henne från att bevista den sista vård man vill ge den avlidne. Hon lyder dem först, halvt bedövad, men plötsligt vak- nar hon till medvetande om att hon för- spiller de dyrbara minuter hon ännu äger Pierre, och att hon inte borde an- förtro åt någon att röra vid hans blod- fläckade kläder. Hon återvänder till hans sida, varifrån ingen förmår slita. henne. Följande dag anländer Jacques Curie. Hans närvaro förmår lossa på de band, som hållit Maries sorg i sitt förfärliga järngrepp. Mellan de två bröderna, den levande och den döde, brister hon änt- ligen i snyftningar. Efter detta utbrott behärskar hon sig åter. Hon strövar genom huset, ställer frågor till tjänsteflickan om Evas sköt- sel, går ut i trädgården och låter kalla till sig Iréne, som leker med barnen Perrin. Över staketet, som skiljer de två trädgårdarna från varandra, talar hon till sin lilla dotter, säger henne, att ””PE gjort sig mycket illa i huvudet” och att han behöver stillhet och ro. Bar- net, som ingenting förstår av det som inträffat, återvänder sorglös till sina lekkamrater. Då veckor förgått, kommer Marie att med darrande hand anförtro en grå skrivbok de tankar och känslor, som kväva henne. I den ökenartade enslig- het, dit hon kastats av sin olycka, för- mår Marie inte tala med någon om det, som rör sig inom henne, men denna tystnad, denna ensamhet fyller henne ibland med sådan fasa, att hon skulle 2Å TEKNIK för ALLA kunna skrika högt. På några halvt oläs- liga och av tårar fläckade blad anför- tror Marie sig då åt Pierre, talar till ho- nom, som om han ännu levde, ropar på honom, ber honom om råd. Endast några fragnent av dessa anteckningar äro av den art, att de kunna publiceras. Hon söker återkalla och uppteckna varje de- taij av det drama, som slitit dem från varandra för att staden, under långa år, kunna martera sig med dessa hågkom- ster. Dessa korta blad — de första och en- da intima dagboksanteckningar, som existera av Maries hand, återspegla de mest tragiska stunderna av hennes liv. ”— — — Pierre, min Pierre, du lig- ger där som en stackars sårad soldat, som, med huvudet ombundet, vilar sig i sömnen. Ditt uttryck är blitt och lyck- ligt. Du är alltjämt dig lik, du ligger liksom försänkt i en dröm, ur vilken du inte förmår slita dig. Dina läppar, som jag ibland beskyllde för att vara lystna, äro nu bleka och stela under de grå- sprängda mustascherna. Man ser knappt något av ditt hår, ty i hårfästet börjar såret, och till höger därom skjuter det söndersprängda pannbenet fram. Ah, Pierre! vad det måste ha gjort ont! Dina kläder äro översköljda av blod. Vilken fruktansvärd stöt det måste va- rit, som träffade ditt stackars huvud! Ditt huvud, Pierre, som jag brukade smeka, som jag tog i mina båda händer för att kyssa dig på dina ögonlock. Du brukade sluta ögonen och räcka mig dem för att bli kysst. Madame Curie ar- betar i laboratoriet tillsammans med sin äldsta dotter Iréne 1923. . I lördags lade vi dig i din kista. Jag stödde ditt huvud, medan vi buro över dig till den. Sedan kysste jag för sista gången ditt kalla ansikte. Jag lade några kvistar vintergröna ur trädgår- den till dig i kistan och det där lilla porträttet av mig, som du tyckte så mycket om. Du brukade säga om det, då du betraktade det: ”den lilla snälla, duktiga studentskan! Den bilden av mig måste följa dig i graven, Pierre, ty den föreställer den unga flicka, som varit lycklig nog att behaga dig nästan ifrån första stunden du såg henne. Du har ofta sagt mig, Pierre, att du inte tve- kade ett ögonblick i ditt val, och att då du bad mig dela ditt liv, det var enda gången du någonsin fattat ett beslut utan någon tvekan, viss om, att du inte begick något ödesdigert misstag. Min Pierre, jag tror, att du hade rätt och att du inte misstog dig. Vi voro skapade för varandra. Vår förening var ödes- bestämd. Nu är din kista tillsluten. Jag ser dig inte mer. Jag har inte tillåtit dem att täcka över den med något svart, avsky- värt bårtäcke. Jag har strött blommor över den i stället, och nu sitter jag här och vakar över dig. Nu kommer man för att hämta dig. Många förstämda ansikten omge mig. Jag betraktar dem utan att tilltala dem. Vi föra dig ut till Sceaux och se hur du sänks i det stora, djupa hålet. Många människor vandra förbi mig för att hälsa. Sen ville man föra bort oss, Jacques och mig, men vi gjorde mot- stånd, vi vilja vara med in i det sista. Nu fyller man igen graven. Nu lägger man blommor över den. Allt är slut. Pierre sover sin sista sömn under jor- den. Allting är slut. Allting, allting.” xx Marie har mistat sin kamrat, och världen har förlorat en stor man. Denna hemska dödsolycka på en regndrypande gata har uppskakat allmänheten. Alla världens tidningar återge på flera spal- ter den patetiska skildringen av olycks- händelsen på Rue Dauphine. I våningen vid Boulevard Kellermann hopa sig sym- patiuttalanden, vilka bära ömsom kun- gars, ministrars, diktares, lärdes, öm- som vanliga enkla människors namn- teckningar. Bland dessa massor av kondoleanser finner man uttryck av verklig, av känd smärta: Lord Kelvin: Grieviously distressed by terrible news of Curie death. When will funeral be. We arrive hotel Mirabeau to-morrow morning. Marcelin Berthelot: ”Vi blevo som slagna av blixten vid mottagandet av den förfärliga underrät- telsen. Så många stora tjänster, som bevisats vetenskapen av den bortgångne, så många vi ännu väntade av denne snillrike upptäckare. Och alla dessa förhoppningar nu omintetgjorda! Allt- sammans redan ett minne blott.” G. Lippmann: ”Jag känner, som om jag förlorat en bror. Jag visste inte, med vilka starka band jag var fästad vid er make. Nu vet jag det. Jag tänker med smärta på er sorg.” (Forts. i nästa nr.) fm SRS SK