Lufttrycksmätningen 300 är i människor leva på botten av luft- havet. Därom äro vi vanligtvis inte medvetna, det skall vara, när en kraftig vind sveper om öronen på oss eller när vi av någon anledning bli andfådda, som vi komma underfund med detta. Luften har som all materia en viss vikt, med vilken den trycker på under- laget och således även på oss. Att vi inte märka detta tryck, beror på att vi känna det ständigt och från alla sidor och att vi alltså ha vant oss vid det och framför allt, vi äro biologiskt anpassade efter det. I dag vet varje skolpojke, hur stort lufttrycket är, nämligen i runt tal 1 kg per cm? eller som det kallas en at- mosfär, och han vet också att man kan avläsa lufttrycket på en barometer samt att det är underkastat vissa förändringar, av vilka man kan draga slutsatser om väderleksförhållandena. Det är också all- mänt bekant, att lufttrycket på bergstop- par är mindre än i dalarna. — Man ta- lar om den höga bergsluften. — Då det lufttryck, som vilar på oss, inte är nå- got annat än vikten av luftpelaren över oss, kan det ju inte vara på annat sätt. Vi tycka det är egendomligt, att så självklara saker endast äro kända sedan 300 år. Naturligtvis har man långt dessför- innan funderat över luften och dess egen- skaper. Redan Aristoteles försökte år 300 f. Kr. bestämma luftens vikt och en annan av antikens lärde var 250 år senare fullständigt medveten om att luf- ten var ett ämne, som fordrade en viss plats. Om man till exempel vill hälla vat- ten i ett fat, som innehåller luft, så kan detta ske, endast om man låter luften få tillfälle att slippa ut ur fatet. Man viss- te även, att ett tomrum inte kan existera utan vidare utan att omgivande föremål försöker tränga in och uppfylla det. Om vi till exempel suga saft genom ett rör eller ett halmstrå, suga vi först in den luft, som finnes i röret. Härigenom blir röret emellertid ingalunda lufttomt, utan fylles i stället med saft. Som motvikt intränger luften i det tömda glaset. Hä- verten och andra urgamla tekniska hjälp- medel visa samma sak. Naturen har en avsky för tomrum (horror vacui) for- mulerade Aristoteles satsen, och denna sats var förhärskande ända långt in på 1600-talet. Inte ens Gallilei kunde helt övervinna satsen om horror vacui, utan det var först hans lärjunge, Torricelli, som 1643 kom underfund med lufttryc- kets hemlighet och ungefär samtidigt med honom den tyske uppfinnaren Otto von Guericke. Den första exakta mät- ningen av lufttrycket utfördes av Torri- celli och det tillgick på nedanstående sätt. En trädgårdsmästare i Florens, berät- tas det, försökte att med tillhjälp av en sugpump lyfta vattnet 40 fot högt men han märkte, att det steg bara 32 fot (ung. 10 m) medan det mellan vattenni- vån och kolven uppstod ett tydligen luft- tomt rum på 8 fot. Florentinaren vände sig till Gallilei för att denne skulle för- klara -sammanhanget och Gallilei skulle ha svarat: ”Detta bevisar att avskyn en- dast räcker 32 fot. I vilket fall:som helst, om anmärkningen var skämtsamt menad eller inte, kunde Gallilei inte ge någon verklig förklaring på problemet. Förmodligen antog han att vattenpela- ren av sin egen tyngd slets sönder vid denna nivå. et var först Evangelista Torricelli, Gallileis lärjunge, medarbetare och efterträdare som professor i matematik och fysik i Florens, som gav en godtag- bär förklaring. Torricelli påvisade, att det måste vara luftens tryck, som drev upp vattnet i röret, och att detta tryck, d. v. s. luftens vikt var exakt lika med tyngden hos den 32 fot höga vattenpela- ren. Härmed fick naturens horror vacui sin verkliga förklaring. Torricelli uppre- pade försöket med kvicksilver och blev således barometerns uppfinnare. Hans försök (se fig.) var mycket enkelt. Han fyllde ett i ena änden slutet glasrör med kvicksilver, höll för den öppna änden och nedförde denna i en skål med kvick- silver. Resultatet blev alltid detsamma — en del kvicksilver flöt ur röret, så att den kvarvarande kvicksilverpelaren all- tid hade en höjd av c:a-76 em. Jämfö- relsen med sugpumpen stämde matema- tiskt sett bra. Vikten av 76 em kvick- silver motsvarar ungefär 10 m vatten, under förutsättning att pelarnas genom- skärningsyta är densamma. Ovanför kvicksilverytan i röret bildas ett tomrum, vakuum, benämnt ”det Torricelliska tom- rummet”). Dessutom har Torricellis namn knutits till uppfinningen, i det man kal- lar det tryck 1 mm kvicksilver utövar för en Torr (alltså 1 atm = 760 Torr). Torricelli, som dog endast 39 år gam- mal, var medveten om den betydelse, som hans uppfinning skulle få för väderleks- kunskapen. Den berömde borgmästaren i Magde- burg, Otto von Guericke, sysselsatte sig vid samma tid med dessa frågor, vars lösning söktes av Gallilei och hans lär- jungar. Guericke hade funnit att om be- ; Torricelli, kvicksilvertermometerns fader. hållaren till en luftpump med ett rör förbands med en på marken stående vat- tentunna, så inträngde vattnet med stor kraft i behållaren, om denna något så när tömts på luft. För att utröna till vil- ken höjd vattnet skulle kunna uppres- sas i röret, ställde han luftpumpen i and- ra våningen av sitt hus och vattentun- nan nedanför. Röret lät han gå genom fönstret och anslöt det till behållaren. Även denna gång nådde vattnet behål- laren liksom då luftpumpen placerades i tredje våningen. Först till fjärde vå- ningen orkade vattnet icke och Guericke kunde genom särskilda anordningar fast- ställa vattenpelarens höjd med tillräcklig noggrannhet. Genom denna sin barome- ter kom han snart underfund med luft- tryckets och väderlekens inbördes sam- manhang. År 1660 kunde Guericke på grund av sina ”barometeravläsningar” förutsäga ett svårt oväder. Vi veta vi- dare att :han 1654 framlade sin uppfin- ning för riksdagen i Regensburg, men som hans »barometer> var synnerligen opraktisk genom sitt 10 m höga rör, vann saken föga anklang. Till och med kvick- silverbarometern har ju på de sista 100 åren fått vika för aneroidbarometern, på grund av den senares händighet. Torricellis världs- bekanta försök. TEKNIK för ALLA 9