Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min mor Marie Sklodowska Curie, av Eve Curie - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fysiker som är mäktig att fullfölja de
forskningar, som Pierre och hon tillsam-
mans inlett. Marie är den enda värdiga
efterträdare till Pierre Curie, den enda
laboratoriechef, som kan ersätta honom.
Här får man bryta mot gamla traditio-
ner och sedvänjor och utnämna Marie
Curie till’ professor vid Sorbonne.
Marcelin Berthelot, Paul Appell, vice-
rektor Liard vädja alltså till myndighe-
terna, och dessa visa sig villiga att un-
der dessa ovanliga omständigheter göra
ett undantag.
Den 13 maj 1906 beslutar den veten-
skapliga fakultetens råd enhälligt, att
den professur, som skapades för Pierre
Curie, allt fortfarande skall upprätthål-
och anförtros åt Marie, som begåvas
med titeln ”chargée de cours”:
”Université de France.
Madame Pierre Curie, docteur 8s sci-
ences, laboratorieföreståndare vid Paris”
Universitets Naturvetenskapliga Fakul-
tet, förordnas härmed att hålla föreläs-
ningar i fysik vid nyssnämnda fakultet.
Madame Curie skall, som innehavare av
denna tjänst, uppbära ett årligt arvode
av tiotusen francs, räknat från d. 1 maj
1906.”
Det är första gången en post inom
det högre franska undervisningsväsen-
det anförtros åt en kvinna.
Marie har halvt tankspridd och näs-
tan med likgiltighet lyssnat till de de-
taljer, som hennes svärfar utlagt för
henne om den ansvarsfyllda post, som
hon ser sig nödsakad antaga. Hon sva-
rar honom blott med dessa korta ord:
— Jag skall försöka.
Ett yttrande av Pierre — ett yttrande,
som nu framträder för henne som ett
moraliskt testamente, som en befallning,
visar Marie den väg hon har att gå:
”Vad som än händer, också om man
kände sig som en kropp berövad sin själ,
vore det ens plikt att fortsätta arbetet
— trots allt”.
Maries anteckningar:
”— — Man erbjuder mig att bli din
efterträdare, min Pierre. Mån vill an-
förtro mig dina föreläsningar och ditt
laboratorium. Jag vet inte, om det är
bra eller illa. Ofta har du sagt mig, att
det skulle ha glatt dig att se mig före-
läsa vid Sorbonne. Jag skulle därför åt-
minstone vilja göra ett försök att full-
följa vårt arbete. Ibland förefaller det
mig, som om det då skulle bli lättare
för mig att leva vidare. I andra ögon-
blick åter tycker jag, att det är ett all-
deles vansinnigt företag.”
D. 7:de maj 1906:
”Min Pierre. Jag tänker på dig stän-
digt. Det känns, som om mitt huvud
skulle sprängas sönder och som om jag
skulle mista förståndet. Jag kan inte
fatta, att jag hädanefter skall vara tvun-
gen leva utan att se dig, utan att kun-
na få småle mot mitt livs älskade följe-
slagare.
Sedan två dagar äro träden gröna, och
trädgården är så vacker. I morse be-
traktade jag barnen, som lekte där, och
jag sade mig, att om du sett dem, skulle
du funnit dem intagande. Du skulle ha
ropat ut mig för att visa mig den blom-
ARISTOPAL
slag och stötar,
likmässiga och
ÄRISTO
räknestickor utmärka sig genom
materialet, det lätta och elastiska
(konstharts),
påverkas av väte, torka,
kyla och som är motståndskraftigt för
tungans
lätta glidningsförmåga,
största precision och exakthet
DENNERT & PAPE Hamburg-Altona
Generalagent: Skoglund & Bourelius
David Bagaresgata 29, Stockholm, Tel. 210151
mande «vintergrö-
nan och de ut-
spruckna «<narcis-
sorna. I går ute på
kyrkogården kun-
de jag inte begri-
pa de nya ord, som
blivit ristade på
gravstenen. Där
stod: ”Pierre
Curie.” Det skar i
mig att se, hur
skön naturen var,
och jag drog ner
min slöja för att
se allt genom dess
svarta veck.
I morse steg jag
upp efter att ha
sovit rätt gott och
kände mig jämfö-
relsevis lugn. En
kvart senare var
allt lika svårt
igen. Jag skulle
vilja tjuta av
7 smärta som ett vilt
som ej djur.”
värme eller 14 maj.
”Min lilla Pierre,
jag vill tala om för
dig, att ebenholts-
träden stå i blom,
att clematis, hag-
torn och irisar bör-
ja slå ut. Du skul-
le ha tyckt om att
se allt detta. Jag
vill också berätta
för dig, att jag ut-
setts till att uppe-
hålla din professur,
absolut
2Å TEENIK för ALLA
och att det finns människor, som äro
dumma nog att lyckönska mig till ut-
nämningen. Jag vill säga dig, att jag
inte längre älskar solen och inte heller
blommorna. Deras anblick vållar mig
endast smärta. Jag lider mindre, då det
är mörkt, som på din dödsdag. Om jag
inte fattat en riktig avsky för det vack-
ra vädret, så är det emedan mina barn
behöva solsken.”
28 maj.
”Jag arbetar hela dagarna på labora-
toriet. Det är det enda jag förmår ut-
rätta. Där känner jag mig bättre till
mods än annorstädes. Jag vet inte nå-
got, som kunde bereda mig en person-
lig glädje utom möjligtvis vetenskapligt
arbete, men inte ens det, ty om jag
skulle lyckas i mina forskningar, bleve
det mig ett nytt lidande, att inte kunna
få meddela dig det.”
10:de juni.
”Allt är dystert. Livets tusen små
bekymmer och omtankar tillåta mig inte
ens att ostörd få tänka på dig.”
Lå
Jacques och Joseph Sklodowski ha
lämnat Paris. Snart måste också Bro-
nia resa hem till sanatoriet i Zakopane.
Under en av de få aftnar de båda
systrarna ha kvar att tillbringa i var-
andras sällskap gör Marie ett tecken åt
Bronia att följa henne upp till hennes
sängkammare. Trots den varma års-
tiden flammar en stor brasa därinne.
Då de trätt in, låser Marie dörren om
dem. Bronia betraktar förvånad sin
Syster, som är ändå blekare än vanligt.
Utan att tala tar Marie ur ett skåp
fram ett stort paket, inlagt i tjockt och
styvt vaxdukspapper. Hon sätter sig
framför härden och tecknar åt Bronia
att ta plats vid hennes sida. På spisel-
kanten ligger en stor, kraftig sax.
— Bronia, säger Marie med kvävd
röst, du måste hjälpa mig!
Och medan hon uttalar dessa ord, lö-
ser hon snöret om paketet och viker
undan det skyddande omslaget. Det
fladdrande eldskenet belyser hennes dar-
rande händer. Ett ögonblick tvekar Ma-
rie, därefter vecklar hon även upp det
lakan, som innanför papperet omsluter
paketets inre.
Bronia kväver ett rop av avsky, ty
lakanets innehåll är skrämande: blo-
digt linne och kläder, besudlade av gat-
smuts och levrat blod.
Ända sedan Pierres död har Marie i
sitt skåp hyst de kläder hennes make
bar den dag han överkördes och dödades
på Rue Dauqghine.
Utan att tala börjar hon nu ägna sig
åt sin tragiska uppgift. Först klipper
hon sönder den mörka rocken och kastar
den, bit för bit, på elden. Med stel
blick följer hon lågornas vek, då de med
ett knastrande ljud förtära sitt rov. Men
plötsligt hejdar hon sig. Hon strider
förgäves mot tårarna, som förblinda
hennegs trötta ögon. Mellan de hopklib-
bade vecken på tyget hon klipper sönder
har hon upptäckt ännu fuktiga spår av
blodig hjärnsubstans — de sista rester-
na av en hjärna, som blott för några
veckor sedan levde och födde snillrika
upptäckter och tänkte ädla tankar.
(Forts. i nästa nr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
