Bankkamrer G. Högborg med sin spant- byggda Måsen-modell. Bankkamrer G. Högborg, som deltog i utställningen ”Teknik i miniatyr” med en spantbyggd modellbåt av typen Måsen, ger här några glimtar om sin verksamhet som modellbyggare. itt intresse för allt som rör båtar och sjön är utan tvivel medfött, och min tidigaste erfarenhet av båtbygge, om man nu kan kalla det så, ligger långt tillbaka i tiden. Jag minns att jag redan i 7—8-års- åldern, då jag bodde på Ölands östkust, började tillverka och rigga barkbåtar. Till förebild hade jag de otaliga segel- skutor och fartyg av alla typer, som om somrarna i en aldrig sinande ström seg- lade söderut med sina trälaster. Sedan jag i 10-årsåldern flyttade till Stockholm och Djurgården, närmare be- stämt den plats där Oakhill nu ligger, kunde jag följa nyheterna på yachtseg- lingens område, och när jag var tolv år, byggde jag den första modellbåten. Den var enligt den tidens ideal försedd med fenköl och följdes sedermera av en hel rad olika båttyper, bl. a. en torpedbåt och en torpedkryssare, båda försedda med egenhändigt tillverkade ångmaskiner av typen ”enkelvickare”. Ångpannorna löd- des av kopparplåt och eldades med spe- ciellt tillverkade spritlampor med flera lågor. Skrovet till den förstnämnda gjor- des helt av trä, men däcket, som var lös- tagbart och hela överbyggnaden, vilken En Måsen-modell i vardande. MODELLBYGGAREN har ORDET var en ungefärlig kopia av den tidens torpedbåtar (numera kallade vedettbåtar) var av plåt och metall. På torpedkrys- sarmodellen var nedre delen av trä men övervattenskroppen liksom däck och överbyggnad av plåt. På grund därav blev båten övertung och måste förses med en kraftig köl som motvikt, vilket gjorde att den blev ganska tung, varför farten var tämligen blygsam. Det enda jag har kvar av denna båt, är en av de mässings- kanoner, som utgjorde huvudbestycknin- gen. Den beställde jag av en av mina jämnåriga, som genom att han praktise- rade på Telegrafverkets verkstad, hade tillgång till en svarv. När jag var 18 år, byggde jag min för- sta ”riktiga” båt. Den var av fenbåtsmo- dell, den vid sekelskiftet populäraste ty- pen, 4,6x1,8 m och hade 13,5 m?2 segel,” som man ser en ofantlig segelarea efter nutida begrepp. Båten var emellertid lyc- kad och skänkte mig mycket nöje under de somrar, jag så gott som dagligen seg- lade med densamma. När jag emellertid en gång på hösten 1902 åsåg en kanot- kappsegling på Djurgårdsbrunnsviken, förstod jag, att det var något för mig och måtte ha tänkt att ”detta skall hädanefter bliva min musik”, ty på våren 1903 bygg- de jag min första kanot ”Libella”, 4,10 x 0,82 m, till vilken jag under vintern hade gjort en enkel ritning. Den var för- sedd med centerbord och fällbart roder, samt att börja med kanotrigg av den nu brukbara typen och ungefär 6 m2 segel- yta. Sedermera utökades segelarean till 7,6 m3 av Baileytyp, en kanotrigg, som vid seklets början var mycket populär i Amerika. Av denna kanot tillverkade jag en modell i 10-dels skala, som under flera år var uppställd i Föreningen för kanot- idrotts båthus, men vid ett inbrott en vin- ter för många år sedan blev den stulen och har sedan ej återfunnits. [Kanotkonstruktionen blev sedan under många år min hobby, och modellbyg- gandet fick ligga nere. År 1912 gjorde jag dock ett par konstruktioner till modell- båtar, som jämte arbetsbeskrivning inför- des i Almanack för ungdom 1912. Den modell, som i vintras var utställd på Teknik i miniatyr, byggde jag under förra året. Ändamålet med densamma var att kontrollera ritningen till en kon- struktion, som jag utfört med tanke att åstadkomma en billig och lättbyggd båt för amatörbyggare. För att en båt skall bli verkligt populär, måste den kunna amatörbyggas. Folkbåten, till vilken en stor konstruktionstävling utlysts, blev ju ej alls vad man hade tänkt sig. I varje fall blev den ej någon ”var mans Dala ty redan den första serien kostade 3,000 kr. per styck, och de båtar som byggas i år, komma troligen upp i närmare 5 000 kr. För att göra byggandet så enkelt som möjligt, har jag valt V-bottenfoörmen. Denna konstruktion har märkligt nog ej mycket kommit till användning i vårt land, men i Amerika bygges massor av såväl motor- som segelbåtar med denna bottenform, som visat sig bli både stabila och sjödugliga. En stor fördel med detta byggnadssätt är, att man varken behö- ver mallar eller basade spant utan kan bygga båten direkt på de av raka bitar hopsatta spanten: ”Måsen”, som jag kal- lat denna konstruktion, är 5,25 x 1,75 m, och har 11 m? segelarea. Den amerikan- ska ”Snipe”, som är något mindre, unge- fär 4,6 x 1,5 m, och byggd på samma sätt, har blivit utomordentligt populär och över 5000 båtar äro inregistrerade i den organisation av över 100 klubbar, som bildats för att anordna kappseglingar en- bart med denna entypsklass. Modellen är byggd i skala 1:10. Då ritningen är i samma skala med varje spant särskilt uppritat har jag kunnat tillverka spanten direkt på ritningen. Spanten är av furu, som i lämpliga di- mensioner finnas för modellflygplans- bygge. I hörnen vid slaglinjen äro span- ten hopsatta med knän av tunt areoplan- faner. Bordläggningen är av 1 mm fa- ner i sidorna och 1,5 mm i botten. Alla delar äro limmade med snabbtorkande vattenfast lim och inga skruvar eller spi- kar förekomma i modellen. Vad själva hopsättningen beträffar, så använde jag samma metod som är menin- gen att användas vid byggandet av den riktiga båten. Spanten äro förlängda till en viss höjd över vattenlinjen och kunna således uppsättas på en plan skiva med botten uppåt, såsom nedersta bilden vi- sar. Man kan då få en exakt inpassning både i höjd- och sidled. Innan kölen lägges på, fästes akterspegeln och för- stäven till densamma. Förstäven är gjord i två delar, och den yttre delen lägges på sedan bordläggningen är färdig och avputsad vid förstäven, varigenom man slipper det besvärliga arbetet med utskärning av spunning. Om man eljest skulle tala om några svårigheter, så skulle det möjligen vara tillpassningen av bordläggningen i. för- skeppet, där bottenborden måste vridas och böjas på samma gång. Ett knep som alla båtbyggare känner till är att basa träet i vattenånga för få det böjligt, och detta brukar man göra i en därför sär- skilt byggd trumma. När detta gäller så små delar som det är fråga om, kan man utföra basningen genom att lägga bitarna över en kastrull med kokande vatten och lägga locket över, så att ångan mjukar upp träet, varefter det lätt kan böjas och vridas till önskad form. Mast och bom äro hoplimmade av två delar med ränna för seglet, så att annan litsningsanordning ej behövs. Hur rän- nan skulle åstadkommas kostade mig kanske en del huvudbry, men till slut löste jag problemet så, att jag med ett smalt stämjärn inpassat i en kanthyvel tog upp ett lagom. djupt spår ungefär 1 mm innanför ena kanten på de ribbor som jag sedan limmade ihop. Masten utformades med päronformade sektioner — eller gjordes strömlinjeformad, om man så vill. Någon större verktygsuppsättning äger jag ej, då jag alltid följt principen att man skall reda sig med enkla medel, ty svårigheter äro till för att övervinnas. De enda detaljer på modellen som jag ej till- verkat själv, är halkipar och vantskru- (Forts. på sid. 27)