TfÅ:s FÖLJETONG: Berättelsen om radiums upptäckare av Eve Curie (Började i nr 48, 1942.) »I laboratoriet vid Rue Cuvier», skrev deras assistent, Albert Laborde härom dagen till mig, »var jag sysselsatt med att installera vissa apparater. Pierre Curie var där. Marie Curie kommer in, fäster sig vid någon detalj av mekanis- men, som hon inte uppfattar. Det var för övrigt en mycket enkel detalj, vilket inte hindrade, att hon ännu sedan hon fått förklaringen fortfarande ställde sig oför- stående. Då utbrister Pierre: Åh! seså, Marie! Jag önskar jag kunde återge de nyanser av öm och skämtsam indignation, han för- stod att inlägga i sitt utrop. Jag tycker mig ännu höra hans tonfall. Några dagar senare vände sig några av mina kamra- ter till herr Curie för att be om hjälp vid några svåra matematiska beräkning- ar, i vilka de kört fast. Då ber herr Curie dem vänta tills hans fru kommer. Hen- nes stora kunskaper i integralkalkyl, sä- ger han, skall lätt förhjälpa dem ur deras bryderi. Det gick också som han före- spått. På några minuter fann fru Curie den svåra lösningen.» Då Pierre och Marie äro ensamma, överlämna de sig åt en vänskapsfull fri- gjordhet, som präglar deras drag och hela deras sätt att vara. De äro båda mycket starka personligheter och ha helt olika karaktärer. Han är av ett mera stilla och drömmande temperament, hon mera mänsklig och brinnande, men de inverka likväl aldrig betryckande på varandra. Det har inte under deras elvaåriga äkten- skap hänt, att de behövt ta till »den öm- sesidiga hänsyn». utan vilken intet lyck- ligt äktenskap sägs kunna existera. Det faller sig helt naturligt för dem att tänka lika, och in i de obetydligaste detaljer av tillvaron handla de alltid i samråd. Om en av Maries vänner, madame Perrin, kommer in och frågar Pierre, ifall hon får ta Iråne med sig för att leka med hennes barn, svarar Pierre med ett blygt och undanfallande leende: »Marie har inte kommit hem ännu. Jag kan inte svara er. förrän jag frågat henne». Om Marie, som vanligtvis är mycket tystlåten, vid något tillfälle under um- gänget med vetenskapsmän låter sig fres- tas att med iver uttala sig i någon in- 2Å TEENIK för ALLA tressant fråga, kan man plötsligt få se henne rodna och helt förlägen vända sig till sin make. Hon överlämnar ordet åt honom, så övertygad är hon, att Pierres åsikt är tusen gånger mera värd än hen- nes egen. »Då vi gifte oss, tyckte jag redan, att Pierre övergick allt vad jag någonsin kunnat drömma om», skriver Marie längre fram. »Men min beundran för hans ovan- liga egenskaper stegrades ständigt. De föreföllo mig så sällsynta, så upphöjda, att han ofta syntes mig vara ett nästan enastående väsen, så fullständigt fri var han från all sådan fåfänga och småsint- het, som man upptäcker både hos sig själv och hos andra, och som rnan tar med överseende, också om man inte för- lorar längtan och strävandet efter ett högre ideal.» >k Påsken år 1906 utmärker sig genom ett strålande väder. Pierre och Marie unna sig några dagars friluftsliv ute på det fridfulla lilla lantstället i Saint-Rémy-les- Chevreuse. De återuppliva sina lantliga vanor, ströva omkring med sina små dött- rar, gå och hämta mjölken i den närlig- gande bondgården. Pierre skrattar åt den lilla fjorton månader gamla Eva, som på vacklande ben envisas att Springa i vä- gens djupa hjulspår. Påskdagen företaga makarna vid det avlägsna ljudet av klock-klang en tur på cykel i Port-Royals skogar. Därifrån ha de med sig hem grenar av blommande mahonia och en bukett stora vatten- ranunklar. Dagen därefter är Pierre för trött för en ny tur. Han sträcker lättje- fullt ut sig i gräset på en äng. Allt efter- som dagen lider, skingrar ett underbart solsken morgondimman, som först utplå- nat nejdens konturer. På en filt ligger Eva och jollrar, under det Iréne, försedd med en grön håv, försöker fånga fjärilar och hälsar en sällsynt fångst med glädje- tjut. Hon är varm och har tagit av sig sin tröja. Utsträckta i gräset bredvid var- andra betrakta Pierre och Marie med glädje sitt vackra barn och skratta åt hur lustig hon tar sig ut i sitt linntyg och ett par små pojkbyxor. — — — En av dessa stilla, ljuvliga vår- dagar hände det, att Pierre länge lät sina ögon vila på barnens lek i gräset och på Marie, som tyst ligger vid hans sida. Han stryker sakta med handen över sin ma- kas blonda hår och säger med dämpad stämma: »Livet har varit mig ljuvt vid din sida, Marie». | Samma afton ströva de sakta genom skogen, turande om att bära lilla Eva. De söka efter näckrosdammen, som de en gång som nygifta beundrat under sina strövtåg. Men dammen har torkat ut. Näckrosorna finnas inte längre. Omkring den leriga pölen har nu växt upp en krans av gultörne, vars blommor lysa som eldslågor, och vid vägkanten plocka de vintergröna och violer. Efter en hestig middag tar Pierre i den svala aftonen tåget in till Paris. Han läm- nar familjen i Saint-Rémy, men tar som sällskap med sig ranunkulusknippan, som han ställer på skrivbordet i våning- en vid Boulevard Kellermann. Ännu en solskensdag tillbringar Marie med sina barn på landet. Därefter åter- vänder även hon med Iréne och Eva till Paris. Sedan hon avlämnat dem i hem- met, uppsöker hon Pierre på laboratoriet. Redan från tröskeln varseblir hon honom, där han står framme vid fönstret i det större rummet, böjd över en apparat. Han väntar henne och sätter strax på sig hatt och rock, tar Marie under armen och be- ger sig med henne till restaurang Foyot, där »Société de Physique» enligt gammal tradition i dag firar sin årsfest med en middag. Omgiven av sina beundrade kol- leger och med Henri Poincaré som bords- granne diskuterar Pierre de problem, som för tillfället sysselsätta honom: dose- ringen av radiumemanationen, de Spritis- tiska seanser han nyligen bevistat, den kvinnliga undervisningen, angående vil- ken han framkastar originella teorier, och som han skulle vilja ge en naturve- tenskaplig inriktning. Ute har vädret slagit om. Man har svårt att förstå, att sommaren i går redan tyck- tes ha gjort sitt intåg, ty i dag viner en iskall vind om knutarna, och regnet slår mot fönstrens rutor, medan gatans sten- läggning glänser våt och blank. Den 19 april 1906. Torsdagen ingår dyster. Det regnar fortfarande och det är mörkt. Inte ens arbetet kan komma makarna Curie att alldeles bortse från aprilvädrets rusk och skurar. Pierre , skall deltaga i en lunch, som ges av professorerna vid naturvetenskap- liga fakulteten. Därefter skall han lä- sa korrektur på ett av sina verk hos sin förläggare, Gauthier-Villars, för att se- dan fortsätta till vetenskapsakademien. Marie på sitt håll har en hel mängd ärenden att uträtta. I de tidiga morgontimmarnas brådska hinna de båda makarna knappt råkas. Pierre ropar upp till Marie i övre vå- ningen för att fråga, om hon ämnar sig till laboratoriet. Marie, som håller på att kläda Iréne, ropar tillbaka, att hon antagligen inte får tid till det, men hen- nes svar drunknar i allehanda buller. Så hör hon porten slå igen. Pierre har gått. Medan Marie en stund senare intar sin frukost tillsammans med gamla doktor Curie och de båda små flickorna, samta-