fysiker som är mäktig att fullfölja de forskningar, som Pierre och hon tillsam- mans inlett. Marie är den enda värdiga efterträdare till Pierre Curie, den enda laboratoriechef, som kan ersätta honom. Här får man bryta mot gamla traditio- ner och sedvänjor och utnämna Marie Curie till' professor vid Sorbonne. Marcelin Berthelot, Paul Appell, vice- rektor Liard vädja alltså till myndighe- terna, och dessa visa sig villiga att un- der dessa ovanliga omständigheter göra ett undantag. Den 13 maj 1906 beslutar den veten- skapliga fakultetens råd enhälligt, att den professur, som skapades för Pierre Curie, allt fortfarande skall upprätthål- och anförtros åt Marie, som begåvas med titeln ”chargée de cours”: ”Université de France. Madame Pierre Curie, docteur 8s sci- ences, laboratorieföreståndare vid Paris” Universitets Naturvetenskapliga Fakul- tet, förordnas härmed att hålla föreläs- ningar i fysik vid nyssnämnda fakultet. Madame Curie skall, som innehavare av denna tjänst, uppbära ett årligt arvode av tiotusen francs, räknat från d. 1 maj 1906.” Det är första gången en post inom det högre franska undervisningsväsen- det anförtros åt en kvinna. Marie har halvt tankspridd och näs- tan med likgiltighet lyssnat till de de- taljer, som hennes svärfar utlagt för henne om den ansvarsfyllda post, som hon ser sig nödsakad antaga. Hon sva- rar honom blott med dessa korta ord: — Jag skall försöka. Ett yttrande av Pierre — ett yttrande, som nu framträder för henne som ett moraliskt testamente, som en befallning, visar Marie den väg hon har att gå: ”Vad som än händer, också om man kände sig som en kropp berövad sin själ, vore det ens plikt att fortsätta arbetet — trots allt”. Maries anteckningar: ”— — Man erbjuder mig att bli din efterträdare, min Pierre. Mån vill an- förtro mig dina föreläsningar och ditt laboratorium. Jag vet inte, om det är bra eller illa. Ofta har du sagt mig, att det skulle ha glatt dig att se mig före- läsa vid Sorbonne. Jag skulle därför åt- minstone vilja göra ett försök att full- följa vårt arbete. Ibland förefaller det mig, som om det då skulle bli lättare för mig att leva vidare. I andra ögon- blick åter tycker jag, att det är ett all- deles vansinnigt företag.” D. 7:de maj 1906: ”Min Pierre. Jag tänker på dig stän- digt. Det känns, som om mitt huvud skulle sprängas sönder och som om jag skulle mista förståndet. Jag kan inte fatta, att jag hädanefter skall vara tvun- gen leva utan att se dig, utan att kun- na få småle mot mitt livs älskade följe- slagare. Sedan två dagar äro träden gröna, och trädgården är så vacker. I morse be- traktade jag barnen, som lekte där, och jag sade mig, att om du sett dem, skulle du funnit dem intagande. Du skulle ha ropat ut mig för att visa mig den blom- ARISTOPAL slag och stötar, likmässiga och ÄRISTO räknestickor utmärka sig genom materialet, det lätta och elastiska (konstharts), påverkas av väte, torka, kyla och som är motståndskraftigt för tungans lätta glidningsförmåga, största precision och exakthet DENNERT & PAPE Hamburg-Altona Generalagent: Skoglund & Bourelius David Bagaresgata 29, Stockholm, Tel. 210151 mande «vintergrö- nan och de ut- spruckna «<narcis- sorna. I går ute på kyrkogården kun- de jag inte begri- pa de nya ord, som blivit ristade på gravstenen. Där stod: ”Pierre Curie.” Det skar i mig att se, hur skön naturen var, och jag drog ner min slöja för att se allt genom dess svarta veck. I morse steg jag upp efter att ha sovit rätt gott och kände mig jämfö- relsevis lugn. En kvart senare var allt lika svårt igen. Jag skulle vilja tjuta av 7 smärta som ett vilt som ej djur.” värme eller 14 maj. ”Min lilla Pierre, jag vill tala om för dig, att ebenholts- träden stå i blom, att clematis, hag- torn och irisar bör- ja slå ut. Du skul- le ha tyckt om att se allt detta. Jag vill också berätta för dig, att jag ut- setts till att uppe- hålla din professur, absolut 2Å TEENIK för ALLA och att det finns människor, som äro dumma nog att lyckönska mig till ut- nämningen. Jag vill säga dig, att jag inte längre älskar solen och inte heller blommorna. Deras anblick vållar mig endast smärta. Jag lider mindre, då det är mörkt, som på din dödsdag. Om jag inte fattat en riktig avsky för det vack- ra vädret, så är det emedan mina barn behöva solsken.” 28 maj. ”Jag arbetar hela dagarna på labora- toriet. Det är det enda jag förmår ut- rätta. Där känner jag mig bättre till mods än annorstädes. Jag vet inte nå- got, som kunde bereda mig en person- lig glädje utom möjligtvis vetenskapligt arbete, men inte ens det, ty om jag skulle lyckas i mina forskningar, bleve det mig ett nytt lidande, att inte kunna få meddela dig det.” 10:de juni. ”Allt är dystert. Livets tusen små bekymmer och omtankar tillåta mig inte ens att ostörd få tänka på dig.” Lå Jacques och Joseph Sklodowski ha lämnat Paris. Snart måste också Bro- nia resa hem till sanatoriet i Zakopane. Under en av de få aftnar de båda systrarna ha kvar att tillbringa i var- andras sällskap gör Marie ett tecken åt Bronia att följa henne upp till hennes sängkammare. Trots den varma års- tiden flammar en stor brasa därinne. Då de trätt in, låser Marie dörren om dem. Bronia betraktar förvånad sin Syster, som är ändå blekare än vanligt. Utan att tala tar Marie ur ett skåp fram ett stort paket, inlagt i tjockt och styvt vaxdukspapper. Hon sätter sig framför härden och tecknar åt Bronia att ta plats vid hennes sida. På spisel- kanten ligger en stor, kraftig sax. — Bronia, säger Marie med kvävd röst, du måste hjälpa mig! Och medan hon uttalar dessa ord, lö- ser hon snöret om paketet och viker undan det skyddande omslaget. Det fladdrande eldskenet belyser hennes dar- rande händer. Ett ögonblick tvekar Ma- rie, därefter vecklar hon även upp det lakan, som innanför papperet omsluter paketets inre. Bronia kväver ett rop av avsky, ty lakanets innehåll är skrämande: blo- digt linne och kläder, besudlade av gat- smuts och levrat blod. Ända sedan Pierres död har Marie i sitt skåp hyst de kläder hennes make bar den dag han överkördes och dödades på Rue Dauqghine. Utan att tala börjar hon nu ägna sig åt sin tragiska uppgift. Först klipper hon sönder den mörka rocken och kastar den, bit för bit, på elden. Med stel blick följer hon lågornas vek, då de med ett knastrande ljud förtära sitt rov. Men plötsligt hejdar hon sig. Hon strider förgäves mot tårarna, som förblinda hennegs trötta ögon. Mellan de hopklib- bade vecken på tyget hon klipper sönder har hon upptäckt ännu fuktiga spår av blodig hjärnsubstans — de sista rester- na av en hjärna, som blott för några veckor sedan levde och födde snillrika upptäckter och tänkte ädla tankar. (Forts. i nästa nr.)