oo (Sud de avsnittet i TAN reportageserie "DEN SVENSKA LINJEN” (ER Yngve Norrvi Sprängämnen ! Tänker man inte ögonblickligen på bomber och granater, då man hör det ordet? Förvisso. Mera säl- lan tänker man på att det är sprängämnena — krut, dynamit och allt vad de heter — som bok- stavligen och bildlikt röjt väg för civilisationen, den civilisation, som helst vill avskaffa kriget och helt ägna sig åt att bygga upp, ej riva neder. Utan de moderna sprängämnena skulle det vara omöjligt att bear- beta gruvorna rationellt, det skulle vara omöjligt att anlägga vägar, kanaler, hamnar, järnvägar, broar, bygga hus... Och den store vägrödjaren heter dynamit, uppfunnen av svensken Alfred Nobel, som gjort sitt namn odödligt genom sina revolutione- rande uppfinningar och experiment på det sprängningstekniska områ- det och genom instiftandet av No- bel-prisen. j Vår medarbetare har tillåtits gö- ra ett besök vid Gyttorp, spräng- ämnesfabriken i Nora bergslag. In- nan vi tittar närmare på de intres- santa anläggningarna skall vi dock göra en kort historisk resumé, vil- ken säkert kan vara befogad i detta sammanhang. I forna tider, ja ända till långt in på 1600- "talet bearbetades gruvorna med tillhjälp av den s. k. tillmaknings- eller eldsättnings- metoden. Man staplade upp väldiga vedbrö- tar kring berget, tände på och värmde upp stenen, varefter man slog på vatten. På så sätt uppstod sprickor i berget, och man kunde bryta loss större eller mindre stycken. Det är inte svårt att förstå att det var en synnerligen obekväm och tidsödande metod att bryta malm på detta sätt, och därför be- tydde krutets införande i det svenska bergs- bruket i mitten av 1600-talet ett oerhört fram- steg. Man hade dock dåliga redskap och kunde inte utnyttja sprängämnet rationellt. För militärt bruk hade svartkrutet -använts och tillverkats här i landet redan i slutet av 1400-talet och flera krutbruk fanns, men som sagt i bergsbruket slog inte krutet ige- nom förrän på 16- och 1700-talen och an- vändes även då endast vid sidan om till- makningsmetoden, i vissa fall ända fram i mitten av 1800-talet. Kontorsbyggnaden i Gyttorp. NAMIT Vär utsände medarbetare besöker GYTTORP Detta egendomliga förhållande får sin för- klaring, om man betänker de dåliga borrverk- tygen, krutets benägenhet att ta åt sig fukt i de ofta blöta och fuktiga gruvorna och sist. men inte minst de primitiva medel man hade till sitt förfogande för tändning av skotten, krutstickor och svaveltrådar. År 1863 hade Immanuel Nobel och hans son Alfred Nobel uppnått gynnsamma resul- tat vid sina försök att tekniskt utnyttja italienaren Sobreros 16 år tidigare gjorda upptäckt av nitroglycerinen och göra detta kraftiga sprängämne användbart för bergs- brukets vidkommande. År 1864 bildades Nit- roglycerinaktiebolaget i Stockholm, och året därpå anlades vid VWVinterviken den första fabriken i världen för tillverkning av Nobels sprängolja. Det nya sprängämnet betydde, trots vissa brister som nu är Öövervunna, en fullständig revolution inom bergsbruket, kommunikationsväsen och industri. År 1914 sammanslogs de båda tidigare kon- kurrerande företagen Nitroglycerin Aktiebola- get och Gyttorps Sprängämnes AB. Denna sam- manslagning möjliggjorde en omfattande ra- tionalisering av driften genom överförandet av tillverkningen till en enda fabrik vid Gyt- torp. Denna har sedermera utökats och mo- derniserats och står f. n. på en mycket hög teknisk nivå. Det var den italienske kemisten Sobrero som kom på idén att framställa nitroglycerin, men det var Immanuel och Alfred Nobel som lyckades finna en säker tillverkningsmetod, och — vilket kanske var minst lika viktigt — nå fram till en god lösning av tändnings- problemet. Krut kan man ju antända med lågan från en stubin, men nitroglycerin bara brinner, i regel utan att explodera, om den antändes. Nobel uppfann sättet att bringa nitroglycerin till explosion medelst tändhatt laddad med knallkvicksilver. Sprängoljan — som nitroglycerinet också kallas — var emellertid inte alldeles ofarlig att handskas med. Ofta hände det att stora mängder av den rann in i sprickor och för- djupningar utan att ta del i explosionen, och genom sin närvaro på lossprängda stenar och bergsstycken utgjorde ett mycket stort risk- moment. Råkade man slå med en slägga på en sten, som var bemängd med sprängolja, exploderade denna och svåra olyckor kunde inträffa. Vidare var det svårt att ladda ho- risontella borrhål med det flytande spräng- ämnet, vilket dessutom hade den nackdelen, att det frös vid en så pass hög temperatur som + 13 grader C. När det skulle tinas upp inträffade ofta olyckor. Även transporten var riskfylld och slutligen gick det så långt att myndigheterna både i Sverige och flera andra länder förbjöd användningen av sprängoljan. År 1867 uppfann Nobel gubrdynamiten. Ki- selgur och nitroglycerin blandades till en plastisk massa, som kunde formas till patro- ner. Det nya sprängämnet var relativt ofär- ligt att handskas med, men de 25 70 kiselgur som ingick betydde att sprängkraften ned- satts med en fjärdedel. Nio år senare fann Nobel, att nitrocellulosa under vissa betingelser med nitroglycerin bil- dade en gelatinartad massa, som lätt kunde formas till patroner. Detta sprängämne, som Nobel kallade spränggelatin, har obegränsad hållbarhet även vid förvaring under vatten, kan lätt sammanpressas i borrhålen och är mycket okänsligt för yttre påverkan. Det kallas i handeln gummidynamit, är i spräng- kraft överlägset nitroglycerin och användes i stor utsträckning vid större sprängningar i gruvor, under vatten 0. s. vV. Emellertid var spränggelatinet alltför bri- sant och det var svårt att utnyttja dess enorma sprängkraft. För att moderera dessa egenskaper blandade Nobel in andra bränn- bara, syregivande ämnen och fick fram en ny typ, som han kallade extradynamit, en typ som funnit mycket vittgående använd- ningsområden. TEKNIK för ALLA 15