TfA:s FÖLJETONG: Berättelsen om radiums upptäckare av Eve Curie (Började i nr. 48, 1942.) Marie grubblar över detta problem och rådgör med sina vänner, vilka liksom hon själv äro professorer vid Sorbonne och familjeförsörjare. På hennes initiativ tar en originell plan fast form. En undervisning, som skulle kunna kallas ”kooperativ”, organiseras. Den ombesör- jes av medlemmarna själva, vilka åtaga sig att enligt moderna metoder ge un- dervisning var och en i sitt speciella ämne åt barnen i de familjer, som bildat denna sammanslutning. Nu börjar en underbar tid för ett tiotal pojkar och flickor, vilka i stället för att följa ett lyceums regelbundna kurser varje dag samlas för att lyssna till en enda föreläsning, hållen av en mästare inom facket. Ena dagen är det på Sorbonnes laboratorium, som Jean Perrin undervisar dem i kemi. Dagen därpå reser kursen ut till Fontenay-aux- Roses, varest Paul Langevin läser mate- matik med dem. För undervisningen i litteratur, i historia, i levande språk, biologi, modellering och teckning svara fruarna Perrin och Chavannes och bild- huggaren Magrou. Torsdagen ägnar ma- dame Curie åt att meddela barnen fysi- kens första grunder inne på en oanvänd lokal på P'Ecole de Physique, och aldrig förr ha väggarna inom denna institu- tion bevittnat föreläsningar över så ele- mentära ting. Av dessa barn ha flera senare i livet blivit berömda vetenskapsmän, och alla ha de behållit ett oförgätligt minne av dessa inspirerande lektioner, åt vilka Marie visste att förläna en så intim och fängslande prägel. Till de vanliga läroböckernas abstrakta och tråkiga text fogar Marie de originellaste exempel, tagna direkt ur livet. För att visa krop- parnas gravitation tagas några kulor ur en cykels kullager. De doppas i bläck och släppas ner för ett sluttande plan på vilket de beskriva en parabel. På ett stort papper avtecknar en pen- del sina regelbundna svängningar. En termometer, egenhändigt konstruerad och graderad av barnen, fungerar till deras omätliga stolthet precis som en ”riktig” termometer. Marie förstår att bibringa barnen sin kärlek till vetenskapen och sin aldrig slappnande energi. Hon inviger dem ock- så i de metoder, som hon själv utarbe- fat ledd av sin långa och rika erfaren- et. Själv virtuos i huvudräkning, håller hon styvt på, att hennes elever skola uppöva sin skicklighet i denna konst. — Man måste lära sig att aldrig begå ett misstag, förklarar hon. Hem- ligheten består i att inte ha för brått- om. Om någon av hennes elever skräpar eller smutsar ner omkring sig vid kon- struktionen av ett elektriskt batteri, kan Marie bli riktigt förgrymmad. — Kom inte och säg, att du skall göra rent ”efteråt”. Man får inte smutsa ner bordet, medan man håller på med ett experiment! Det händer också ibland, att Nobel- pristagarinnan ger dessa vetgiriga små- barn en lektion i enkelt sunt förnuft. — Hur skulle ni bära er åt för att hålla lösningen i denna behållare varm? frågar hon en dag. Francis Perrin, Jean Langevin, Isa- belle Chanvannes och Iréne Curie, kur- sens ”stjärnor” äro genast färdiga med allehanda snillrikt uttänkta förslag: man kan linda in behållaren i ylle, man kan isolera den medelst lika raffinera- de som outförbara procedurer. Då småler Marie och säger: — Hur vore det, om man till att börja med satte på locket? Och med detta enkla ”kökslatin” av- slutas den dagens kurs, ty i samma ögonblick öppnas dörren och en tjänste- flicka bär in en väldig korg, full med gifflar, apelsiner och chokladkakor, bar- nens ”mellanmål” som de intaga gemen- samt, mumsande och diskuterande ute på skolgården. — — För tidningarna, vilka ständigt ligga på lur för att uppsnappa madame Curies minsta göranden och låtanden, äro dessa ”kooperativa kurser” en riktig godbit. De raljera i all vänlighet över denna in- vasion, som för övrigt försiggår i största tysthet och disciplin och under den strän- gaste bevakning: ”Det där småherrska- pet, som knappt kan läsa och skriva”, läsa vi i en tidning från denna period, ”äger full frihet att utföra experiment och reaktioner och att konstruera appa- rater. Ännu har, gudskelov, varken la Sorbonne eller skolan vid Rue Cuvier sprungit i luften, men hoppet lever än”. Denna ”kooperativa” undervisning, obeständig liksom allt annat här i livet, tar slut redan efter två år. Föräldrar- na-lärarna äro själva alltför överhopade av arbete och överansträngda. Barnen måste också tänka på sin förestående studentexamen och därför rätta sig efter det officiella studieschemat. Marie väljer ett privat läroverk för Iréne, ”le College Sévigné”, vid vilket timantalet är tämligen inskränkt. I den- na förträffliga läroanstalt komma såväl Iréne som senare också Eva att full- borda sina skolstudier. Xx Kan man säga, att Marie lyckats i si- na rörande bemödanden och varma önsk- ningar att skydda sina döttrars person- lighet och tillvarataga deras speciella begåvning? På denna fråga måste man svara både ja och nej. Iréne skulle aldrig vid något lyceum kunnat inhämta en så förstklassig ve- tenskaplig utbildning, som den hon er- höll under den tid den ”kooperativa” kur- sen fortgick, även om hennes litterära bildning något negligerades. Vad resul- tatet av den moraliska vägledning vi fingo angår, får man väl tyvärr konsta- tera, att ingen uppfostran genomgripan- de förmår modifiera den mänskliga na- turen. Jag tror därför inte, att vi ge- nom vår mors ledning blivit nämnvärt bättre, än vi av naturen voro. Men vissa egenskaper förvärvade vi dock, därige- nom att de på ett effektivt sätt inprän- tades i oss: håg för arbete, t. ex. (en egenskap, som min syster äger i mycket högre grad än jag!) en viss likgiltighet för pengar och smak för självständighet och oberoende. Vi ha båda därigenom vunnit en känsla att i alla livets omstän- digheter kunna reda oss själva utan andras hjälp. I den strid mot vår känslighet, som vår mor städse utkämpade och i hennes försök att skydda oss för onödig smärta och sorg måste man säga, att hennes ansträngningar krönts med större fram- gång hos Iréne än hos mig. Min barn- dom blev ej lycklig. I ett enda avseende kan man säga, att Maries uppfostrings- metoder kröntes med verklig framgång: hennes döttrar ha henne att tacka för en god hälsa, en vältränad fysik och böjelse för sport och idrott. Något fullständigare resultat än detta lyckades inte ens en så utomordentligt intelligent och nobel kvinna som Marie utvinna av sina ansträngningar. Det är med oro och tvekan jag i det föregående försökt framställa de prin- ciper, vilka besjälade madame Curie i hennes umgänge med oss. Jag fruktar, att man av min framställning får bilden av en torr, metodisk varelse, som stel- nat i förutfattade meningar och prin- ciper. En sådan omfattning av min mor vore alldeles oriktig. Hon var själv så öm och sårbar och liksom prisgiven åt lidandet, att hon i känslan härav velat göra sina döttrar mera härdade, mindre lättsårade. 23 TEKNIK för ALLA