(Började i nr. 48, 1942.) På gatan ligger Pierre. Han lever, han är oskadd. Han har inte så myc- ket som ropat, han har knappt gjort en rörelse. Han ligger mellan hästarna, vilka inte så mycket som snuddat med sina hovar vid honom. Liksom genom ett under gå även fordonets framhjul på ömse sidor om hans kropp. Ännu är hans räddning tänkbar. Men den tungt lastade vagnen går ej att hejda. Den fortsätter att rulla framåt ännu flera meter. Det vänstra bakhjulet stöter mot ett föremål, som det krossar. Föremå- let är ett människohuvud, vars hjäss- ben spränges. En blodig massa sprutar ut över gatans smutsiga asfalt. Det är Pierre Curies hjärna. Polismän lyfta upp den förolyckades ännu varma kropp, ur vilken livet flytt på en blixt- likt kort sekund. De ropa an den ena droskan efter den andra, men ingen av kuskarna vill i sin vagn ta upp en död man, drypande av blod och smuts. Mi- nuterna förgå, nyfikna åskådare hopa sig och trängas omkring lastvagnen, som hejdats. Dess körsven, Louis Manin, som ofrivilligt vållat olyckan, överhopas med okvädinsord av den rasande folk- hopen. Äntligen komma två män med en bår. Man sträcker ut den döde på den, och efter ett onödigt uppehåll vid ett apotek bär man honom till närmaste po- lisvaktkontor. Man öppnar hans plån- bok och undersöker hans papper. När ryktet sprids, att olyckans offer är Pier- re Curie, en lärd man, en ryktbar pro- fessor, tilltar oväsendet på gatan till den grad, att polisen måste ingripa och skyd- da Manin mot alla de händer, vilka hot- fyllt lyftas mot honom. En läkare, doktor Drouet, tvättar den dödes ansikte, undersöker det gapande såret och det splittrade kraniet. Man ringer upp den naturvetenskapliga fa- kulteten. Det dröjer inte länge, förrän det mörka polisvaktkontoret blir vittne till en gripande scen. Över den döde böja sig två gråtande män. Den ene är Pierres assistent, fysikern Clere, som snyftar bredvid den förtvivlade kusken Manin, över vilkens pussiga, rödbrusiga ansikte tårar skölja. Mellan dem lig- ger Pierre, likgiltig för allt, med ansik- tet lugnt och oskadat under den bandage- rade pannan. Det fem meter långa fordonet med sin skyhöga last av uniformspersedlar håller utanför polisvaktkontorets dörr. Regnet har nästan sköljt bort de sista blodspå- ren, som nyss fläckade dess hjul. De väldiga djuren, unga och istadiga, skrapa med hovarna mot gatans asfalt, oroliga för sin körsvens långa frånvaro. Olyckan svävar över det Curieska hemmet för att störta sig över det. Bi- lar och droskor köra utan mål, av och an utefter fortifikationerna och hålla än här, än där på den öde boulevarden. Ett ombud för Republikens president- ämbete ringer 'på dörren, men då han erfar, att Madame Curie inte ännu kom- mit hem, drar han sig tillbaka utan att framföra sitt ärende. Nu ringer det på nytt. Denna gång är det naturveten- skapliga fakultetens dekanus, Paul Ap- pell och professor Jean Perrin, som stiga in i Pierres och Maries bostad. Gamle doktor Curie, som med en tjän- steflicka är ensam hemma, förvånas över det förnämliga besöket. Han går Berättelsen om radiums upptäckare av Eve Curie emot de nykomna och observerar, hur uppskakade de förefalla. Paul Appell, som fått i uppdrag att underrätta Ma- rie först av alla, tiger förlägen inför hennes svärfar. Den plågsamma sce- nen förkortas emellertid av den gamle herrn. Utan att ställa några frågor, säger han, sedan han borrat sina fors- kande ögon i besökarna: — Min son är död. Tårar av smärta och revolt rinna i de fåror åldern plöjt i hans ansikte, me- dan han lyssnar till skildringen av olyc- kan. — Vad gick han nu igen och drömde om! utbrister han i förtvivlan, riktande denna ömma förebråelse till den döde för den tankspriddhet, som kostat ho- nom livet. Klockan har hunnit bli sex, då rass- let av en nyckel i låset förkunnar Ma- ries hemkomst. Glad och livlig står hon på tröskeln till förmaket. Oför- stående tycker hon sig skönja spår av deltagande i de besökande vännernas uppsyn. För andra gången får nu Paul Appell framföra sitt uppdrag. Framför honom står Marie orörlig, liksom förstenad. Man skulle kunna tro, att hon ingen- ting fattat av det som sagts. Hon sjunker inte i armarna på nå- gon deltagande vän. Hon låter inte höra en klagan. Hon gråter inte. Hon står orörlig, till synes lika okänslig som en livlös mannekäng. Efter en lång, tryckande tystnad börjar hon sakta röra på läpparna, och som om hon mot allt förnuft ännu hoppades bli motsagd, vis- kar hon med knappt hörbar stämma: — Är Pierre död? — Död? — Rik- tigt död? — — — Det är banalt och föga nytt att för- klara, att en häftig och oväntad kata- strof kan för alltid och fullständigt för- vandla den, som drabbas därav. Och lik- väl kan jag inte med tystnad förbigå det ödesdigra inflytande dessa minuter utövade på min mors livsöde och även på hennes barns. Härmed menar jag inte, att de förbytte Marie Curie från en lycklig ung maka till en otröstlig änka. Den förvandling de vållade var djupare och mera komplicerad än så. Det inre uppror, som sönderslet Marie, e den namnlösa fasa, den själsliga förvir- ring, som grepo henne, voro alltför för- ödande för att kunna ta sig uttryck i klagan och förtroenden. Från det ögon- blick, då dessa tre ord: ”Pierre är död” nådde ned till hennes förlamade medve- tande som en oåterkallelig sanning, sänkte sig ett dok av ensamhet och för- tegenhet för alltid över Marie. Denna aprildag blev Marie Curie inte endast änka. Hon blev en beklagansvärd, en obotlig ensling. Vittnena till detta drama känna en osynlig mur växa upp mellan dem och henne. Deras ord av deltagande och tröst halka förbi Marie. Med torra ögon och ett blodlöst ansikte lyssnar hon till dem, och med möda besvarar hon de viktigaste av de frågor, som stäl- las till henne. Hon avböjer den obduk- tion, som myndigheterna föreslagit för att klarlägga olycksfallets rättsliga följder. Hon begär, att Pierre föres hem till Boulevard Kellermann. Hon ber sin vän fru Perrin taga hand om Iréne under de närmaste dagarna. Hon styr om, att ett telegram avsändes till War- schau. Det lyder helt kort: ”Pierre om- kommit genom olyckshändelse”. Däref- ter träder hon ut i den fuktiga trädgår- den. Där sätter hon sig med huvudet lutat i händerna, döv, stum, orörlig, att invänta sin kamrat. Man bär ut några stackars reliker till henne, vilka man funnit i den dödes fic- kor. -.En reservoarpenna, några nycklar, en plånbok, en klocka, som ännu går och vars glas alltjämt är helt. Klockan 8 håller äntligen en ambu- lansvagn utanför porten. Marie klättrar upp i den och i den tilltagande skym- ningen <varseblir hon Pierres ansikte, fridfullt och blitt. Med möda lyckas man lyfta in båren genom den trånga portöppningen. An- dré Debierne, som begivit sig till polis- vaktkontoret för att hämta sin vän och förman, hjälper till att stödja den tra- giska bördan. I ett av rummen på nedre botten lämnar han sedan Marie ensam med sin döde make. . Hon kysser hans ansikte, hans ännu icke stelnade händer. Med våld rycka hennes närmaste henne från båren in i ett angränsande rum för att hindra TEKNIK för ALLA 23