Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den svenska linjen, av Yngve Norrvi. 7. Dynamit. Vår utsände medarbetare besöker Gyttorp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Byggnader för patronering av dynamit. Den färdiga varan forslas
i slutna vagnar, som drivas med elkraft.
Sedermera har man gjort flera kombinatio-
ner och fått fram en mängd olika typer, av-
passade för de mest skilda uppgifter. Man
har genom vissa manipulationer lyckats göra
dynamiten tålig för kyla, vilket har en oer-
hörd betydelse i värt kalla klimat. Man har
konstruerat bättre och tillförlitligare stubin,
bättre tändhattar 60. 8. v.
Och man har dessutom uppfunnit ett fler-
tal s. k. säkerhetssprängämnen, vari såsom
huvudbeståndsdelar ingår ammoniaksalpeter
(ammoniumnitrat). Ett sådant svenskt spräng-
ämne är Nitrolit, som tillverkas i stor ut-
sträckning vid Gyttorp av helt svenska rå-
varor. Nitroliten är trög och tämligen ofar-
lig att hantera. Den tål stötar, slag och värme
bättre än dynamit och får därför transporte-
ras som vanligt gods på exempelvis tågen,
medan dynamit endast får sändas med vissa
explosivtåg.
De: finns mycket att titta på vid Gyt-
torp, där man tillverkar krut, jakt-
patroner, hagel, nitrolit, dynamit och en
hel del andra tämligen ömtåliga ting.
Denna gång koncentrerar vi oss på dy-
namitfabriken och får som ciceron in-
genjör: Ragnar Carlstedt, beprövad
Sprängämnesexpert med djupvattens-
sprängningar som specialitet.
En dynamitfabrik är ett ställe, där
man får vara försiktig, både när man
arbetar där eller bara gör ett besök.
Blixtljuslamporna som vi naivt nog trod-
de skulle komma väl till pass för att fö-
reviga den spännande proceduren, fick
vi vackert lämna utanför det höga
stängslet till det ”farliga området”. Här
får man möjligen fotografera i dagsljus
men inte med några som helst lampor.
Det borde man ha begripit.
Fabriken består av en samling små-
hus, ett 60-tal, ungefär som medelstora
sportstugor, utspridda på ett stort om-
råde, omgivna av väldiga jordvallar,
prydda med ordentligt tilltagna åskleda-
re på alla sidor och ”bemannade” med
två, högst tre man vardera, Safety first
är parollen.
Man tillämpar vid Gyttorp det kon-
tinuerliga tillverkningsförfarandet, vil-
ket möjliggör att endast relativt små
mängder nitroglycerin samtidigt behö-
ver behandlas i samma byggnad, varige-
16 TEKNIK för ALLA
nom explosionsrisken i hög grad redu-
ceras. Denna process tillämpades för
första gången i världen i fabriksmässig
skala vid Gyttorp och anses innebära ett
av de största framstegen inom nitrogly-
cerintillverkningen sedan Nobels tid.
— Vad man framför allt måste se till
att man har tillgängligt vid en sådan
här anläggning, säger ingenjör Carl-
stedt, är kylvatten, luft och el-kraft.
Omrörningen av den farliga sprängol-
jan måste ständigt vara i gång, annars
stiger temperaturen och faran för ex-
plosion ökas. I fabrikens kraftcentral
står ständigt två kraftiga dieselmotorer
färdiga att rycka in, om strömmen på
nätet av någon anledning skulle brytas.
Och skulle den första motorn strejka,
har man den andra att ta till. Ingenting
får lämnas åt slumpen, allt måste vara
i bästa trim.
Första anhalten på vår vandring är
nitreringshuset, en liten stuga med
ett rum, där en sinnrik apparat med
mängder av rörledningar i olika färger,
manometrar och instrument av olika
slag, sköter om blandningen av glycerin
och nitrersyra, vid vilken procedur nit-
roglycerinen bildas, tvättas och genom
rörledningar rinner vidare till en av-
tappningsanhalt längre bort.
Manometrar anger tryck i olika led-
ningar, temperaturen avläses på käns-
liga instrument, alarmlampor och kloc-
kor finnes inkopplade och slår genast
larm om något skulle vara i olag.
Två man står ständigt på vakt för att
på de många instrumenten avläsa till-
verkningens gång. Det är deras egent-
liga uppgift här, ty tillverkningen av
sprängoljan sker helt automatiskt i ni-
treringsapparaten, ett under av teknik.
735 kg sprängolja framställes per tim-
me i en enda sådan apparat, en kvan-
titet som är nog att spränga hela kvar-
ter i luften.
Arbetet är synnerligen krävande på
grund av den ständiga vaksamhet som
måste iakttagas, och efter en stund frå-
gar vi om det inte blir sövande att stå
på detta sätt timme efter timme.
Sprängoljan sprider en sötaktig men in-
te obehaglig lukt, som gör att man får
ont i huvudet.
— Jo, nog är det tröttande, men vi
är två, och den ena kan alltid få slapp-
na av för något ögonblick. Förresten
törs vi inte somna. Man vet ju vad
man handskas med...
Vi följer ledningar och kommer till
nästa anhalt, där oljan tömmes i en kop-
parbehållare, kallad ”pojken”. Denna
behållare transporteras per linbana till
nästa stuga, det s. k. knådhuset, där
oljan blandas med nitrocellulosa till
spränggelatin = eller - gummidynamit.
Blandningen sker i kopparkar under
ständig omrörning och knådning och vid
en temperatur av +45 grader C. Efter
cirka en halv timme har massan anta-
git en gelatinliknande konsistens och
gummidynamiten är färdig.
För att få extradynamit måste nu
andra ämnen blandas in, sprängverkan
måste modifieras, och det sker genom
tillsättning av salter och kolförande pro-
dukter, ammoniumnitrat och trämjöl.
”Pojken” med sprängoljan kommer
sakta glidande på linbanan, föres in i
knådhuset och dess innehåll tömmes i
kopparkaret, varefter omröringsmeka-
nismen sättes i gång. Det är rätt egen-
domligt att se denna vattenliknande och
till synes oskyldiga vätska rinna genom
gummislangen och veta att dess innebo-
ende kraft är tillräcklig för att spränga
både oss och huset i småbitar på bråk-
delen av en sekund.
Efter en stund har spränggelatinet
bildats, och nu tillsättes salterna och
trämjölet, uppvägt och färdigt i pryd-
liga påsar, och ny omrörning tar vid. Det
&Z
Apparat för kontinuerlig tillverkning av nitroglycerin.
hela ser nu ut som en vackert röd deg-
klump, till synes ungefär lagom till ett
rejält limpbak, som dock ’ sprider en be-
dövande lukt, vilken gör oss fullständigt
vimsiga.
Hur bär sig arbetarna åt på ett så-
dant här ställe? Går de omkring med
ständigt sprängande huvudvärk?
Ja, i början, men den går över så
småningom. Värst är det efter större
helger och efter semestrarna när man
varit ifrån arbetet någon längre tid.
Genom dynamitlukten nedsättes blod-
trycket, vilket förorsakar den våldsam-
ma huvudvärken. Efter hand vänier sig
kroppen vid detta och tillståndet blir
normalt. Tur att människokroppen kan
anpassa sig.
Vi frågar varför det iblandade trä-
mjölet är rött. Trä är ju av naturen
tämligen vitt. Jo, blir svaret, det beror
bara på, att man tillsätter ett färgäm-
ne. Folk har vant sig vid att dynamit
skall vara röd, och därför vill man ha
den röd även i fortsättningen. Färgen
har alltså ingen egentlig uppgift att
fylla.
Si följer vi ”degklumpen” till patrone-
ringshuset, där den doftande, sega
massan stoppas in i en behållare och
pressas ut genom ett munstycke på en
roterande skiva, kring vilken ett tiotal
söta flickor sitter bänkade och med
flinka händer tar hand om de till lagom
längder avskurna runda dynamitstän-
gerna och slår in dem i paraffinerade
papper. Dynamitpatronen är färdig för
paketering.
Man har försökt att driva rationali-
seringen av patroneringen ännu längre,
men det har visat sig att riskerna är
alltför stora, och därför har man stan-
Patronering av nitrolit.
nat vid denna halvauto-
matiska procedur, som
visserligen fordrar rätt
mycket folk men å andra
sidan eliminerar strängt
taget alla risker. Flic-
korna sitter dagen i ända
i denna bedövande lukt,
men vi med vårt blod-
tryck tar hastigt farväl
och stiger ut i friska
luften igen med dunkan-
de huvudvärk och rin-
nande ögon. Vi tröstas
dock med, att så där
känner man sig alltid
första gången man besö-
ker en dynamitfabrik,
men det går över.
Så tittar vi på inlägg-
ningen av dynamiten i
paket och lådor, stämp-
ling o. s. v., alltsammans mycket intres-
sant, men tanken på den farliga mate-.
ria man här handskas med släpper oss
inte. :
Vi besöker vidare det fabriksområde
där nitroliten och de andra säkerhets-
sprängämnena tillverkas. Här är förfa-
ringssättet en smula annorlunda, men
Dynamittransport med ackumulatorlok.
systemet med de små trevliga stugorna
med jordvallarna och åskledarna finns
kvar. RR
Ammoniumnitrat, trotyl och triolja
blandas i särskilda apparater med en
aning kiselguhr. Blandningen sker i
roterande cylindrar under tillsättning
av kiseljärn, trämjöl och en smu-
la nitroglycerin. Det är av största
vikt att de i sprängämnet ingående be-
ståndsdelarna är ytterst finfördelade
och innerligt blandade, ty därav beror
den färdiga varans effektivitet och sä-
kerhet. Patroneringen av nitroliten, som
helt och hållet framställes av svenska
råvaror (vilket även i stor utsträckning
är fallet med dynamiten) sker i särskil-
da maskiner. Här behöver man inte iakt-
taga samma utstuderade försiktighet
som då det gäller dynamiten, enär nit-
roliten är betydligt mera okänslig för
stötar och slag.
nder vår vandring på det stora om-
rådet, där inga vägar finns, och där
de små stugorna ligger gömda i den
orörda skogen bakom sina väldiga jord-
vallar, allt för att försvåra insynen från
luften i händelse ”något” skulle hända,
berättar ingenjör Carlstedt om de mån-
ga säkerhetsåtgärder man måst vidtaga
för att eliminera riskerna. Vid nitre-
ringsapparaterna förekommer provtryck-
ning varje vecka av rörledningar och
(Forts. på sid. 27.)
I nästa nummer:
Bland metallgjutare och
klädhängarfabrikanter i
GNOSJÖ
TEKNIK för ALLA 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
