Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min mor Marie Sklodowska Curie, av Eve Curie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
henne från att bevista den sista vård
man vill ge den avlidne. Hon lyder dem
först, halvt bedövad, men plötsligt vak-
nar hon till medvetande om att hon för-
spiller de dyrbara minuter hon ännu
äger Pierre, och att hon inte borde an-
förtro åt någon att röra vid hans blod-
fläckade kläder. Hon återvänder till
hans sida, varifrån ingen förmår slita.
henne.
Följande dag anländer Jacques Curie.
Hans närvaro förmår lossa på de band,
som hållit Maries sorg i sitt förfärliga
järngrepp. Mellan de två bröderna, den
levande och den döde, brister hon änt-
ligen i snyftningar.
Efter detta utbrott behärskar hon sig
åter. Hon strövar genom huset, ställer
frågor till tjänsteflickan om Evas sköt-
sel, går ut i trädgården och låter kalla
till sig Iréne, som leker med barnen
Perrin. Över staketet, som skiljer de
två trädgårdarna från varandra, talar
hon till sin lilla dotter, säger henne, att
””PE gjort sig mycket illa i huvudet”
och att han behöver stillhet och ro. Bar-
net, som ingenting förstår av det som
inträffat, återvänder sorglös till sina
lekkamrater.
Då veckor förgått, kommer Marie att
med darrande hand anförtro en grå
skrivbok de tankar och känslor, som
kväva henne. I den ökenartade enslig-
het, dit hon kastats av sin olycka, för-
mår Marie inte tala med någon om det,
som rör sig inom henne, men denna
tystnad, denna ensamhet fyller henne
ibland med sådan fasa, att hon skulle
2Å TEKNIK för ALLA
kunna skrika högt. På några halvt oläs-
liga och av tårar fläckade blad anför-
tror Marie sig då åt Pierre, talar till ho-
nom, som om han ännu levde, ropar på
honom, ber honom om råd. Endast några
fragnent av dessa anteckningar äro av
den art, att de kunna publiceras. Hon
söker återkalla och uppteckna varje de-
taij av det drama, som slitit dem från
varandra för att staden, under långa år,
kunna martera sig med dessa hågkom-
ster.
Dessa korta blad — de första och en-
da intima dagboksanteckningar, som
existera av Maries hand, återspegla de
mest tragiska stunderna av hennes liv.
”— — — Pierre, min Pierre, du lig-
ger där som en stackars sårad soldat,
som, med huvudet ombundet, vilar sig i
sömnen. Ditt uttryck är blitt och lyck-
ligt. Du är alltjämt dig lik, du ligger
liksom försänkt i en dröm, ur vilken du
inte förmår slita dig. Dina läppar, som
jag ibland beskyllde för att vara lystna,
äro nu bleka och stela under de grå-
sprängda mustascherna. Man ser knappt
något av ditt hår, ty i hårfästet börjar
såret, och till höger därom skjuter det
söndersprängda pannbenet fram. Ah,
Pierre! vad det måste ha gjort ont!
Dina kläder äro översköljda av blod.
Vilken fruktansvärd stöt det måste va-
rit, som träffade ditt stackars huvud!
Ditt huvud, Pierre, som jag brukade
smeka, som jag tog i mina båda händer
för att kyssa dig på dina ögonlock. Du
brukade sluta ögonen och räcka mig
dem för att bli kysst.
Madame Curie ar-
betar i laboratoriet
tillsammans med
sin äldsta dotter
Iréne 1923.
.
I lördags lade vi dig i din kista. Jag
stödde ditt huvud, medan vi buro över
dig till den. Sedan kysste jag för sista
gången ditt kalla ansikte. Jag lade
några kvistar vintergröna ur trädgår-
den till dig i kistan och det där lilla
porträttet av mig, som du tyckte så
mycket om. Du brukade säga om det,
då du betraktade det: ”den lilla snälla,
duktiga studentskan! Den bilden av mig
måste följa dig i graven, Pierre, ty den
föreställer den unga flicka, som varit
lycklig nog att behaga dig nästan ifrån
första stunden du såg henne. Du har
ofta sagt mig, Pierre, att du inte tve-
kade ett ögonblick i ditt val, och att då
du bad mig dela ditt liv, det var enda
gången du någonsin fattat ett beslut
utan någon tvekan, viss om, att du inte
begick något ödesdigert misstag. Min
Pierre, jag tror, att du hade rätt och att
du inte misstog dig. Vi voro skapade
för varandra. Vår förening var ödes-
bestämd.
Nu är din kista tillsluten. Jag ser dig
inte mer. Jag har inte tillåtit dem att
täcka över den med något svart, avsky-
värt bårtäcke. Jag har strött blommor
över den i stället, och nu sitter jag här
och vakar över dig.
Nu kommer man för att hämta dig.
Många förstämda ansikten omge mig.
Jag betraktar dem utan att tilltala dem.
Vi föra dig ut till Sceaux och se hur du
sänks i det stora, djupa hålet. Många
människor vandra förbi mig för att
hälsa. Sen ville man föra bort oss,
Jacques och mig, men vi gjorde mot-
stånd, vi vilja vara med in i det sista.
Nu fyller man igen graven. Nu lägger
man blommor över den. Allt är slut.
Pierre sover sin sista sömn under jor-
den. Allting är slut. Allting, allting.”
xx
Marie har mistat sin kamrat, och
världen har förlorat en stor man. Denna
hemska dödsolycka på en regndrypande
gata har uppskakat allmänheten. Alla
världens tidningar återge på flera spal-
ter den patetiska skildringen av olycks-
händelsen på Rue Dauphine. I våningen
vid Boulevard Kellermann hopa sig sym-
patiuttalanden, vilka bära ömsom kun-
gars, ministrars, diktares, lärdes, öm-
som vanliga enkla människors namn-
teckningar.
Bland dessa massor av kondoleanser
finner man uttryck av verklig, av känd
smärta:
Lord Kelvin:
Grieviously distressed by terrible news
of Curie death. When will funeral be.
We arrive hotel Mirabeau to-morrow
morning.
Marcelin Berthelot:
”Vi blevo som slagna av blixten vid
mottagandet av den förfärliga underrät-
telsen. Så många stora tjänster, som
bevisats vetenskapen av den bortgångne,
så många vi ännu väntade av denne
snillrike upptäckare. Och alla dessa
förhoppningar nu omintetgjorda! Allt-
sammans redan ett minne blott.”
G. Lippmann:
”Jag känner, som om jag förlorat en
bror. Jag visste inte, med vilka starka
band jag var fästad vid er make. Nu
vet jag det.
Jag tänker med smärta på er sorg.”
(Forts. i nästa nr.)
fm SRS SK
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
