TIRANA TfA:s FÖLJETONG: Berättelsen om radiums upptäckare av Eve Curie (Började i nr 48, 1942.) Det händer, att hennes fysiska mot- : ståndskraft överger henne alltför plöts- ligt, för att hon skall hinna lämna bar- nen och söka ensamhet. Ett av mina första barndomsminnen framkallar för mig bilden av min mor, då hon inne i vår matsal sjunker avsvimmad till golvet. Jag tycker mig ännu tydligt se, hur hon ligger där blek och livlös. — — Marie till sin barndomsvän, Karzia, 1907: ”Kära Kazia, jag kunde inte ta emot din skyddsling, herr K. Den dag han sökte mig var jag mycket dålig, något som ofta händer mig. Dessutom hade jag en föreläsning att förbereda till föl- jande dag. Min svärfar, som är läkare, hade förbjudit mig att ta emot besök, ty han vet, att samtal alltid trötta mig oerhört. Vad kan jag väl ha att berätta för dig? Mitt liv är så i grund förhärjat, att det aldrig mer kan återställas. Jag har uppgivit varje tanke på, att det kan bli annorlunda. Jag önskar uppfostra mina barn så bra som möjligt, men inte ens de förmå väcka mig till liv igen. De äro båda två söta och snälla och rätt vackra. Jag bemödar mig att också gö- ra dem starka och friska. Det kom- mer att taga ännu tjugo år, innan den yngsta blir vuxen, men jag betvivlar, att jag håller ut så länge, ty jag för ett mycket tröttande liv, och sorg är var- ken nyttig för hälsan eller för krafter- na. Jag har inga ekonomiska svårighe- ter. Jag förtjänar tillräckligt för att kunna uppfostra mina barn, fast min ställning naturligtvis är mycket an- språkslösaree, än då min make levde.” Xx I de dystraste stunderna av detta en- samma liv bjudes Marie en liten ljusning genom två människors hjälpsamhet. Den ena av dem är en svägerska till Joseph Sklodowski Marya Kamienska, en för- tjusande kvinna, som genom Bronias för- medling antar platsen som uppfostrarin- na och husmor hos familjen Curie. Hen- nes närvaro förskaffar Marie något av den intima hemtrevnad hon varit van vid i Polen och så länge fått undvara un- der sin landsflykt. Sedan fröken Kamienska av sin ömtå- liga hälsa sett sig tvungen att återvän- da till Warschau, ersättes hon av den ena polskan efter den andra, alla mer eller mindre tillförlitliga, men ingen så älskvärd och förtjusande som deras fö- reträderska. Den andra av de två varelser, vilka bringa Marie tröst och lättnad i hennes ensamhet, är doktor Curie. Pierres död var ett fruktansvärt slag för honom, men ur sin stränga rationalism häm- tar den gamle ett slags mod, som är främmande för Marie. Han försmår att hänge sig åt en steril saknad. Han väg- rar att ägna sonen något slags ”grav- kult”. Efter jordfästningen har han ej en enda gång besökt Pierres grav. FEf- tersom Pierre inte längre finns, vill han inte hemsökas och marteras av hans vål- nad. Detta hans stoiska jämnmod har en välgörande inverkan på Marie. «Inför svärfadern, som tvingar sig till att föra ett normalt liv, att tala och skratta, blygs Marie över den förlamning, vari : hehnes smärta försänkt henne, och hon bemödar sig om att, liksom han, visa ett behärskat ansikte. ) Om doktor Curies närvaro i hemmet utövar ett lugnande inflytande på Ma- rie, så är den en aldrig sinande glädje- källa för de två små flickorna. Utan den blåögde gamle farfadern skulle deras barndom fördystras av mo- derns sorg. Doktor Curie är i mycket högre grad än Marie deras lärare och lekkamrat. De ha fått vänja sig vid, att deras mor ständigt vistas på detta hemlighetsfulla ”laboratorium”, om vilket de oupphörligt höra talas. Eva är ännu alltför liten för att någon egentlig intimitet skall kunna råda mellan henne och farfadern, men för Iréne, detta långsamma, skygga barn, som ärvt så mycket av fadern, är han en ovärderlig vän. Han nöjer sig inte med att bibringa henne kunskaper i biologi och botanik. Han smittar henne med sin beundran för Victor Hugo. Om somrarna då de äro ” faderns. skilda åt, skriver han alldeles utsökta brev till henne, lika lustiga som instruk- tiva och avspeglande hans sarkastiska livsuppfattning. Han har ett mycket av- görande inflytande på hela hennes intel- lektuella inställning. Den moraliska jämvikt, det instinktiva avståndstagande från livets mörka sidor, den förkärlek för livets realiteter, som utmärka Iréne Joliot-Curie av i dag, har hon sin farfar att tacka för. Av ho- nom har hon likaså insupit sina antikle- rikala idéer och ärvt sina politiska be- kymmer. Marie Curie är intensivt medveten om den stora tacksamhetsskuld, vari hon står till denne förträfflige man, och hon får också tillfälle att gälda den. Är 1909 "hålla följderna av en lung- inflammation den gamle doktorn ett helt år bunden vid sängen. Alla sina fristun- der tillbringar Marie vid hans sida un- der försök att förströ sin mycket otålige och ofta besvärlige patient. Den 25 februari 1910 slocknar den gamle. Marie förmår de häpna dödgrä- varna ute på kyrkogården i Sceaux, där vintern nu hållit sitt intåg, att med stort besvär lyfta upp Pierres kista. Den gamle doktorn sänkes därefter längst ner i graven, och sonens ställes ovanpå Nu finns där endast en sista plats kvar i den Curieska familjegraven, och denna plats, över Pierres kista, för- behåller sig Marie. Hon vill inte vara skild från sin make i döden. Länge och utan fasa betraktar hon detta vilorum, som en gång skall bli hennes. xx Nu är Marie ensam om att leda sina barns uppfostran. Hon har mycket bestämda åsikter om små barns skötsel, och hennes befallnin- gar och förordningar utföras av de ofta ombytta husföreståndarinnorna på ett mer eller mindre lyckligt sätt. Varje dag året om inledes för bar- nen med en timmes arbete av olika slag, som Marie söker göra så roande som möjligt. Hon iakttar med uppmärksamhet och intresse sina döttrars gryende anlag och i sin grå skrivbok noterar hon Irénes fallenhet för räkning och Evas tidigt väckta musikaliska sinne. Så snart de små flickorna utfört sin dagliga arbetsuppgift, skickas de ut i fria luften. I alla väder göra de långa promenader till fots. I trädgården har Marie låtit sätta upp trapetser, ringar och linor, och i dessa förvärva flickorna Curie så stor färdighet, att de senare bli lidelsefullt intresserade elever vid ett gymnastiskt institut, där de vinna många smickrande första pris för sina prestationer. Deras händer och lemmar sättas stän- digt i hälsosam rörelse. De arbeta i träd- gården och i köket. De modellera och sy, och hur trött Marie än är, tvingar hon sig till att åtfölja dem på deras cykelturer. Om somrarna tar hon havs- bad i deras sällskap och undervisar dem i simning. Länge kan Marie likväl aldrig avlägs- na sig från Paris, och det är under upp- sikt av sin moster, Hela Szalay, som Iréne och Eva tillbringa större delen av sina ferier. I sällskap med en eller med TEKNIK för ALLA 23