Herr G. Kalin. Gustaf Kalin, Stockholm, erhöll för värdefullt deltagande utom tävlan Tek- niska Museets pris i utställningen ”Tek- MODELLBYGGAREN nik i miniatyr”. Han utställde bl. a. en miniatyrbil och två bensinmotorer i mi- niatyr: ”Beträffande motorerna förhåller det sig så, att jag under årens lopp själv giort de motorer, som använts i mina motorbåtar. Det är inte min bransch, men jag ville pröva på det. Så föll det mig in för någon tid sedan, att jag skulle se efter, hur pass liten motor jag kunde tillverka, och resultatet blev de motorer, som sedan hamnade på utställ- ningen tillsammans med min miniatyr- bil. Några särskilda svårigheter har jag ' inte stött på vid tillverkningen, vilket kanske beror på att jag inte sökt åstad- komma någon ytterlighet i miniatyr utan försökt få fram motorer, som kun- na köras. Speciella verktyg ha inte va- rit erforderliga. Jag har använt en mindre = instrumentmakaresvarv, <ett skruvstycke och diverse vanligen före- har ordet kommande handverktyg, avsedda för me- kaniska arbeten i allmänhet. I yngre år tillverkade jag båtmodeller och små ånglokomotiv, och det modell- bygge, som berett mig största nöjet, var nog det ånglok, som jag gjorde för 42 år sedan. Jag var då en 16-årig mjöl- narpojke, och det gladde mig verkligen, när jag nedanför kvarnen kunde lägga ut en bana av trä, sätta loket för en miniatyrvagn och låta småpojkarna gö- ra små turer. Verktygen som då stodo till mitt förfogande voro ganska enkla, och att försöka köpa några färdiga de- taljer till en sådan leksak var inte att tänka på. — Detta lok har jag ännu kvar i körbart skick och låter det då och då göra en liten tur. Eljest ligger ju nöjet i att man når det resultat man strävar efter. Det har för min del närmast varit att åstadkom- ma apparater, som verkligen funktio- nera.” Bild 5. Bild 4. 2. Magnetkärna (mjukjärn) av fanér eller papp skjutas lindas med isolerad cirka 0.2—0.3 mm tjock koppartråd — (800—1 000 varv). 4. Ankare av järnplåt. 5. Uttjänta lövsågsblad, som lödas fast vid ankaret och tjänar till dess ledning och fjädring. 6. Små tryckbleck. 7. Mässingsskruvar till begräns- ning av ankarvägarna. I stället för mutter kan man träda ett gångjärn på ramen. 1. Järnplåtsram. & magnet. Skivor över kärnan, som MERA Er 22 TEKNIK för ALLA Byggandet av ett kompassroder för- utsätter först och främst ett fint, ända- målsenligt och noggrant arbete. För ar- betet är följande verktyg nödvändiga: skruvstäd, lövsåg med sågblad för me- tall, järnfil, handborrmaskin (med 3,5 och 4,5 mm borrar), lödverktyg och hammare. De olika skruvarna kan be- ställas hos en låssmed, som också kan leverera mjukjärnsankaret till styrmag- neten. Der beskrivna kompassen är endast ett exempel. Ytterligare material till vi- dare modellbygge är ännu lättare att åstadkomma. Styrmagnetens konstruktion är bero- ende av möjligheterna att bygga in den. Bild 4 visar ett utförande, som är till- förlitligt. Man måste vara särskilt noga när man bygger in styrapparaten i modell- planet. Första regeln lyder: Magneten måste monteras på så långt avstånd som möjligt från kompassen. Redan en halv meters avstånd åstadkommer återverk- ningar på nålen, som ifrågasätter styr- ningens fullgoda effektivitet. Det tunga batteriet skall placeras framme i flyg- kroppen, kompassen monteras in, där skrovet är bredast och magneten sättes fast bak i skrovet. Förbindelsen mellan magneten och sidorodret uppehålles ge- nom en dragtråd, som genom glasöglor löper längs skrovet. För varje modell kan man även träffa andra anordnin- gar, men huvudkraven vid monteringen måste alltid följas, d. v. s. tillräckligt avstånd mellan kompassen och magneten och fullgod fördelning av tyngden. Då batterierna alltemellanåt måste bytas ut, böra de lätt kunna av- och på- monteras. Detsamma gäller även be- träffande kompassen där vi, innan flyg- vu ningen börjar, ställer in kursen. Lätt betyder i detta fall att man inte hehö- ver använda särskilda verktyg — för att till exempel ta bort skruvar eller trådar, inte heller begagna tidsödande och irriterande fingerakrobatik i de bor- tersta vinklarna på modellplanet. En enkel och god lösning av problemet är att skjuta in kompassen som en låda mellan två spanter i skrovet, varvid en elektrisk förbindelse uppstår genom kontakten, och lådan på samma gång hålles fast. Även för batteriet kan man finna motsvarande anordningar. För att inte i onödan slita på batteriet bygger man in en strömbrytare, som vid landningen sätter anläggningen ur funktion (bild 5). (Kompasstyrda modellflygplan bör in- sättas i tävlingar på platser med gott ”hang”. De kan verkligen utnyttja terrängen och från den högt belägna startplatsen sträcka i väg på den kurs, som man tidigare valt ut på kartan och som tillförsäkrar modellplanet den läng- sta flygningen. Följande orsaker medverka till att kompasstyrda modellflygplan äro olämp- liga för höjdstart: Högstartsmodeller äro lätta, långsamt flygande fåglar, termikmodeller, som kretsande virvla sig upp i höjden och tack vare sin ringa sjunkhastighet länge kunna hålla sig uppe. Att trots ett tungt batteri bygga en lätt maskin med kompass och magne- ter ställer stora anspråk på byggaren. Medan en termikmodell vid uppstigan- det börjar kretsa i bägar, flyger en styrd maskin rätt igenom varmluftblå- san utan att utnyttja den. En vario- metermodell, som redan från början kommer ett Ilyftande modellplan att kretsa, vore nog den ideala lösningen.