Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min mor Marie Sklodowska Curie, av Eve Curie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(Började i nr. 48, 1942.)
På gatan ligger Pierre. Han lever,
han är oskadd. Han har inte så myc-
ket som ropat, han har knappt gjort en
rörelse. Han ligger mellan hästarna,
vilka inte så mycket som snuddat med
sina hovar vid honom. Liksom genom
ett under gå även fordonets framhjul
på ömse sidor om hans kropp. Ännu är
hans räddning tänkbar. Men den tungt
lastade vagnen går ej att hejda. Den
fortsätter att rulla framåt ännu flera
meter. Det vänstra bakhjulet stöter mot
ett föremål, som det krossar. Föremå-
let är ett människohuvud, vars hjäss-
ben spränges. En blodig massa sprutar
ut över gatans smutsiga asfalt. Det är
Pierre Curies hjärna. Polismän lyfta
upp den förolyckades ännu varma
kropp, ur vilken livet flytt på en blixt-
likt kort sekund. De ropa an den ena
droskan efter den andra, men ingen av
kuskarna vill i sin vagn ta upp en död
man, drypande av blod och smuts. Mi-
nuterna förgå, nyfikna åskådare hopa
sig och trängas omkring lastvagnen, som
hejdats. Dess körsven, Louis Manin,
som ofrivilligt vållat olyckan, överhopas
med okvädinsord av den rasande folk-
hopen. Äntligen komma två män med en
bår. Man sträcker ut den döde på den,
och efter ett onödigt uppehåll vid ett
apotek bär man honom till närmaste po-
lisvaktkontor. Man öppnar hans plån-
bok och undersöker hans papper. När
ryktet sprids, att olyckans offer är Pier-
re Curie, en lärd man, en ryktbar pro-
fessor, tilltar oväsendet på gatan till den
grad, att polisen måste ingripa och skyd-
da Manin mot alla de händer, vilka hot-
fyllt lyftas mot honom.
En läkare, doktor Drouet, tvättar den
dödes ansikte, undersöker det gapande
såret och det splittrade kraniet. Man
ringer upp den naturvetenskapliga fa-
kulteten. Det dröjer inte länge, förrän
det mörka polisvaktkontoret blir vittne
till en gripande scen. Över den döde
böja sig två gråtande män. Den ene är
Pierres assistent, fysikern Clere, som
snyftar bredvid den förtvivlade kusken
Manin, över vilkens pussiga, rödbrusiga
ansikte tårar skölja. Mellan dem lig-
ger Pierre, likgiltig för allt, med ansik-
tet lugnt och oskadat under den bandage-
rade pannan.
Det fem meter långa fordonet med sin
skyhöga last av uniformspersedlar håller
utanför polisvaktkontorets dörr. Regnet
har nästan sköljt bort de sista blodspå-
ren, som nyss fläckade dess hjul. De
väldiga djuren, unga och istadiga, skrapa
med hovarna mot gatans asfalt, oroliga
för sin körsvens långa frånvaro.
Olyckan svävar över det Curieska
hemmet för att störta sig över det. Bi-
lar och droskor köra utan mål, av och
an utefter fortifikationerna och hålla
än här, än där på den öde boulevarden.
Ett ombud för Republikens president-
ämbete ringer ’på dörren, men då han
erfar, att Madame Curie inte ännu kom-
mit hem, drar han sig tillbaka utan att
framföra sitt ärende. Nu ringer det på
nytt. Denna gång är det naturveten-
skapliga fakultetens dekanus, Paul Ap-
pell och professor Jean Perrin, som stiga
in i Pierres och Maries bostad.
Gamle doktor Curie, som med en tjän-
steflicka är ensam hemma, förvånas
över det förnämliga besöket. Han går
Berättelsen om radiums upptäckare
av Eve Curie
emot de nykomna och observerar, hur
uppskakade de förefalla. Paul Appell,
som fått i uppdrag att underrätta Ma-
rie först av alla, tiger förlägen inför
hennes svärfar. Den plågsamma sce-
nen förkortas emellertid av den gamle
herrn. Utan att ställa några frågor,
säger han, sedan han borrat sina fors-
kande ögon i besökarna:
— Min son är död.
Tårar av smärta och revolt rinna i de
fåror åldern plöjt i hans ansikte, me-
dan han lyssnar till skildringen av olyc-
kan.
— Vad gick han nu igen och drömde
om! utbrister han i förtvivlan, riktande
denna ömma förebråelse till den döde
för den tankspriddhet, som kostat ho-
nom livet.
Klockan har hunnit bli sex, då rass-
let av en nyckel i låset förkunnar Ma-
ries hemkomst. Glad och livlig står
hon på tröskeln till förmaket. Oför-
stående tycker hon sig skönja spår av
deltagande i de besökande vännernas
uppsyn.
För andra gången får nu Paul Appell
framföra sitt uppdrag. Framför honom
står Marie orörlig, liksom förstenad.
Man skulle kunna tro, att hon ingen-
ting fattat av det som sagts.
Hon sjunker inte i armarna på nå-
gon deltagande vän. Hon låter inte
höra en klagan. Hon gråter inte. Hon
står orörlig, till synes lika okänslig som
en livlös mannekäng. Efter en lång,
tryckande tystnad börjar hon sakta röra
på läpparna, och som om hon mot allt
förnuft ännu hoppades bli motsagd, vis-
kar hon med knappt hörbar stämma:
— Är Pierre död? — Död? — Rik-
tigt död? — — —
Det är banalt och föga nytt att för-
klara, att en häftig och oväntad kata-
strof kan för alltid och fullständigt för-
vandla den, som drabbas därav. Och lik-
väl kan jag inte med tystnad förbigå
det ödesdigra inflytande dessa minuter
utövade på min mors livsöde och även
på hennes barns. Härmed menar jag
inte, att de förbytte Marie Curie från
en lycklig ung maka till en otröstlig
änka. Den förvandling de vållade var
djupare och mera komplicerad än så.
Det inre uppror, som sönderslet Marie,
e
den namnlösa fasa, den själsliga förvir-
ring, som grepo henne, voro alltför för-
ödande för att kunna ta sig uttryck i
klagan och förtroenden. Från det ögon-
blick, då dessa tre ord: ”Pierre är död”
nådde ned till hennes förlamade medve-
tande som en oåterkallelig sanning,
sänkte sig ett dok av ensamhet och för-
tegenhet för alltid över Marie. Denna
aprildag blev Marie Curie inte endast
änka. Hon blev en beklagansvärd, en
obotlig ensling.
Vittnena till detta drama känna en
osynlig mur växa upp mellan dem och
henne. Deras ord av deltagande och
tröst halka förbi Marie. Med torra
ögon och ett blodlöst ansikte lyssnar
hon till dem, och med möda besvarar
hon de viktigaste av de frågor, som stäl-
las till henne. Hon avböjer den obduk-
tion, som myndigheterna föreslagit för
att klarlägga olycksfallets rättsliga
följder. Hon begär, att Pierre föres
hem till Boulevard Kellermann. Hon ber
sin vän fru Perrin taga hand om Iréne
under de närmaste dagarna. Hon styr
om, att ett telegram avsändes till War-
schau. Det lyder helt kort: ”Pierre om-
kommit genom olyckshändelse”. Däref-
ter träder hon ut i den fuktiga trädgår-
den. Där sätter hon sig med huvudet
lutat i händerna, döv, stum, orörlig, att
invänta sin kamrat.
Man bär ut några stackars reliker till
henne, vilka man funnit i den dödes fic-
kor. -.En reservoarpenna, några nycklar,
en plånbok, en klocka, som ännu går och
vars glas alltjämt är helt.
Klockan 8 håller äntligen en ambu-
lansvagn utanför porten. Marie klättrar
upp i den och i den tilltagande skym-
ningen <varseblir hon Pierres ansikte,
fridfullt och blitt.
Med möda lyckas man lyfta in båren
genom den trånga portöppningen. An-
dré Debierne, som begivit sig till polis-
vaktkontoret för att hämta sin vän och
förman, hjälper till att stödja den tra-
giska bördan. I ett av rummen på
nedre botten lämnar han sedan Marie
ensam med sin döde make. .
Hon kysser hans ansikte, hans ännu
icke stelnade händer. Med våld rycka
hennes närmaste henne från båren in i
ett angränsande rum för att hindra
TEKNIK för ALLA 23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
