lar Pierre på ”Sociétés Savantes?” klubblokal vid Rue Danton vänskapligt med sina kolleger. Han trivs på såda- na fridsamma tillställningar, där man får prata om Sorbonne, om vetenskapliga forskningar, om allt, med ett ord, som hör till yrket. Samtalet glider in på ett ämne, som intresserar alla de närva- rande, nämligen frågan om, vad som bör företagas för att minska riskerna vid experimenten på de vetenskapliga laboratorierna. Pierre erbjuder genast beredvilligt sitt stöd. Klockan lider mot halv två. Då reser Pierre sig upp och tar vänligt leende avsked av sina kamrater, trycker Jean Perrins hand och säger något om, att de skola träffas senare på dagen. I porten ser han helt mekaniskt upp mot den regndigra himlen, gör en grimas åt det föga inbjudande vädret och slår sedan beslutsamt upp sitt stora paraply och viker av nedåt Seine. + Hos Gauthier-Villars finner han för- laget stängt. Där har utbrutit strejk. Han går vidare och kommer in på Rue Dauphine, där trängseln och virrvarret som vanligt äro stora. Kuskar skrika okvädinsord till varandra, spårvagnar gnissla nere på den närliggande kajen. Det är nästan omöjligt att komma fram på den trånga gatan, här i gamla sta- den. Mötande fordon tränga sig med mö- da förbi varandra, och trottoaren rym- mer knappast de otaliga fotgängarna vid denna tid på dagen. Pierre söker sig instinktivt framåt. Försänkt i tankar och med koncentrerad blick vandrar han med ojämna steg ömsom på den yttre trottoarkanten, ömsom på själva gatan. Vad sysselsätter månne hans tankar? Tänker han på ett nytt experiment? På sin vän Urbains senaste arbete, som han bär på sig? Eller på Marie? — — — Han har just stigit ner på körbanan och tagit betäckning av en droska, som sakta rullar framåt mot Pont-Neuf. I korsningen av gatan och kajen är bull- ret öronbedövande. En spårvagn på väg mot Place Concorde följer just nu flo- den, då en tung lastvagn, förspänd med två väldiga arbetshästar, korsar spåren och kör från Pont-Neuf upp mot Rue Dauphine. Pierre har för avsikt att gå över till motsatta trottoaren, och med tankspridda människors oförsiktighet lämnar han det skydd droskan dittills er- bjudit honom, samtidigt som den skym- de hans utsikt framåt gatan. Han hin- ner inte ta två steg, förrän han stö- ter emot en av svett ångande djurkropp. Det är en av hästarna framför den väl- diga lastvagnen, som i detta ögonblick möter och kör förbi droskan. Över- raskad i det allt trängre utrymmet mel- lan de mötande vagnarna söker Pierre med en tafatt åtbörd klamra sig fast om halsen på hästen, men denna blir skrämd och stegrar sig. Pierre halkar på den sliriga gatubeläggningen och fal- ler under de jättelika percheronhästar- nas hovar. Ett rop av fasa höjes från åskådarna på trottoaren. Det följes av flera. Man skriker till kusken på last- vagnen att hålla. Denne sliter förgäves i tömmarna, vagnen rullar vidare av sin egen tyngd och fart. (Forts. i nästa nr.) är räntan på rikskonto, sedan pengarna stått inne sex år utöver insättningsåret. e Högst 300 kronor få insättas pr kvartal och sam- manlagt högst 4.000 kronor, oberäknat rän- tan. e För den, som kan spara endast små- belopp men sparar regelbundet och på lång sikt, är rikskontot särdeles lämpligt. e Öppna rikskonto i bank, sparbank eller postanstalt. Jpar genom TEKNIK för ALLA 25