Ve Sea Ett laboratorium? Vilket laboratorium? Det har aldrig varit frågan om något laboratorium! Då går det upp för de båda Nobelpris- tagarna och »föräldrarna» till radium, att om Pierre lämnar sin befattning vid EI CIN för attuförelasa vid Sorbonne, riskerar han att inte längre kunna arbeta alls. Ingen lokal erbjudes den nye titulär- professorn, och de två rum han hittills disponerat över vid P. C. N. komma helt naturligt att tagas i anspråk av hans efterträdare. Han står inför utsikten att få utföra sina experiment på gatan. Med sin finaste piktur skriver Pierre till myndigheterna ett i hövliga men be- stämda ordalag avfattat brev: eftersom med den nyinrättade professuren varken följer något laboratorium eller några an- slag för experiment, måste han avsäga sig befattningen. Han bibehåller alltså hellre det lilla laboratoriet vid P. C. N. med de mycket betungande förpliktelser som medfölja i form av föreläsningar. Marie och han få nöja sig med de arbetsmöjligheter, som där erbjudas dem. Föliden blir nya underhandlingar. Uni- versitetet fattar det nobla beslutet att av Deputerade Kammaren utbe sig uppföran- det av ett laboratorium tillika med ett anslag av etthundrafemtiotusen francs. Kammaren samtycker eller så gott som. Vid Sorbonne finns efter allt att döma inga utsikter för Pierre, men en lokal, bestående av två rum skall uppföras vid Rue Cuvier. Ett anslag på tolvtusen francs om året tillerkännes herr Curie, som dessutom skall erhålla trettiofyra- 2Å TEKNIK för ALLA tusen francs för att täcka installations- kostnaderna. Pierre inbillar sig helt naivt, att han för dessa pengar skall få köpa apparater och komplettera sin uppsätt- ning av instrument. Det äger han visser- ligen rätt till, men först sedan ur detta anslag medel tagits för att täcka nybyg- gets kostnader. I myndigheternas ögon betyda konstruktions- och installations- medel ett och detsamma. Så krympa ofta officiella förslag ihop, då de omsättas i praktiken! Pierre Curie till Georges Gouy d. 31 jan. "= 1905: »Jag har behållit de två rum vid PSrCNIN Sf ikvilka vi arbeta, och inne på en gård håller man på att uppföra två andra åt mig. De komma att kosta tjugo- tusen francs, vilka tagas av det anslag jag fått för att inköpa instrument. Före- läsningssalen ligger i Sorbonne, och mitt laboratorium bygges vid Rue Cuvier. I föreläsningssalen hållas en hel mängd andra föreläsningar än mina, och jag har endast några morgontimmar för att där- städes ordna och förbereda experimenten vid min föreläsning. Jag börjar emellertid min verksamhet i morgon under rätt be- svärliga förhållanden, som du av dessa rader kan förstå, Min hälsa är vacklande. Jag blir mycket fort trött och äger inte längre min förra arbetsförmåga. Min hustru för däremot ett mycket verksamt liv, upptagen som hon är av våra barns skötsel, av undervisningen vid Séåvres- seminariet och av arbetet på laboratoriet. Hon tar vara på varje minut och ägnar sig mycket mera regelbundet än vad jag gör åt experimenten på laboratoriet, där hon tillbringar större delen av sin tid.» Långsamt och motvilligt bereder staten plats för Pierre bland sina ämbetsmän. Kvadratmeter för kvadratmeter får han tvinga sig till för att till sist, på en olämp- lig plats, erhålla en arbetslokal, vars ut- rymmen från första stund äro otillräck- liga. xx Upprörd över dessa paradoxala förhål- landen erbjuder en förmögen dam Pierre sitt bistånd. Hon förespeglar honom ut sikten att bygga ett institut åt honom i en lugn förstad till Paris. Lycklig över dessa nya förhoppningar framlägger Pierre sina önskemål för henne. Pierre Curie till Madame X. d. 6 febr. 1906: »Härmed översänder jag till er de upp- gifter, om vilka ni anhållit, angående det tilltänkta laboratoriet. Mina önskemål kunna naturligtvis modifieras såväl vad tomten angår som till utrymmet, alltefter de resurser som eventuellt ställas före- taget till buds. Vi ha visat oss så särskilt angelägna om att institutet förlägges till landet, emedan vi måste ha vårt hem nära intill arbetsplatsen, ty såväl våra barn som laboratoriet kräva vår ständiga närvaro. Livet blir oss mycket besvärligt framför allt för min hustru, då hem och labora- torium ligga långt från varandra. Ofta har denna olägenhet gjort, att arbetsbör- dan nästan blivit henne för tung. Ett lugnt liv utanför Paris skulle bli särdeles tjänligt för våra vetenskapliga forskningar, och ett laboratorium kunde endast vinna på att förläggas dit. Livet av Frankrikes inne i en stad är i så hög grad olämpligt för barn, att vi inte kunna finna oss i det. Vi äro i högsta grad rörda över det välvilliga intresse ni visat våra planer. Jag ber er mottaga vårt tack och våra vördnadsfulla hälsningar.» Men detta ädelmodigt uttänkta bistånd går om intet. Ännu åtta år skola förgå, innan Marie kan installera radioaktivite- ten i värdiga lokaler — lokaler, som Pierre aldrig får skåda. Under hela sitt återstående liv kommer Marie att lida av den bittert smärtsamma tanken, att hennes make och kamrat ända till sin död förgäves fått vänta på detta laboratorium, som var hans livs enda, stora önskemål. Om de två rum, som till sist ordnades åt Pierre vid Rue Cuvier, skriver Marie längre fram: »Det är svårt att inte känna bitterhet vid tanken att denna koncession blev den sista, som gjordes min make, och att en främste vetenskapsmän aldrig haft ett anständigt laboratorium till sin disposition. Han hade likväl redan vid tjugo års ålder visat sig äga snille, Antagligen skulle han väl, om han fått leva, förr eller senare uppnått möjlighe- ten att arbeta under drägligare förhål- landen, men ett faktum kvarstår: vid fyrtiosju års ålder hade han ännu inte uppnått detta mål. Man kan lätt föreställa sig, hur en hänförd och oegennyttig arbe- tare, sysselsatt med ett storslaget verk, skall känna sig, då han vid utförandet av sitt arbete ständigt hindras av bristen på medel. Kan man utan djup smärta tänka på detta, det största av alla slöserier med nationens tillgångar: att låta sina bästa söners snille, krafter och mod förspillas? Det bristfälliga skjul, där upptäckten av radium under mycket svåra förhållan- den gjorts, har fått något av legendens charm övre sig, men detta romantiska skimmer har inte varit oss till någon för- del. De eländiga förhållanden, under vilka vi arbetat, ha utnött våra krafter och fördröjt vår upptäckts fullbordande. Hade vi varit bättre rustade, skulle de fem första åren av vårt arbete kunnat redu- ceras till två och våra ansträngningar hade betydligt underlättats.» Av alla myndigheternas beslut är ett enda ägnat att bereda makarna Curie en verklig glädje: Pierre skall hädanefter ha tre medhjälpare till sitt förfogande: en laboratorieföreståndare, en laborator och en vaktmästare, Marie utses till labora- torieföreståndare. Hittills har hennes när- varo på laboratoriet endast tolererats. Utan att ha beklätt någon ordinarie be- fattning och utan lön har Marie hittills utfört sina radiumforskningar. I novem- ber 1904 tillerkännes henne för första gången en fast befattning och en lön av tvåtusenfyrahundra franes om året. Först nu får hon officiellt rättigheten att arbeta på sin makes laboratorium: » Université de France. Madame Curie, docteur &s sciences, ut- nämnes från 1:sta nov. 1904 till förestån- dare för det fysiska laboratoriet (lydan- de under monsieur Curies professur) vid den naturvetenskapliga fakulteten av Paris” universitet. Madame Curie skall för denna befatt- ning uppbära ett arvode av 2400 francs från och med d, 1:sta nov. 1904.» (Forts. på sid. 27.)