Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min mor Marie Sklodowska Curie, av Eve Curie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berättelsen om radiums upptäckare
av Eve Curie
Denna allvarliga vetenskapens hemvist,
som vanligen vaktades så strängt mot in-
kräktare, mottog denna afton besök av
en music-hall-celebritet.
Loie Fuller var en själsfin ung kvinna.
Hon fortsatte alltid att på ett utsökt sätt
visa Marie sin - beundran. Hon krävde
aldrig något i gengäld, ansträngde sig
blott att själv skapa glädje och visa tjänst-
aktighet. Mer än en gång dansade hon i
den lilla våningen vid Boulevard Keller-
mann, lika enkelt och inkognito som
första gången.
Då Pierre och Marie lärt känna henne
närmare, gjorde de henne ett besök och
sammanträffade hos henne med Auguste
Rodin, med vilken de knöto vänskaps-
band. Under årens lopp hände det under-
stundom, att Pierre, Marie och Loie
Fuller sutto i fredligt samspråk i den
store bildhuggarens ateljé, mitt ibland
stora marmorblock och våt lera.
+
Sju, åtta intima vänner finna ofta dör-
ren till våningen vid Boulevard Keller-
mann öppen. Det är André Debierne, Jean
Perrin och hans hustru, som är Maries
bästa vän, Georges Urbain, Paul Lange-
vin, Aimé Cotton, Georges Sagnac, Char-
les Edouard Guillaume, några av Maries
elever vid Sévres-seminariet. Alla utan
undantag äro de vetenskapsidkare.
Om söndagseftermiddagarna, då vädret
är vackert, samlas dessa vänner och deras
värdfolk i trädgården. Marie sätter sig
med sitt handarbete i skuggan bredvid
lilla Evas vagn, men sömnaden hindrar
henne inte att deltaga i det allmänna
samtalet, vilket för en vanlig kvinna
skulle varit mera mysteriefyllt än en
diskussion på kinesiska.
Vid sådana sammankomster cirkulera
de senaste skvallerhistorierna, indiskre-
tioner om »alpha»-, »beta»- och »gamma»-
strålarna utbytas. Under livliga skärmyts-
lingar utbyta Perrin, Urbain och Debierne
tankar om källan till den energi, som
radium utstrålar. För att förklara denna
måste man övergiva såväl Carnots prin-
cip som principen om energiens och grund-
ämnenas oförstörbarhet. Pierre framkas-
tar hypotesen om de radioaktiva ämnenas
transmutation, men Urbain gör häftiga
invändningar. Han vill inte ta reson utan
förfäktar sin åsikt med lidelse. Hur långt
har Sagnac kommit i sitt arbete? Och
vad har Marie gjort för nya erfarenheter
om radiums atomvikt?
Radium! Radium! Alltid radium! Denna
trollformel upprepas väl tio, tjugo gånger,
går från mun till mun och väcker ibland
hos Marie en känsla av saknad. Slumpen
har inte varit henne bevågen, då den ko-
rade radium till det häpnadsväckande
ämne, som skulle förvåna världen i stället
för polonium, som blott visat sig äga ett
sekundärt intresse. Marie, såsom polsk
patriot, skulle önskat, att detta polonium
med sitt symboliska namn ådragit sig ära
och ryktbarhet.
Ibland antar samtalet något mänskli-
gare och lättbegripligare former, då gam-
le doktor Curie pratar politik med Debier-
ne och Langevin eller då Urbain skämt-
samt retas med Marie för hennes avsak-
nad av allt koketteri. Marie lyssnar helt
förbryllad på dessa ovanliga förmaningar,
under det Jean Perrin för en stund över-
ger atomerna och lyfter sitt vackra, entu-
siastiska ansikte för att stämma upp en
aria ur »Rhenguldet» eller »Mästersång-
arna», hänförd Wagnerbeundrare som
han är.
Litet längre in i trädgården berättar
fru Perrin en fesaga för sina barn, Aline
och Francis, och deras lekkamrat Iréne.
Perrins och Curies träffas dagligen. De
bebo hus, som gränsa till varandra, och
vilkas trädgårdar endast skiljas av ett
rosenomslingrat staket. Då Iréne har
något viktigt att anförtro sina vänner,
ropar hon dem till staketet, genom vars
rostiga galler de utbyta chokladkakor,
leksaker och förtroenden, i väntan på att:
de skola bli gamla nog att liksom »de
stora» kunna prata om fysik.
ok
»De stora», i synnerhet Pierre och
Marie, äro vid denna tidpunkt fyllda av
förhoppningar och planer. En ny aera
öppnar sig för makarna Curie. Frankrike
har upptäckt deras tillvaro och är be-
tänkt på att räcka dem en hjälpsam hand
vid deras forskningar. Den första etappen
måste bli Pierres intagande i vetenskaps-
akademien. Pierre underkastar sig alltså
för andra gången prövningen att göra
visit hos akademiens medlemmar. Hans
vänner och anhängare, som frukta, att
han även denna gång skall uppföra sig
som en »dålig kandidat», överhopa honom
med ängsliga förmaningar:
E. Mascard till Pierre Curie d. 22 maj
1905:
»Min käre Curie.
Du står naturligtvis främst på listan
och har inga farliga konkurrenter, din
utnämning är tryggad, men det är icke
desto mindre nödvändigt, att du tar mod
till dig och gör din visitrond hos alla
akademiens medlemmar. Hos dem, som
inte äro hemma, viker du ditt kort. Börja
nästa vecka, så har du stökat undan be-
sväret inom fjorton dar.»
E. Mascard till Pierre Currie d. 25 maj
1905:
»Min käre Curie, ordna saken bäst du
vill, men före d. 20:de juni måste du ha
gjort den där visitronden, även om det
blir nödvändigt att du hyr dig en bil
för en hel dag!
De invändningar du gör äro nog bra
i princip, men man måste ibland göra
vissa koncessioner. Du bör också säga
dig, att du som medlem av akademien
kommer att få lättare att vara dina med-
människor till nytta.»
Den 3:dje juli 1905 utnämndes Pierre
Curie till medlem av akademien. Visser-
ligen ha tjugotvå av dess medlemmar
röstat på hans rival, M. Gernez. Antag-
ligen ha de varit rädda att begå en klan-
dervärd handling genom att upphöja
Pierre till sin jämlike.
Pierre Curie till Georges Gouy d. 24 juli
1905:
»Jag är invald i akademien, egentligen
både mot min egen vilja och mot akade-
miens. Jag gjorde en enda visitrond och
lade kort hos de frånvarande. Allesam-
man förklarade, att det var överenskom-
met, att jag skulle få femtio röster. Detta
blev orsaken till, att jag med knapp nöd
blev invald. Men. det är alltid så. I den
där institutionen kan man aldrig göra
något enkelt. Man måste alltid spinna
intriger. Förutom en liten mycket väl
ordnad sammansvärjning mot mig hade
jag också klerikalerna emot mig och alla
dem som inte tyckte, att jag gjort till-
räckligt många visiter. S. frågade mig,
vilka akademiker som ämnade rösta på
mig. Jag svarade, att det kunde jag inte
veta, eftersom jag inte frågat dem. »Det
är klart!» utbrast han då, »ni har inte
värdigats fråga dem!» Så nu skall det väl
också spridas ut, att jag är högfärdig!>
Pierre Curie till Georges Gouy d. 6 okt.
1905:
»I måndags var jag uppe i vetenskaps-
akademien, men jag frågade mig verkli-
gen, vad jag hade där att göra. Jag är
inte närmare bekant med någon av med-
lemmarna, och sammankomsterna äro
utan allt intresse. Jag har en stark känsla
av att den miljön inte passar mig.»
Ȁnnu har jag inte kommit underfund
med vad akademien är nyttig till.»
Om Pierre alltså är tämligen sval i sin
beundran för det lärda sällskapet, intres-
serar han sig desto livligare för de beslut,
som universitetet fattat till hans förmån.
Hans arbete är beroende äv dem. I bör-
jan av år 1904 har rektor Liard för honom
utverkat instiftandet av en professur i
fysik. Det är den titulärprofessur han så
länge längtat efter. Men innan han antar
kallelsen, hör Pierre sig för om, var labo-
ratoriet, som medföljer befattningen, är
beläget.
TEKNIK för ALLA 23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
