Berättelsen om radiums upptäckare av Eve Curie Denna allvarliga vetenskapens hemvist, som vanligen vaktades så strängt mot in- kräktare, mottog denna afton besök av en music-hall-celebritet. Loie Fuller var en själsfin ung kvinna. Hon fortsatte alltid att på ett utsökt sätt visa Marie sin - beundran. Hon krävde aldrig något i gengäld, ansträngde sig blott att själv skapa glädje och visa tjänst- aktighet. Mer än en gång dansade hon i den lilla våningen vid Boulevard Keller- mann, lika enkelt och inkognito som första gången. Då Pierre och Marie lärt känna henne närmare, gjorde de henne ett besök och sammanträffade hos henne med Auguste Rodin, med vilken de knöto vänskaps- band. Under årens lopp hände det under- stundom, att Pierre, Marie och Loie Fuller sutto i fredligt samspråk i den store bildhuggarens ateljé, mitt ibland stora marmorblock och våt lera. + Sju, åtta intima vänner finna ofta dör- ren till våningen vid Boulevard Keller- mann öppen. Det är André Debierne, Jean Perrin och hans hustru, som är Maries bästa vän, Georges Urbain, Paul Lange- vin, Aimé Cotton, Georges Sagnac, Char- les Edouard Guillaume, några av Maries elever vid Sévres-seminariet. Alla utan undantag äro de vetenskapsidkare. Om söndagseftermiddagarna, då vädret är vackert, samlas dessa vänner och deras värdfolk i trädgården. Marie sätter sig med sitt handarbete i skuggan bredvid lilla Evas vagn, men sömnaden hindrar henne inte att deltaga i det allmänna samtalet, vilket för en vanlig kvinna skulle varit mera mysteriefyllt än en diskussion på kinesiska. Vid sådana sammankomster cirkulera de senaste skvallerhistorierna, indiskre- tioner om »alpha»-, »beta»- och »gamma»- strålarna utbytas. Under livliga skärmyts- lingar utbyta Perrin, Urbain och Debierne tankar om källan till den energi, som radium utstrålar. För att förklara denna måste man övergiva såväl Carnots prin- cip som principen om energiens och grund- ämnenas oförstörbarhet. Pierre framkas- tar hypotesen om de radioaktiva ämnenas transmutation, men Urbain gör häftiga invändningar. Han vill inte ta reson utan förfäktar sin åsikt med lidelse. Hur långt har Sagnac kommit i sitt arbete? Och vad har Marie gjort för nya erfarenheter om radiums atomvikt? Radium! Radium! Alltid radium! Denna trollformel upprepas väl tio, tjugo gånger, går från mun till mun och väcker ibland hos Marie en känsla av saknad. Slumpen har inte varit henne bevågen, då den ko- rade radium till det häpnadsväckande ämne, som skulle förvåna världen i stället för polonium, som blott visat sig äga ett sekundärt intresse. Marie, såsom polsk patriot, skulle önskat, att detta polonium med sitt symboliska namn ådragit sig ära och ryktbarhet. Ibland antar samtalet något mänskli- gare och lättbegripligare former, då gam- le doktor Curie pratar politik med Debier- ne och Langevin eller då Urbain skämt- samt retas med Marie för hennes avsak- nad av allt koketteri. Marie lyssnar helt förbryllad på dessa ovanliga förmaningar, under det Jean Perrin för en stund över- ger atomerna och lyfter sitt vackra, entu- siastiska ansikte för att stämma upp en aria ur »Rhenguldet» eller »Mästersång- arna», hänförd Wagnerbeundrare som han är. Litet längre in i trädgården berättar fru Perrin en fesaga för sina barn, Aline och Francis, och deras lekkamrat Iréne. Perrins och Curies träffas dagligen. De bebo hus, som gränsa till varandra, och vilkas trädgårdar endast skiljas av ett rosenomslingrat staket. Då Iréne har något viktigt att anförtro sina vänner, ropar hon dem till staketet, genom vars rostiga galler de utbyta chokladkakor, leksaker och förtroenden, i väntan på att: de skola bli gamla nog att liksom »de stora» kunna prata om fysik. ok »De stora», i synnerhet Pierre och Marie, äro vid denna tidpunkt fyllda av förhoppningar och planer. En ny aera öppnar sig för makarna Curie. Frankrike har upptäckt deras tillvaro och är be- tänkt på att räcka dem en hjälpsam hand vid deras forskningar. Den första etappen måste bli Pierres intagande i vetenskaps- akademien. Pierre underkastar sig alltså för andra gången prövningen att göra visit hos akademiens medlemmar. Hans vänner och anhängare, som frukta, att han även denna gång skall uppföra sig som en »dålig kandidat», överhopa honom med ängsliga förmaningar: E. Mascard till Pierre Curie d. 22 maj 1905: »Min käre Curie. Du står naturligtvis främst på listan och har inga farliga konkurrenter, din utnämning är tryggad, men det är icke desto mindre nödvändigt, att du tar mod till dig och gör din visitrond hos alla akademiens medlemmar. Hos dem, som inte äro hemma, viker du ditt kort. Börja nästa vecka, så har du stökat undan be- sväret inom fjorton dar.» E. Mascard till Pierre Currie d. 25 maj 1905: »Min käre Curie, ordna saken bäst du vill, men före d. 20:de juni måste du ha gjort den där visitronden, även om det blir nödvändigt att du hyr dig en bil för en hel dag! De invändningar du gör äro nog bra i princip, men man måste ibland göra vissa koncessioner. Du bör också säga dig, att du som medlem av akademien kommer att få lättare att vara dina med- människor till nytta.» Den 3:dje juli 1905 utnämndes Pierre Curie till medlem av akademien. Visser- ligen ha tjugotvå av dess medlemmar röstat på hans rival, M. Gernez. Antag- ligen ha de varit rädda att begå en klan- dervärd handling genom att upphöja Pierre till sin jämlike. Pierre Curie till Georges Gouy d. 24 juli 1905: »Jag är invald i akademien, egentligen både mot min egen vilja och mot akade- miens. Jag gjorde en enda visitrond och lade kort hos de frånvarande. Allesam- man förklarade, att det var överenskom- met, att jag skulle få femtio röster. Detta blev orsaken till, att jag med knapp nöd blev invald. Men. det är alltid så. I den där institutionen kan man aldrig göra något enkelt. Man måste alltid spinna intriger. Förutom en liten mycket väl ordnad sammansvärjning mot mig hade jag också klerikalerna emot mig och alla dem som inte tyckte, att jag gjort till- räckligt många visiter. S. frågade mig, vilka akademiker som ämnade rösta på mig. Jag svarade, att det kunde jag inte veta, eftersom jag inte frågat dem. »Det är klart!» utbrast han då, »ni har inte värdigats fråga dem!» Så nu skall det väl också spridas ut, att jag är högfärdig!> Pierre Curie till Georges Gouy d. 6 okt. 1905: »I måndags var jag uppe i vetenskaps- akademien, men jag frågade mig verkli- gen, vad jag hade där att göra. Jag är inte närmare bekant med någon av med- lemmarna, och sammankomsterna äro utan allt intresse. Jag har en stark känsla av att den miljön inte passar mig.» »Ännu har jag inte kommit underfund med vad akademien är nyttig till.» Om Pierre alltså är tämligen sval i sin beundran för det lärda sällskapet, intres- serar han sig desto livligare för de beslut, som universitetet fattat till hans förmån. Hans arbete är beroende äv dem. I bör- jan av år 1904 har rektor Liard för honom utverkat instiftandet av en professur i fysik. Det är den titulärprofessur han så länge längtat efter. Men innan han antar kallelsen, hör Pierre sig för om, var labo- ratoriet, som medföljer befattningen, är beläget. TEKNIK för ALLA 23