flera av sina kusiner ser man dem leka på en eller annan av de mera stillsam- ma plagerna utmed havet eller Kanalen. År 1911 företaga de i moderns säll- skap sin första resa till Polen. Där mottagas de av Bronia uppe på sana- toriet i Zakopane. De få lära sig att rida, de göra flera dagars vandringar i bergen och övernatta i någon turist- hydda. Med ränsel på ryggen och spik- skor på fötterna vandrar Marie utefter bergsstigarna i teten för expeditionen. Hon försöker alls inte väcka barnens lust för akrobatkonster eller våghalsiga lekar, men hon vill, att de skola bli härdade och orädda. Man har aldrig hört om Iréne och Eva, att de som små varit mörkrädda, eller att de gömt hu- vudet under kudden, då åskan gått, eller att de varit ängsliga för tjuvar och för smittosamma sjukdomar. Själv har Ma- rie i sin barndom erfarit detta slags rädsla, och vill förskona sina döttrar därifrån. Inte ens Pierres våldsamma död har kunnat bibringa henne någon nervös ängslan för barnen. Redan vid elva, tolv års ålder ämnar hon låta flic- korna gå ut ensamma, och inte mycket senare få de företaga sin första resa på egen hand. Om deras själsliga hälsa är hon minst lika mån. Hon söker hindra dem från att hemfalla åt sjukliga drömmerier och överdriven känslighet. Hon har fattat en mycket egendomlig. föresats. Hon talar aldrig med barnen om deras far. Denna föresats bottnar huvudsakligast i en rent fysisk aversion, som förblir egen för Ma- rie under hela hennes återstående liv. Det är med den största självövervinnelse hon förmår sig att att uttala namnet Pierre, och i samtal med barnen kan hon göra långa, egendomliga omskrivningar för att slippa använda uttrycken ”er far” eller ”min man”. Hon anser inte, att hon med denna förtegenhet gör orätt mot barnen. Hellre än att se dem växa upp i en atmosfär av tragik, berövar hon både dem och sig själv trösten och lyckan att syssla med vackra, vemodiga minnen. Lika litet som hon i hemmet ska- pat någon kult omkring den bortgång- nes minne, lika litet omger hon sitt hem- land Polen med någon martyrgloria. Vis- serligen önskar hon att Iréne och Eva skola inhämta kunskaper i polska och lära sig älska sin mors fosterland, men hon vill framför allt göra dem till hel- gjutna fransyskor. Hon vill inte, att de liksom hon själv skola slitas mellan två fosterland och till ingen nytta lida för en förföljd ras. Hon har inte låtit döpa sina döttrar och ger dem ingen religionsundervisning, ty hon kan inte förmå sig att lära dem dogmer, på vilka hon inte längre tror. Framför allt vill hon förskona dem från lidandet att mista sin tro. Häri bör man icke spåra någon överlagd antikle- rikalism. Marie är absolut tolerant, och hon inpräntar städse i sina döttrar, att om de själva längre fram skulle önska sluta sig till en eller annan trosbeskän- nelse, ämnar hon på intet sätt hindra dem därifrån. Madame Curie är lycklig över, att hen- nes små döttrar inte behöva lära kän- na trycket av ekonomiska svårigheter, att de inte som helt unga behöva 24 TEKNIK för ALLA försörja sig själva och inte heller genomleva så tunga år, som hon själv fått göra under sin ungdom. Men lika litet skulle hon önska dem ett liv i lyx. Flera gånger har hon redan varit i tillfälle att tillförsäkra Iréne och Eva en stor förmögenhet, men hon har inte gjort det. Då hon blev änka, såg hon sig tvungen att bestämma, hur det skulle förfaras med det radiumgram, som hon och Pierre med egna händer framställt, och som tillhör henne personligen. Tvärt emot de råd hon får av doktor Curie och av medlemmarna i det familjekon- sortium, som handhar de faderlösa bar- nens intressen, beslutar Marie, viss om att handla i överensstämmelse med sin makes önskningar, att skänka sitt labo- ratorium denna radiumkvantitet, värd över en miljon guldfrancs. Marie anser, att lika visst som det är obekvämt att vara fattig, lika överflö- digt och orätt är det att äga mycket pengar. Tanken att hennes döttrar i framtiden skola bli tvungna att arbeta för sin utkomst synes henne naturlig och sund. Det uppfostringssystem Marie byggt upp med så stor möda och omtanke, äger en enda brist. Det inbegriper inte det, som vanligtvis just benämnes ”god upp- fostran”, i bemärkelsen ”belevat sätt”. I sorgehuset umgås endast de intimaste vännerna, familjerna Perrin och Chavan- nes. Om söndagarna brukar André De- bierne komma ut med böcker och lek- saker till barnen. Timtals kan man tål- modigt förströ den inbjudna, tystlåtna Iréne med att på stora pappersark teck- na långa rader av djur, särskilt elefan- ter av alla storlekar. Med undantag av dessa tillgivna och överseende vänner, träffa Iréne och Eva aldrig några främ- mande personer. Om Iréne händelsevis råkar någon obekant, grips hon av en panikartad skygghet och sluter sig inom sig själv. Vid dylika tillfällen vägrar hon halsstarrigt att ”hälsa på den främ- mande damen”. Hon kommer aldrig att helt övervinna denna ovana. Alla de riter, som etiketten kräver ute i livet bland människor: att småle, visa ett vän- ligt ansikte, att utbyta besök, uttala ar- tighetsfraser äro fullständigt okända för Iréne och Eva. Först tio, tjugo år se- nare få de lära sig inse, att sällskaps- livet ställer krav och följer allmänt an- tagna lagar och att det är en oundgäng- lig nödvändighet att ”hälsa på den främ- mande damen”. ; Då Iréne avslutat småskolans kurser och blivit gammal nog att börja vid ett lyceum, söker madame Curie efter en möjlighet att tillförsäkra henne en un- dervisning av mindre slentrianmässig art än den vanliga. Fastän hon själv hela sitt liv varit en outtröttlig arbetsmänniska, kan hon inte förlika sig med tanken på den över- ansträngning, för vilken barn utsättas. Det förefaller henne barbariskt att stänga in unga varelser i illa luftade klassrum och tvinga dem till ett stilla- sittande liv just i den ålder, då rörelse i det fria är ett livsvillkor. Hennes ön- skemål är, att Iréne skall få njuta en överlägsen undervisning på minsta möj- liga antal timmar. Men hur skall väl en sådan undervisning kunna ordnas ? (Forts. i nästa nr.) HÄNDIGT FOLK Arbetsbeskrivningar Förteckning över ritningar och arbetsbeskriv- ningar, som hittills varit införda i TfA. Öön- skade nummer expedieras mot insändande av 35 öre per ex. i frimärken eller per postgiro 157992. Även mot postförskott varvid dock porto tillkommer. Förteckningen började in- föras i nr 10, 1943. TfA nr 26 — 1942: ”Marathon-grammofonen”. Allmän beskriv- ning med ritningar över en märklig grammo- fonkonstruktion. ”Segelplanet H-17 som modell”. Arbetsbe- skrivning med ritningar. ' ”Kopplingsur för radio”. Arbetsbeskrivning med ritningar. ”Refflade smörspadar”. skiss. ”Att modernisera gamla dörrar”. Beskriv- ning med skisser. "= ”Vackra möbler till sportstugan”. Hur man gör en hyllskänk (Värmland). ”Den unge kemisten”. 3:e artikeln i serien. ”Modell-racerbåten”. Arbetsbeskrivning med ritningar. Beskrivning med TfA nr 27 — 1942: ”Cykelbilen — leksak eller trafikmedel?”. Några allmänna synpunkter med många prak- tiska förslag. ”Vackra möbler för sportstugan”. Hur man gör ett bockbord. SS RngEr för klädstreck”. Beskrivning med skiss. ”En dockvagn”. Beskrivning med skisser. ”Cirkel-sågen”. Arbetsbeskrivning med rit- ningar. Luftfilter för bilgeneratorn”. med skiss. . ”Att förtöja en båt”. Praktisk förtöjnings- anordning. Beskrivning med skiss. ”Avdunstningsanordning”. En bra sak för alla kemi-intresserade. ”Den unge kemisten”. 4:e artikeln i serien. Beskrivning TfA nr 28 — 1942: ”Precisionsborrmaskin för modellarbeten”. Arbetsbeskrivning med ritningar. ”Den unge kemisten”. 5:e artikeln i serien. ”Vackra möbler till sportstugan”. Hur man gör en stolpsäng. TfA nr 29 — 1942: ”En liten skruvpress för amatörmekani- kern”. Arbetsbeskrivning med bilder. ”Den unge kemisten”. 6:e artikeln i serien. ”Vackra möbler till sportstugan”. Hur man gör en kärlhylla med klaff (Dalarne). ”Bygg en seglande modellbåt. Arbetsbe- skrivning med ritningar. Till Teknik för Alla, Exp., Box 3137, Sthlm 3. Sänd mig följande nr av TfA. ÄTS LD40 EE NR ATS TOLIG SSör Se Avgiften 35 öre per exemplar bifogas i fri- märken / uttages genom postförskott. (Stryk det ej önskade.) $L001 010101 18, 01070 [90: 0) 4-0,.014 0 010 0. 0LM:a ora gle AT Sd Skriv tydligt! (OBSERVERA! Följande nr av årg. 1940, upptag- na i förteckningen i nr 10 och 11, äro nu SLUTSÅLDA och kunna icke expedieras. Nr 19, 20, 22, 24, 27, 28, 31, 35, 38, 42, 1940, 1, 7, 22, 1941.