Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bliv segelflygare! Av Yngve Norrvi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så flyger man 1700 meter, varken mer
eller mindre, och landar. Man kan inte
komma längre, hur gärna man än vill.
Har man ett plan med förmånligare glid-
tal, kommer man en längre sträcka, är
glidtalet sämre, blir sträckan kortare,
men ner kommer man obönhörligt.
Men nu är det så lyckligt ställt, att
luften inte är ett dött ting, utan någon-
ting högst levande, och därför kan
man, om gynnsamma förhållanden före-
ligga, flyga mycket längre. Ja, strängt
taget finns det ingen gräns för de teo-
retiska möjligheter, en segelflygare har.
Det gäller bara för honom att utnyttja
dem. Och det är den saken, våra segel-
flygare med sådant intresse försöka lära
sig just nu.
Man skulle kanske kunna påpeka, att
det här tydligen endast gäller att kon-
struera plan med ett så förmånligt glid-
tal som möjligt för att uppnå långa flyg-
sträckor, och tanken är utan tvivel be-
stickande. Men det finns vissa orsaker,
varför man måste dra en viss gräns för
dessa konstruktiva utsvävningar. Gene-
rellt kan man säga, att ju förmånligare
glidtal ett plan får, desto ohanterligare
blir det, åtminstone på marken och i viss
mån även i luften. Man måste ju även
tänka på att kunna manövrera, starta,
landa och utnyttja de ofta trånga pas-
sagerna i luften, som representera de
förmånligaste uppehållsorterna för luft-
seglaren. Sådant gör man inte med nå-
gon större framgång med ett plan, vars
spännvidd (avståndet mellan vingspet-
sarna) drar sig uppåt 30—40 meter.
Alltså håller man sig, åtminstone hit-
tills, inom tämligen rimliga gränser be-
träffande glidtalet.
nom solstrålningen uppvärmes jord-
Gran och atmosfären, men denna upp:
värmning är inte likartad överallt, bero-
ende på arten av de föremål, solstrålar-
na träffa. I skolan lärde vi oss, att en
koppartråd drar till’sig värme lättare
(och avger den lättare) än exempelvis
en järntråd. Samma är förhållandena
med föremål ute i naturen. Ett sädes-
fält, husen i en stad o. s. v. bli fortare
uppvärmda av solen än en skog (fram-
för allt lövskog) eller en sjö. Efter att
solen stekt på en stund, är sädesfältet
tämligen varmt, medan sjöns vatten
fortfarande är lika kallt, som då solen
gick upp. Luften över sädesfältet tar
till sig värme från detta, och utvidgar
sig i förhållande till värmestegringen.
Den specifika vikten och tätheten blir
mindre, och resultatet blir, att den var-
ma luften börjar stiga uppåt. Vi ha
fått en uppåtgående luftström över sä-
desfältet. Men den luft, som befinner
Hangflygning:
Hangvind uppkom-
mer genom att vin-
den i sin väg på-
träffar ett hinder i
form av en ås el-
ler ett berg och
därför tvingas upp-
åt. På hangets
krön uppstår ett
visst undertryck till
följd av den öka-
de hastigheten, vil-
ken i sin tur är be-
roende av den
hoppressning, för
vilken — luftmassan
utsättes.
sig högre upp, kan ju inte försvinna.
Den underliggande varma luften tränger
på och vill ha plats. Den överliggande
kallare luften sjunker nedåt, över sjön,
där det alltså kommer att härska fall-
vind, som det heter på segelflygarspråk.
Solstrålningen har åstadkommit en luft-
cirkulation, som vi kunna utnyttja. Vi
starta med vårt segelflygplan, uppsöka
den uppåtriktade luftströmmen över sä-
desfältet och ha fått en ”hiss”, en ”ter-
mikblåsa”, i vilken vi stiga. Fallvinden
försöka vi undvika.
När solen stekt ända till eftermidda-
gen och kvällen, inträder ett motsatt
förhållande. Nu börjar jordytan svalna,
men sädesfältet svalnar fortare än ex-
empelvis vattnet i sjön. Luften kom-
mer att cirkulera i motsatt riktning,
uppåt över vattnet och nedåt över sädes-
fältet. Även den luftströmningen kan
segelflygaren utnyttja, om han är till-
räckligt finurlig.
Men det finns även andra fenomen,
som det kan vara värt att helt hastigt
peka på. Om en kall luftmassa kom-
mer vandrande och möter en varmare,
blir resultatet ofta, att den kalla luft-
massan, som ju är tyngre, kilar in sig
under den varma, som på så sätt kom-
mer att ”glida” uppför den kalla fron-
ten. Segelflygaren kan även utnyttja
den ”hiss”, som därmed erbjudes honom.
Vidare finns det någonting, som på
segelflygarspråk kallas hangvind. Detta
fenomen kan kort och gott förklaras så:
När vinden sveper över jordytan, på-
träffar den i sin väg olika terrängfor-
mationer, åsar, skogar, husanhopningar
0. s. Vv. Luftmassan måste förbi dessa
”hinder”, och resultatet blir att den
pressas uppåt. Om: dessa ”hinder” äro
lämpligt utformade, bildas vid och över
dem uppåtriktade luftströmmar, som se-
gelflygaren givetvis inte är sen att ut-
nyttja. (Forts. å& sid. 25.)
Åskfront: Den kal-
la och tyngre luf-
ten kilar in sig un-
der den varmare,
som kommer att
glida. uppåt. Den
skicklige segelfly-
garen utnyttjar
gärna uppvindar,
som uppstå på det-
ta sätt.
TEKNIK för ALLA = 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
