; | : TfÅ:s FÖLJETONG: Berättelsen om radiums upptäckare av Eve Curie (Började i nr. 48, 1942.) Marie stirrar på dessa spår. Hon stry- ker över dem med handen, hon trycker i ett utbrott av vild förtvivlan sina läp- par mot dem. Bronia ser sig tvungen att rycka saxen ifrån Marie och överta arbetet. Äntligen är allt uppbränt. Pappersom- slaget, lakanet och den handduk, på vil- ken de torkat sina händer, ha också blivit lågornas rov. De båda systrarna ha inte växlat ett ord, men nu när- mar Marie sig Bronia och viskar: — Jag vill inte låta någon utomstå- ende vidröra dessa föremål. Men säg mig nu, Bronia, hur jag skall kunna leva vidare? Jag förstår, att jag måste, men hur skall jag kunna — hur skall jag kunna? I ett förtvivlat utbrott av snyftnin- gar, kvävda rop och tårar klänger Ma- rie sig fast vid sin syster. Bronia gör vad hon kan för Marie. Till sist klär hon av henne och förmår henne att gå till sängs. Dagen därpå är Marie åter den käns- lolösa automat, som hon förvandlades till den 19:de april. Inte ens Bronias av- resa förmår väcka henne ur hennes till- stånd av förstening. Bronia för med sig den smärtsamma bilden av Marie, blek och orörlig på perrongen, höljd i sitt svarta änkedok. — — Livet återtar småningom något av sin normala gång i bostaden vid Boulevard Kellermann, men allt i detta hem är så innerligt förknippat med den bortgång- ne, att Marie ofta om kvällen, då hon hör ytterdörren slås igen för en svind- lande sekund grips av den dåraktiga fö- reställningen, att det endast varit en mardröm som ridit henne, och att det är Pierre, som kommit hem. Hon läser i sin omgivnings ansikten, att de gå i ett slags spänning — att de vänta av henne, att hon skall fatta ett beslut, uppgöra några framtidsplaner. Denna kvinna, som ännu är i trettioårs- åldern, och som olyckan slagit maktlös, är nu familjens överhuvud och försör- jare. Hon fattar alltså vissa beslut. Hon bestämmer sig för att stanna hela som- maren i Paris för att arbeta och förbe- reda de föreläsningar hon skall börja i november. Dessa Sorbonneföreläsnin- gar måste bli värdiga hennes store fö- reträdare. Marie samlar därför ihop si- na böcker och papper och studerar de anteckningar Pierre lämnat efter sig. Åter fördjupar hon sig i studier. Medan Marie sålunda tillbringar sina ferier i dyster ensamhet i Paris, njuta hennes två små döttrar av sommarens härlighet på landet: Eva hos sin farfar i Saint-Rémy-les-Chevreuse och Iréne vid kusten i Vaucottes under uppsikt av Hela Szalay, Maries yngsta syster, som kommit till Frankrike för att erbjuda Marie en välkommen hjälp. Då hösten bryter in, börjar Marie sö- ka sig en ny bostad. Hon uthärdar inte att bo kvar i våningen vid Boulevard Kellermann. Hon beslutar att bosätta sig i Sceaux, där Pierre bodde, då de träffades första gången, och där han sover sin sista sömn. Då gamle doktor Curie underrättas om dessa Maries avsikter blir han, kan- ske för första gången i sitt liv, en smula brydd. Han närmar sig sin sonhustru och förelägger henne sitt bekymmer: — Nu sedan Pierre gått bort, säger han till henne, är det inte längre din plikt att hysa en gammal gubbe i ditt hem, Marie. Om du så önskar, är jag beredd att hädanefter leva för mig själv eller att flytta till min son Jacques. Det är en sak, som du får avgöra. — Nej, svarar Marie sakta, bestäm själv! Det kommer att bereda mig sorg, om du flyttar ifrån oss, men du måste välja det, som bäst passar dig. Hon förmår inte behärska den rörelse hon känner. Skall hon också förlora den- na trofasta vän, trösten av hans säll- skap? Det vore ju helt naturligt, om doktor Curie föredrog att leva hos sin son, hellre än att stanna hos henne — en främling, en polska. Men hon behöver inte länge ängslas för doktor Curies svar. Det kommer ge- nast och utan tvekan: — Vad jag själv skulle välja, det vo- re att få stanna hos dig, Marie, nu och för framtiden. Och så tillägger han med en rörelse, som han försöker dölja: — Eftersom det också är vad du önskar. Han vänder sig bort och 'skyndar ut i trädgården, dit Iréne med glada rop kal- lar honom. Familjen Curie består alltså hädanef- ter av en änka, en sjuttionioårig gubbe, av en halvvuxen flickunge och av ett litet barn. xx ”Madame Curie, änka efter den be- römde och så plötsligt bortryckte veten- skapsmannen och som nyligen tillerkänts den titulärprofessur, vilken hennes make innehade vid Sorbonne, kommer att hålla sin installationsföreläsning måndagen d. 5:te nov. 1906, kl. 1.30 e. m. Madame Curie kommer under denna föreläsning att avhandla teorien om gasernas ioni- sering. Madame Curie skall hålla sin in- ledningsföreläsning i en av de lokaler, vilka kallas ”amphithéatres de cours”. Nu är det emellertid ett faktum, att dessa endast rymma 120 sittplatser, av vilka hundra måste reserveras för studenter- na. Allmänheten och pressen, vilka lik- väl, tycker man, kunna ha några berät- tigade krav, måste sålunda nöja sig med tjugo platser. Kunde man inte för detta tillfälle, vilket är enastående i Sorbon- nes annaler, bryta mot reglementet och ställa till Madame Curies förfogande för denna hennes första föreläsning univer- sitets stora aula?” Ovanstående utdrag ur pressen visar, med vilket intresse, vilken otålighet Pa- ris emotser ”den ryktbara änkans” första officiella framträdande. Säkert är det inte uteslutande av del- tagande eller vetgirighet alla dessa jour- nalister, societetslejon, eleganta damer och konstnärer besjälas, då de belägra den naturvetenskapliga fakultetens sek- retariat och harmas över att inte ha fått inbjudningskort. De bekymra sig föga om ”teorien om gasernas ionisering”, och Maries känslor vid detta kvalfulla till- fälle äro endast en ytterligare krydda på anrättningen för dem. Det finns all- tid hyenor, som frossa i andras smärta. För första gången skall i dag en kvin- na låta höra sin stämma innanför Sor- bonnes murar, och denna kvinna är inte endast ett snille. Hon är också en bit- tert sörjande änka. Sannerligen är inte detta nog för att locka de stora teater- premiärernas högtidsklädda publik! Klockan är tolv. Ute på kyrkogården i Sceaux står Marie i tyst gemenskap med honom, vilkens livsuppgift hon i dag skall övertaga. Under tiden börjar re- dan publiken fylla den lilla amfiteatra- liskt byggda föreläsningssalen och trän- gas i naturvetenskapliga fakultetens kor- ridor. Ända ut på planen framför Sor- bonne stå grupper i väntan på en möj- lighet att slippa in. I salen samlas om varandra Maries intima vänner och likgiltiga främlingar, vetenskapens spet- sar och nyfikna ignoranter. Sämst lotta- de äro studenterna, vilka kommit för att åhöra en föreläsning, som är avsedd för dem. De få klamra sig fast vid bänkarna för att inte undanträngas av obehöriga. Tiden lider. Klockans visare stå på 12.45. Sorlet sväller ut. Man ställer TEKNIK för ALLA 23