Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur gör man ett torrbatteri?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur gör man ett torrbatteri?
SfioRrbarteriet är en typ av Leclanché-
element, där elektrolyten icke är fly-
tande utan har en degliknande konsi-
stens. Kol och zink utgöra elektroder,
varav kolet är den positiva och zinken
den negativa elektroden. FElektrolyten
består av ammoniumklorid. Liksom hos
alla primärelement måste en depolarisa-
tor användas för att cellen skall kunna
arbeta kontinuerligt. Manganoxid är
därvid det vanligen använda materialet.
Så länge batteriet icke är anslutet till
någon yttre strömkrets, sker ingen
egentlig reaktion i dess inre, men då
strömkretsen slutes, påbörjas en ke-
misk reaktion mellan ammoniumklori-
den och zinken, varvid bildas zinkklorid
och frigöres vätgas och ammoniak. Vät-
gasen omhändertas av depolarisatorn
under bildande av vatten. Om därvid
vätgas bildas fortare, än den hinner på-
verkas av depolarisatorn, kommer bat-
teriets avgivna elektriska energi att
minska. Ett batteri, som skall användas
kontinuerligt, måste därför ha en god
depolarisator.
Genom variation i batteriets uppbygg-
nad kan egenskaperna förändras. Sålun-
da kan en battericell med litet utrymme
mellan elektroderna ge stor ström. För
erhållande av större hållbarhet kan
elektrolyten göras mindre aktiv genom
tillsats av olika fyllningsmedel. En kraf-
tigt tilltagen depolarisator kommer att
ge en cell förmåga att hålla spänningen
konstant, även om strömmen därvid icke
blir så stor.
Användningen av cellen betyder dock
under alla förhållanden förbrukning av
zink, sönderdelning av ammoniumklorid
samt minskning av depolarisatorns ef-
fektivitet. Om zinken eller kloriden har
förbrukats, upphör cellens förmåga att
avge ström. Den vanligaste orsaken till
dåliga batterier är brist på elektrolyt.
Då cellen användes, alstras tillräckligt
mycket vatten i dess inre för att elekt-
rolyten skall hållas fuktig. Under långa
perioder av vila kan det mycket väl
hända, att elektrolyten förlorar sin fuk-
tighet och blir för torr. Man kan då till-
sätta något vatten för att detta ej skall
behöva ske.
Elektrolyten
E’ gott recept på en elektrolyt är
följande: 1 del ammoniumklorid, 1
del zinkklorid och 3 delar gips. Allt det-
ta blandas först omsorgsfullt i torrt
tillstånd, varefter vatten tillsättes tills
man får en deg, i vilken droppas en li-
ten smula glycerin, eller omkring 60
gram glycerin till varje halv liter vat-
ten.
Elektrolytens effektiva del är ammo-
niumkloriden, men den skulle få en gans-
ka begränsad livslängd, om ingenting
-
Vem har inte plockat sönder
ett ficklampsbatteri? Hur mån-
ga mer eller mindre effektiva
utvägar ha inte prövats för
att återge ett utbrunnet batteri
något av dess kraft? Det är
numera onödigt — TFA kom-
mer här med en så utförlig be-
skrivning, att varje händig
hobbyist själv kan tillverka en
battericell.
N
annat användes. Zinkklorid bildas vis-
serligen under det batteriet arbetar,
men detta ämne bör ändå tillsättas
elektrolyten, då den verkliga reaktionen
härigenom försiggår långsammare var-
jämte lokal sönderfrätning av zinken
förhindras. Gipsens verkan är av mera
mekanisk art. Den fungerar som en re-
servoar för elektrolyten och det bildade
vattnet. Man kan därför även använda
andra ämnen i stället för gips med gott
resultat, såsom fin sågspån, lera eller
bomull.
Den angivna basiska elektrolyten kan
givetvis varieras på flera sätt. En ök-
ning av halten ammoniumklorid kommer
att öka cellens kortslutningsström men
reducerar samtidigt cellens livslängd.
En större proportion zinkklorid begrän-
sar maximiströmmens storlek men ger i
stället ett batteri med större varaktig-
het.
De, som äro intresserade av ytterli-
gare experiment, kunna också göra en
elektrolyt av vanligt salt med tillskott
av natriumsilikat (vattenglas) jämte nå-
got av de ovan nämnda fyllnadsämnena.
Spänningen per cell kommer icke att bli
lika hög som vid användningen av am-
moniumklorid liksom att maximiström-
men ej blir så stor, men cellen blir ut-
omordentligt hållbar.
Depolarisation
De av battericellen alstrade vätgasen
bildar lätt ett isolerande lager om-
kring kolelektroden, varigenom cellens
funktion avbrytes. Om kolet har rätt
ELEKTROLYT
konsistens, kan vätgasen tränga igenom
detta och förena sig med luftens syr-
gas. Då cellen skall tillslutas, måste man
vara säker på att den innehåller en viss
kvantitet syre, och det är just depola-
risatorns uppgift att ombesörja detta.
Depolarisatorn består vanligen av man-
ganoxid, och den måste ha en stor area
för att dess funktion skall vara snabb.
Manganoxiden blandas med pulvriserat
kol eller grafit eller med bådadera i
proportionerna: 2 delar manganoxid, 1
del kol och 1 del grafit.
Depolarisatorn har vanligen omkring
fem gånger så stor volym som elektroly-
ten, och den pressas oftast samman i en
press. Blandningen kan även med gott
resultat hamras samman. Den bindes då
bättre, om man använder ånga. Depola-
risatorn förses slutligen med ett sam-
manhållande hölje av bomullstyg eller
läskpapper.
Renovering
tbrända celler äro ofta värde en re-
novering, om zinkceylindern fortfa-
rande är i god kondition. Locket bort-
tages från battericellen (se bilden),
varefter sågspånslagret skakas ut och
den vaxade kartongen avlägsnas. Inne-
hållet tages därefter försiktigt ut ur cy-
lindern, varvid delarna lämpligen fuk-
tas, så att de lossa bättre. Zinkcylin-
dern tvättas ur omsorgsfullt och höljet
omkring depolarisatorn utbytes.
I många celler når kolelektroden ige-
nom depolarisatorns säck, i vilket fall
en vaxad kartongbit skall läggas längs
ned mot cylinderns botten, innan hop-
monteringen sker. I annat fall erhålles
lätt kortslutning av cellen.
Ny elektrolyt iordningställes i enlig-
het med de önskade egenskaperna till
en lös deg, som sedan packas ned i zink-
cylindern omkring depolarisatorn så om-
sorgsfullt som möjligt. Cellen lämnas
sedan ett par timmar i detta tillstånd.
Ytterligare elektrolyt tillsättes, om så
erfordras, varefter cellen tillslutes en-
ligt bilden.
Zinkeylindrar kunna ofta erhållas fär-
diga, men de kunna naturligtvis även
tillverkas av zinkplåt genom lödning.
Zinken skall därvid vara av god kvali-
tet och omkring 0,4—0,5 mm tjock.
DE POLARIS ATORVIT
SÅGSPÅN
ZINKCYLINDER Zz
I VS LOCK
5 SN =
KoL
VAXAD KARTONG
TEKNIK för ALLA 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
